Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)

Eurovisionsveckan i Malmö går åt pipsvängen. Malmöbandet Crying Day Care Choir har nämligen beslutet att hoppa av. Ursäkta? Har du aldrig hört talas om dem? Det behöver du inte oroa dig för. Någon på SVT känner i alla fall till dem och har nu beslutat sig för att ge dem gratisreklam samtidigt som vi tittare får roa oss med intellektuell lyteskomik av sällan skådat slag.

Just nu driver Operation Smile Sverige en kampanj för ökat bistånd till fattiga länder. Eller, rättare sagt, de driver en kampanj för att få det att framstå som att den nuvarande regeringen är den mest ondskefulla i världen för att den minskat biståndet en smula. Men folk börjar bli genuint trötta på organisationer som lever på skattebetalarnas pengar, hur gott syftet än må vara.

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Begreppet ”allas lika värde” är viktigt både för att beskriva något slags – kanske främst i vissa människors föreställningar existerande – verklighet, och som ideal för en önskad verklighet. Begreppet uttrycker kanske den viktigaste idén i den samtida, föreställda verkligheten: Jämlikheten. Inget samhälle kan fungera väl utan att vara grundat på, och samtidigt inrättat för, jämlikhet – sägs det.

Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.

När Kakan Hermansson, kort efter det islamistiska terrordådet den 7 oktober förra året, spred antisemitisk propaganda på sociala medier var det slutet för hennes karriär som modebloggare för tidningen Elle. Nu väljer skattefinansierade public service att ge henne utrymme i finsoffan igen och hon välkomnas som en kulturell storhet av SVT:s omhuldade programledare Farah Abadi.

Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

För några dagar sedan dog nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman som år 2002 upphöjts till kretsen av oförgängliga tänkare för att han skrivit några böcker som sedan tycks ha gjort succé som flygplatslitteratur. Jag vet varför. Det beror på att unga företagsanställda vill skryta med att de läst eller i varje fall äger en nobelpristagarbok från vilken de hämtat en eller flera observationer varmed de räknar med att imponera på kollegorna.

Veckans nyhet är att bara en tredjedel av nationens värnpliktiga kan tänka sig att göra lumpen och därmed förbereda sig för försvarsuppdrag i rikets tjänst. Ungefär hälften av de unga männen tackar nej till värnpliktstjänstgöring och anför depressioner och ångest som skäl till att göra sig till kronvrak. Tre fjärdedelar av kvinnorna väljer det alternativet. Sammanlagt är det bara en tredjedel av de möjliga soldaterna som ställer sig till förfogande för att rädda landet om exempelvis Putin kom med en styrka över Östersjön för att ta Gotland bara för säkerhets skull.