I egenskap av väluppfostrad och socialt anpasslig medborgare kan jag naturligtvis inte annat än förakta lögnhalsen Donald Trump. (Nu luras du, Engellau! Du skulle nog fan rösta på honom om du fick, i varje fall om alternativet var Kamala Harris! Okey då, men först efter en noggrann och välbalanserad sakbedömning.)
Anne Ramberg, tidigare ordförande för Sveriges Advokatsamfund och numera ordförande för Uppsala Universitet, har beslutat att lämna X (före detta Twitter). I en lång drapa på sin blogg förklarar hon att hon inte längre står ut med ”det aggressiva tonläget och polariseringen”.
Efter att Elon Musk och Donald Trump fört ett samtal på den sociala medieplattformen X (tidigare Twitter), klippte nyhetskanalen CNN ihop delar av konversationen. I klippet hörs Musk säga att atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945 var ”okej”.
Du kanske tycker att ämnet för denna krönika är i futtigaste laget. Själv vacklar jag. Att beskriva och dra slutsatser av obetydliga konsumentupplevelser kan möjligen överlåtas till rubriken ”Ilsken i Bandhagen” på tidningarnas insändarsidor. Å andra sidan sönderdelar sig tillvaron enligt den av mig uppfunna Homogenitetsprincipen i ett stort antal likartade skitsaker varav man kan dra slutsatsen att helheten avslöjar sig i var och en av sina delar och att den som kund hos Tele2 trakasserats av bolagets oändliga telefonköer och förvirrade personal har goda skäl att trots bolaget tjuvaktiga motstånd försöka trassla sig ur kontraktet.
Ett talesätt i Levanten säger: ”Ha’u ’irsh”.
Det betyder ungefär: ”Han är (knappt) värd ett rött öre”. Det vill säga han saknar värde. Han är värdelös.
Svenska ettöringsmynt, mynt av den lägsta valören, präglades av koppar, som är rött.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om det i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)
Vad händer med människor när de inte längre har någon sanning att förhålla sig till? Vi, som tillhör de äldre generationerna och som fortfarande vet att det finns vissa vetenskapliga sanningar, blir frustrerade och provocerade – men vad händer med de yngre? Det är en fråga som blivit synnerligen aktuell efter det som hände under OS i Paris, då två personer med manlig kromosomuppsättning, dvs X och Y, generellt beskrivits som kvinnor. Och inte bara det – mainstream-medierna pumpar nu dessutom ut osanningen att både män och kvinnor kan ha X- och Y-kromosomer.
I rapporteringen kring upploppen i UK som startade pga ett knivmord utfört av en invandrare av andra generationen, är det åter frapperande hur journalisterna går i takt med varandra när det gäller att rapportera om upploppen. Man undviker att nämna att det finns ett stort missnöje mot invandrarrelaterat våld och massinvandring som sådan. Man har istället valt att fokusera på upploppen och de som utför upploppen. Man pratar också ensidigt om hat och rasism från högerextrema men inte ett ord om invandrarnas hat och rasism mot engelsmän. Tidningen Kvartal har även dom reflekterat över detta narrativ.
Igår framförde jag tesen att den efterlängtade friheten inte är förenlig med den lika efterlängtade demokratin eftersom demokratin inte kan förverkligas om folk inte frivilligt avstår från att maxa det personliga utbytet av friheten. Om alla människor utnyttjade sin frihet till att slippa jobbiga saker som att sköta sitt arbete och ta ansvar för sina barn och i stället lämpade över sådana trista uppgifter på socialen så går demokratin så småningom under. Till exempel slutar folk lita på varandra.
Antalet asylsökande minskar, enligt regeringen, något som får vänsterelement och andra ”goda” att rasa. 2023 ansökte 12 500 personer om asyl i Sverige, den näst lägsta siffran under hela 2000-talet. Under det första halvåret för 2024 har totalt 5 600 asylansökningar registrerats, en nedgång med 27 procent.
När jag var liten var jag en mästare på flaggor. Redan i sexårsåldern kunde jag inför imponerade vuxna rabbla upp världens huvudstäder och peka ut länderna på jordgloben. Denna kunskap gav mig en trygg känsla av ordning och reda.
Stora Rytterne kyrkoruin – och Lilla Rytterne – är bland de äldsta spåren av kristendomen i Västmanland. Stora Rytterne började byggas redan på 1200-talet, Lilla Rytterne ett eller två hundra år senare.
Det är nu 300 dagar sedan Hamas, med stöd av en majoritet av det palestinska folket, förklarade krig mot Israel. Sedan dess har många aktivister krävt bojkott mot Israel. Nu visar en undersökning att kraven från Israelhatarna är resultatlöst.
