Mohamed Omar
Rashid Musa är ordförande i Sveriges Unga Muslimer. Den 22 november kritiserar han i ett debattinlägg på SVT Opinion västs reaktioner på den jihadistiska terrorismen.
Västs svar i form av ”mer övervakning, hårdare lagstiftning och fler militära operationer i främst Syrien” kommer inte att fungera, varnar Musa. Han erbjuder dock ingen egen lösning. Kontentan verkar istället vara att vi inte ska göra någonting.
Knappt hade krutröken lagt sig efter de senaste dåden i Paris förrän EU-kommissionen presenterade ett lagförslag – utan konsekvensutredning – som bland annat handlade om att förbjuda halvautomatiska gevär samt att förbjuda vapenannonser på internet och vapenhandel mellan privatpersoner. (Det sistnämnda är för övrigt redan reglerat i Sverige eftersom det kräver licens utfärdad av Polismyndigheten.)
Dessa förslag skulle inte få någon som helst inverkan på terrorism och organiserad brottslighet eftersom sådant bedrivs med illegala vapen. Jag är emellertid inte förvånad. Denna hoplofobiska offensiv (hoplofobi = vapenskräck) riktad mot laglydiga samhällsmedborgare är inget nytt.
Patrik Engellau
Jo, jag kom som sagt nyligen hem från ett besök på en privat välgörenhetscentral i slumområdet Conjunto Palmeiras i Fortaleza i norra Brasilien. Verksamheten startades för över tjugo år sedan av en avhoppad katolsk präst, Joaquim Melo, som visade sig vara en superkändis i Brasilien (över 10 miljoner googleträffar varav dock inte alla avser honom). Han har en diamant i örat och transparent lack på naglarna (men hans älskade fru – en kvinna, alltså – hade nyligen gått bort i cancer, så man vet inte).
Patrik Engellau
Jag kom just hem från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.
En av invånarna förklarade för mig att man inte gärna rör sig långt från sitt eget närområde. Antag att ens bror eller farsa säljer knark. Då ligger det när till hands att denne ligger i fejd med en konkurrerande knarkhandlare i nästa kvarter. Om man då går till nästa kvarter blir man kanske misshandlad av den konkurrerande knarkhandlaren. Bara så man lär sig. Så kan knarkhandlare skicka signaler till varandra. I Brasilien lägger man inte fingrarna emellan.
Mohamed Omar
I Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”
Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.
Thomas Gür
Nej, integrationspolitik innebär inte att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället… om ni trodde det.
Patrik Engellau
Hur hänger allt ihop: Agenda 2030, massinvandringen, de ökande ekonomiska klyftorna, globaliseringen, västerlandets försvagning och så vidare? Jag tror att det ligger till så här.
Förut hade vi en segregerad värld. De rika länderna var rika och de fattiga länderna var fattiga. De rika bestämde över de fattiga i kraft av sin självsäkerhet, sin militära makt och sitt allmänna föredöme och bar då ibland tropikhjälm (sådana fanns fortfarande att köpa i fina butiker kring Piccadilly Circus på sextiotalet).
Det var en världsordning. Den ”första världen” vad de rika länderna, den ”tredje världen” var de fattiga länderna (och däremellan fanns de socialistiska länderna som kallades den ”andra världen”).
Ilan Sadé
Tonåren är en tid i människans liv som präglas av uppbrott. Barnet ska bli vuxet, men har ändå kvar det barnsliga i sig. Tonåringen gör ofta uppror mot sina föräldrar och sin bakgrund. Gräset är alltid grönare på andra sidan; den egna familjen är bara pinsam. Konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat än. Många blir väldigt utåtagerande och beter sig på ett sätt som påminner om psykisk sjukdom hos vuxna: överdrifter i det egna utseendet och sättet att vara, allmän skrikighet och bristande känsla för proportioner.
Som tur är går tonåren så småningom över. Eller gör de det?
Mohamed Omar
Efter jihadisternas massaker i Paris införde Facebook en funktion där användare kunde välja att ha en fransk flagga framför sin profilbild. Vissa svenskar som använt funktionen har fått kritik för att de inte brydde sig lika mycket när jihadisterna slog till mot Beirut kort dessförinnan. Kritiken är orimlig, anser jag. Jihadisterna dödar människor och spränger saker i stort sett varje dag i olika länder. Ingen kan hålla reda på allt och visa lika starka känslor varje gång.
Frankrike är nära både geografiskt och kulturellt. Sverige och Frankrike ingår i en gemensam kultursfär: den västerländska. Fransk litteratur, konst och musik är välkänd i Sverige och har betytt mycket för oss under historien. En svensk konstnär som jag har ett särskilt förhållande till är Ivan Aguéli från Sala. Han föddes 1869 som John Gustaf Agelii, men ändrade John till Ivan eftersom han älskade Ivan Turgenjev. Eftersom han levde många år i Frankrike ändrade han stavningen på sitt efternamn. Jag skrivit flera artiklar om hans liv och tänkande. Jag har delvis identifierat mig med honom som en av få svenska kulturpersonligheter som, åtminstone under en period, tillhörde den islamiska tron. Som muslim kallade han sig Abd el-Hadi.
Patrik Engellau
Ursäkta om jag snöar in på Migrationsverkets prognoser, men saken har betydelse som illustration över myndigheters allmänna förmåga att säga något om framtiden. I min förra krönika i ärendet återgavs följande klipp ur verkets numera månadsgamla oktoberprognos:
Thomas Gür
Den västerländska civilisationen så som den uppstod i Europa, är den första mänskliga civilisation som ifrågasatte det moraliska i vad som alla civilisationer och mänskliga samhällsbildningar ägnat sig åt genom historien: erövringskrig, plundring, förslavande, folkmord, våldtäkter och skändligheter.
Ingen annan civilisation har tidigare varit så systematiskt självkritisk. Den självkritik som under 1900-talet andra civilisationer började utveckla beträffande sina egna illdåd, kom att direkt inspireras från västerlandets föredöme.
Bitte Assarmo
När eftervärlden gör en tillbakablick på 2010-talets svenska politiker kommer ett ord att lysa klarast: naiviteten. Naivitet är helt enkelt den nya lilla svarta – den där rara lilla egenskapen som bevisar att du är oskuldsfull, vän och innerligt god och, på grund av att du själv är så innerligt god, tror att alla andra också är det. På grund av denna innerliga godhet har Sveriges politiker åstadkommit ett samhälle där terrorister getts fri lejd och där människor som ifrågasatt detta frysts ut och stämplats som rasister, fascister och nazister.
Idag är läget ett annat och statsministern måste nu agera och faktiskt ge sig till känna på ett mer handfast sätt, om inte annat så för att övriga Europa, som Sverige faktiskt är en del av, förväntar sig det. Och vad gör han? Han säger att vi varit naiva. Vi. Allesammans. Hela Sverige.
Patrik Engellau
Under någon månad i början av år 1808 utsattes Brasilien för en flyktingchock. Mellan tio och 15 tusen flyktingar anlände oväntat. Alla ville bo i huvudstaden Rio de Janeiro, som plötsligt fick sin befolkning om 60 000 personer ökad med en fjärdedel.
Flyktingarna fick ett varmt mottagande. Kyrkan anordnade processioner och mässor för att välkomna de nyanlända. Staten åtog sig att stå för mat och husrum. Boendet hanterades på så sätt att statstjänstemän helt enkelt beslöt vilka hus som skulle stå till nybrasilianarnas förfogande och markerade detta med ett målat tecken vid entrén. Mat ordnades på så vis att flyktingarna fick förtur på marknaderna för till exempel höns och ris.
Mohamed Omar
En misstänkt irakisk, jihadistisk terrorist jagades under några dagar i Sverige. Han greps i torsdags kväll. Han heter Mutar Muthanna Majid och ska ha varit i Syrien och stridit för Islamiska staten (IS). En bild som ska föreställa Majid spreds medan jakten pågick. På det gryniga fotot syns en leende man i profil. Ett glatt leende.
Det kan vara en slump att den misstänkte jihadisten ler på just detta foto. Det kan också vara så att han inte är skyldig. Men det kan ändå tjäna som utgångspunkt för att säga några ord om hur att le hänger ihop med terrorism.
Patrik Engellau
Jag läser Migrationsverkets femte prognos för år 2015, som numera är nästan en månad gammal. Den får mig att för första gången fundera på att fly landet. Inte så mycket för invandrarnas skull som för myndigheternas och politikernas. Jag kan inte se annat än att Migrationsverket försöker att grovt förvilla läsarna, det vill säga mig och den övriga allmänheten (och kanske politikerna). Migrationsverkets vilseledanden är för grova för att kunna skrivas av som resultat av ouppmärksamhet. En snäll betraktare kanske skulle stämpla dem som uttryck för vårdslöshet. Jag tror att det ligger uppsåt bakom.
I den allmänna diskussionen är det en central tankefigur, att den svenska migrationskrisen skulle kunna mildras, om man bara satte press på övriga europeiska länder. Förutom det utsiktslösa i detta företag, bör man ställa frågan, om man har någon moralisk rätt att kräva detta.
En som särskilt uppskattar denna typ av retorik är statsminister Stefan Löfven. I alla möjliga sammanhang pratas det om gemensamt ansvar. Vid en manifestation vid Medborgarplatsen den 6:e september hette det: ”Sverige ska fortsätta att ta sitt ansvar. Men det räcker inte. Hela Europa måste göra mer. […] Det behövs ett tvingande och permanent omfördelningssystem för att alla EU-länder ska ta emot människor som flyr för sina liv. EU måste kraftigt öka sitt mottagande av kvotflyktingar och Sverige, vi ska göra vår del av det åtagandet.” Detta med gemensamt ansvar tycks länge ha varit en räddningsplanka för Löfven, som skall förklara den svenska politikens misslyckande, och rädda oss ut ur den nuvarande situationen.
Bitte Assarmo
Göran Greider säger nu sitt om terrordåden i Paris. I en artikel på SVT menar skribenten att politiker och opinionsbildare skapar nu en ”obefogad rädsla” i ljuset av den terror som dödade över 120 människor.
”Islamofobin kan växa väldigt snabbt när de här frågorna exploderar i offentligheten. Alla som höjer tonläget riskerar att förvärra problemet”, skriver Greider.
Patrik Engellau
Kära medlemmar,
Jag vågar påstå att vi är Sveriges i särklass mest framgångsrika bransch. På bara några år har vi vuxit från ingenting till hundratals medlemmar. I snabbhet och entreprenörskap påminner vi om Silicon Valley, men i lönsamhet är vi överlägsna Kaliforniens high tech-centrum, för där finns fortfarande bolag som efter åratals utvecklingsarbete fortfarande inte går med vinst.
(applåder)
Keynes tycks vara ständigt aktuell. När den ekonomiska politiken kritiseras från vänster låter det som ett eko av 1930-talets debatt om de statliga interventionernas vara eller icke vara. Så illa att man hade förkastat Keynes är det inte. Hans ekonomiska politik har tillämpats och tillämpas i olika omfattning av otaliga regeringar. Erfarenheterna av den har lett till kritik och modifieringar, nya forskningsrön har tillkommit, varken omvärlden eller vetenskapen har stått stilla. Att i dag, åttio år senare fastna i något slags yrvaken keynesiansk fundamentalism verkar knappast fruktbart.
Keynes analys har lämnat ett bestående bidrag till den nationalekonomiska teorin, somliga har till och med kallat den en revolution. En kort sammanfattning kan därför vara på sin plats.
Mohamed Omar
Frankrike har svarat på massakern i Paris den 13 november genom att släppa bomber över Raqqa i Syrien, kalifatets huvudstad. Det är ett steg i rätt riktning. Kalifatet måste förstöras. Så länge det finns kan det tjäna som symbol för extremistiska muslimer att samlas kring.
Förhoppningsvis är detta också början på en mer pragmatisk Syrienpolitik. Tidigare har Frankrike låst sig i en position som krävt Assads avgång. Det är svårt att se hur man både ska kunna få bort Assad, som har betydande stöd bland landets minoriteter och sekulärt sinnade sunnimuslimer, och samtidigt bekämpa Islamiska staten, Al-Qaida och andra jihadistgrupper.
Jag minns min barndom och tonåren på 1970-talet: Det som oroade stora delar av Europa då, var konflikten på Nordirland. IRA – Irländska Republikanska Armén – lät bomber detonera över hela London och Storbritannien. Konflikten var förhållandevis lokal, men reste man till Storbritannien funderade man ständigt på var och när nästa bomb skulle detonera. Och detta fortsatte in på 1990-talet. Det som till slut löste konflikten var en kombination av förhandlingar och en kompromisslös jakt på terrorister.
Patrik Engellau
Jag klipper mig hos en kristen syrisk kvinna. Hon säger att alla hennes kunder numera bara pratar om invandringen och om hur korkade vi är i Sverige.
Till och med mina kristna, syriska kunder är upprörda, säger hon. Allt det där som vi en gång flytt ifrån förföljer oss nu till Sverige. Det är helt sjukt.
Västerländska journalister har nu börjat inse att kristna i den muslimska världen är förtryckta.
Kristna palestinier har dock glömts i skuggan av Israel-Palestinakonflikten, som fått västerländska journalister att betrakta palestinierna som en massa enad mot Israels förtryck.
Situationen är emellertid mycket mer komplicerad.
Patrik Engellau
Jag har skrivit ett antal artiklar om att polisen borde bli tuffare. Så råkar jag ut för polisen.
Jag gör en förbjuden högersväng från Strandvägen upp emot Artillerigatan och av en obegripligt osannolik tillfällighet står en polisbuss på Artillerigatan i motsatt riktning mot min. Snutarna ser mig och ger lite signaler samtidigt som de vänder sin folkabuss för att förfölja mig. En sekund tänker jag att om jag gasar på lite så kommer jag undan. Men risken är för stor. Det blir ingen dramatisk polisjakt, för jag håller mig inom hastighetsgränserna och snutarna sätter inte på larmet utan hänger bara på.
De följer mig in på Riddargatan och efter några kvarter tröttnar de på att följa efter och startar larmet med blåljus och allt. Då stannar jag såklart eftersom jag är en laglydig medborgare.
Under de senaste åren har ett slags Keynes-debatt rasat mellan internationellt ledande makroekonomer om världsekonomins aktuella tillstånd och om vad som behöver göras för att trygga stabil tillväxt och bättre balans. Av debatten framgår att situationen i stora stycken är ny, att många av sammanhangen är oklara, och att utrymmet är stort för alternativa uppfattningar om utformningen av en ändamålsenlig ekonomisk politik. För en ekonom som är oskolad i makrofrågor, framstår debatten som höggradigt rådvill. Så här har jag förstått det som hänt och händer:
Patrik Engellau
Koranen uppmuntrar ställvis sina trogna att döda avfällingar och otrogna, men det är nog inte därför Islamiska staten instruerar sina franska adepter att självmordsbomba ett antal lokaler i Paris. Att utrota de otrogna med den metoden skulle ta alldeles för lång tid även för en muslim med allt det tålamod Profeten anbefaller.
Det måste finnas andra skäl.
Medborgarnas möjligheter att föra fram sina olika åsikter i media speglar vidsyntheten och bredden i debatten samt samhällets tolerans gentemot olika åsikter.
Under de senaste åren har flertalet politiker och public service (SR/SVT) samt de stora papperstidningarna (DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) bidragit till att krympa åsiktskorridoren i det svenska samhället. Detta har medfört att många medborgare som önskat protestera mot den förda flyktingpolitiken inte kunnat komma till tals i traditionella media (gammelmedia), utan hänvisats till sociala medier, nättidningar och nätkommentarer.
Regeringens och alliansens politiker har genom sitt agerande inte observerat befolkningens protester utan i stället okritiskt fortsatt vandringen i sin bubbla.
Helena Edlund
Stockholms gatubild är förändrad. Centralstationen går knappt att känna igen. Överallt i city drar gäng av unga asylsökande män omkring, fler och fler för varje vecka. Om nätterna sover människor på trottoarerna, tryckta mot husfasaderna. Väktare berättar om hur företag i innerstaden anlitar dem för att eskortera anställda till och från arbetsplatserna och för att hindra frysande personer från att ta sig in i företagens lokaler.
Det har gått fort och de flesta stockholmare jag talar med tycks fortfarande befinna sig i chock eller i en fas av aktiv förnekelse – det kan inte vara sant. Det man ser med egna ögon kan helt enkelt inte stämma. Det här är ju Stockholm, så här är det inte här. Punkt.
Patrik Engellau
Morgonen efter det senaste terrordådet i Paris slog jag på teven. Där satt utrikesminister Wallström. Hon verkade helt tagen på sängen. Hon förklarade att EU satt i möte i detta nu och att detta kanske skulle leda till nya idéer och beslut. (Jag tar mig för pannan. Efter alla sina år i stora byråkratier, har utrikesministern inte upptäckt att möten inte tänker utan bara artikulerar medhavda synpunkter?) Hon förklarade att problemets kärna är kriget i Syrien – som Väst på något vis var skyldigt till – och ”ekonomiska intressen”. ”Och inte blir det bättre för att Ryssland lägger sig i.” Även programledaren var yrvaket bekymrad över västerlandets tillkortakommanden, ungefär: ”Herregud, Syrienkriget har pågått i fyra år och vi har inte gjort tillräckligt för att få stopp det!”
Patrik Engellau
Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.
DET GODA SAMHÄLLET 