Expressens kulturman Jens Liljestrand har vaknat. Han har haft fel om allt, förklarar han nu i en text som jag förmodar ska framstå som ödmjuk och insiktsfull. I sin upphöjda tolerans och tillit har han helt enkelt inte velat förstå hur misslyckad migrationspolitiken varit. Men nu när han i sitt hjältemod ”erkänner” att han haft fel har han ett önskemål: Säg inte ”vad-var-det-jag-sa”. När den store kulturmannen vaknar ska alla buga och bocka, annars kan han bli ledsen i ögat.

Ibland har jag svårt att hitta något att skriva eftersom jag redan har skrivit allt vilket ofta visar sig vara sant när jag söker i gamla årslägg. Till och med gamla framtidsförutsägelser kan lyckliga dagar visa sig slå in, åtminstone delvis. Här är en text från den andra januari 2016. Det är nästan åtta år sedan. Sverige var fortfarande fullt med opinionsbildare som inte såg något komma.

Igår skrev jag en text om ett mångkulturellt möte jag upplevde för några dagar sedan. Jag har fått ett par mejl från läsare som reagerat mot bilden som illustrerar texten – en nedskräpad gräsmatta – som om nedskräpning är ett mångkulturellt problem. Men det har jag inte påstått. Bilden illustrerar enbart skräpet från den familj som attackerade mig. Däremot är det ett mångkulturellt problem att vi svenskar generellt är mindre villiga att säga ifrån när invandrare skräpar ner än när andra gör det. Jag märker det mycket tydligt när jag går på mina promenader, för medan svenskar med övertygelse kan säga ifrån om en svensk barnfamilj, eller grupp ungdomar, lämnar sitt skräp efter sig så håller de oftast tyst om det gäller en invandrarfamilj.

Jag skulle vilja att någon politiker förklarar vad detta är för mig, som om jag vore fem år gammal.

Vi vet ju alla att det är skolan och socialtjänsten som ska avhjälpa och stoppa den eskalerande gängkriminaliteten och det dödliga ungdomsvåldet genom förebyggande arbete. Det är där ansvaret ligger. Numera även på förskolorna och BB, om jag förstått saken rätt.

En vän till mig skulle hämta ut sitt pass i förra veckan. Det var tredje gången han försökte – de båda första gångerna var kötiden alldeles för lång för att han skulle hinna för han hade bara sin lunchtimme på sig och slutar inte jobbet förrän passexpeditionen har stängt. Den absoluta majoriteten av dem som skulle hämta pass var invandrare, de flesta i behov av tolk, och varje ärende tog mycket lång tid. Men tredje gången gillt, tänkte min kompis, som tagit ut kompledigt för att vara säker på att hinna få sitt pass.

Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping  point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.

Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.

Birgitta Sparf skrev för en tid sedan en mycket bra krönika om SVT:s Agenda som, på grund av programledarnas tydliga vinkling, blivit ett satirprogram. Men på SVT kan man också hitta satir som är avsedd att vara just det. Nu finns en mycket underhållande kortfilm på SVT Play, med titeln ”Filmen känns för vit”. Men varför lägger SVT upp en satir som på alla sätt speglar hur dess egen ledning, och andra liknande organisationer, resonerar kring vithet och mångfald?

Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.

I torsdags chockades hela världen av nyheten att en man attackerat sex personer med kniv, fyra små barn och två vuxna, i Annecy i franska Alperna. Barnen vårdades till en början för livshotande skador men i skrivande stund är läget stabilt, om än allvarligt. Mannen, som enligt utländska tidningar heter Abdelmessih H, kommer från Syrien, och har bott i Sverige sedan 2011. Här har han fått permanent uppehållstillstånd och har flyktingstatus, vilket ger honom rätten att röra sig fritt runt om i Europa. Och den rörelsefriheten har han alltså utnyttjat för att begå ett fasansfullt våldsbrott mot små barn.

Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.