Helt ovetenskapligt tror jag att folk i allmänhet nog tycker att demokratin, som Churchill påstås ha sagt, ”är det sämsta av alla samhälleliga styrsystem bortsett från alla de andra” men att demokratin numera känns utsliten och i behov av någon sorts renovering om man bara visste hur. Bekymrade betraktare, även jag, lägger pannorna i djupa veck och funderar på om en lösning kanske vore personval, en minskad riksdag, enmansvalkretsar, en författningsdomstol eller om det finns något annat som kunde återställa en förmodat dekadent demokratis förmodat förgångna vitalitet.
På sociala media-plattformen X (tidigare Twitter) postade nyligen den danske statsvetaren och miljödebattören Bjørn Lomborg inlägg om Stora barriärrevet.
Tillsammans med några andra personer gjorde jag ett tankearbete om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår) som sedermera presenterades i bokform utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet vilket förstås berodde på att man inte ville lyssna till vad vi sa. I samband med detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.
Jag faller för frestelsen att travestera en rad ur en av mina favoritlåtar: ”Living next door to Alice”. Den som ”fuckar” med Agnes är Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter, RFSL, en ideell organisation som har verkat sedan 1950.
En av dess verksamheter är politisk påverkan och opinionsbildning.
Som många säkert vet har det rått, och råder fortfarande, stor medicinbrist i Sverige. Mest uppmärksamhet har kanske diabetesmedicinerna med viktminskningseffekt fått men bristen gäller också en rad andra mediciner. Just nu är det exempelvis brist på pennkanyler, som används till bland annat diabetessprutor. Och det här, det är något vi måste vänja oss vid. Det säger åtminstone en bekant, som är farmaceut.
Den svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar har, sedan 7 oktober, tvångsmässigt basunerat ut anti-israelisk propaganda på sina sociala medier. Nu hyllar hon de ”queers for Palestine” som i Pride-tåget annonserade att de är villiga att slåss för Hamas.
När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?
Ända sedan 2012 har tv-tittarna fängslats av den brittiska serien Barnmorskan i East End. Den tolfte säsongen av serien har just visats på SVT och i hemlandet har man just avverkat säsong 13. Än så länge planeras ytterligare två säsonger av denna omåttligt populära dramaserie som bygger på sjuksköterskan Jennifer Worths memoarer.
Jag, som varit statligt anställd framtidsforskare, vore den förste att erkänna att framtiden inte kan förutsägas annat än när det gäller erfarenhetsmässigt säkrade profetior såsom att det tyvärr snart kommer att bli en svalare höst och sedan, ännu värre, en kall vinter. Mer trosvissa påståenden om framtiden ska man akta sig för eftersom de så sällan slår in.
Efter att main stream-medierna urvattnat begrepp som ”högerextremist” och ”blåbrun” så att de inte längre uppnår önskad effekt har de nu i allt större utsträckning övergått till att tala om ytterhögern. Däremot pratas det aldrig om yttervänstern, trots att den är betydligt mer utbredd och därmed också mycket farligare för demokratin.
Baron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.
Affären Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska Universitetssjukhuset (KS) har ett tiotal år på nacken men gör sig ännu påmind. De misstankar om oredlighet i sex artiklar som de fyra visselblåsarna lagt fram bekräftades av en extern utredare. Detta hindrade inte rektor Anders Hamsten från att hösten 2015 frikänna Macchiarini. Efter det att SVT i början av 2016 sänt dokumentären ”Experimenten” gick det inte längre att försöka sopa skandalen under mattan. Hamsten förklarade då i DN att han ”gjort en närmast total felbedömning av Macchiarini och att KI borde ha skilts från honom långt tidigare”. Som ytterst ansvarig avslutade han artikeln med att ställa sin plats till förfogande.
För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.
Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.
När jag ändå av en slump hade hittat Esaias Tegnérs nästan söndervittrade samlade skrifter i min bokhylla och igår skrivit en krönika om några av poëtens – han skrev så, antagligen för att han inte ville bli kallad pöt – synpunkter på pedagogiken så känns det bara naturligt att idag presentera ytterligare en godbit ur samlingen.
En sak som gör det svårt för folk att lära sig arabiska är skrivtecknen. Dock är dessa tecken inte så främmande som de kan te sig.
Det arabiska alfabetet börjar med bokstäverna ALIF och BA.
”Ingen utanför Sverige (förutom kanske tolv kufar som älskar stavhopp så mycket att de har Sergej Bubka intatuerad på låret) vet vem Armand Duplantis är.” Det skriver Teodor Stig-Matz i vänstertidningen ETC.
MSB vill nu att du ska gå ut i skogen och lära dig att hitta föda. I och för sig bra att folk lär sig sådant. Men… Begrunda följande citat från MSB:s ansvarige:
