Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.
Efter att både Myndigheten för psykologiskt försvar och SD:s Julian Kroon har anmält TV4:s Kalla fakta till granskningsnämnden diskuteras nu vad det skulle kunna innebära om programmet fälls.
Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.
I Södertälje marknadsför politikerna nu ”beredskapsrullen”. Vad den innehåller? Sånt som vi kan producera här hemma i Sverige om krisen och kriget kommer. Efter att politikerna utarmat det svenska lantbruket i decennier, och gjort oss beroende av en osäker omvärld för att få mat på bordet, är det nu ”allas ansvar” att se till att åter börja äta sånt som inga medborgare hade slutat äta om politikerna valt att gynna svenskt lantbruk istället för att satsa på billig import.
Sedan terrororganisationen Hamas förklarade krig mot Israel den 7 oktober förra året har pro-palestinska aktivister demonstrerat både i det offentliga rummet och på nätet. I Facebookgruppen Svenskar som stödjer Palestina hyllas terrororganisationen.
Nu överklagar Svensk Handel och branschorganisationen Visita Stockholms stads beslut om att införa miljözon klass 3 i city.
Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:
Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.
Originalitet är bra. Detta gäller för livet i allmänhet och konsten i synnerhet. En konstnär helt utan originalitet vore inte en konstnär överhuvudtaget. Massproduktion är inte konst, även om originalet kan vara det. Alltså är det fullt förståeligt att konstnärer söker originaliteten, och att de offrar mycket för det. Men originalitet är inte det enda konstnärliga värdet, och risken blir att vi offrar sådant som skönhet, mening, och sunt förnuft på dess altare.
Eftersom det är sol ute och mina erfarenheter säger att den svenska sommaren är kort (”det mesta regnar bort”) så smiter jag nu från arbetet och återpublicerar följande tioåriga text (publicerad 2015 här) för att påminna om vad vi är för slags folk.
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Nyligen släpptes Sverigedemokraternas valfilm inför det stundande EU-valet, på temat ”Mitt Europa bygger murar”. Den är gjord med självironi och humor och spelar på alla de nidbilder som Socialdemokraterna och de andra rödgröna partierna målat upp av SD i åratal, med Jimmie Åkesson avspänt strosande i ett Europa där gängkriminalitet, religiös extremism och kvinnor i förtryckande klädsel lyser med sin frånvaro.
”Så här tycker vi och det skäms vi inte det minsta för!” är budskapet. Det är genialt.
Lundaprofessorn och tillika V-politikern Mats Olsson ondgör sig över att en av hans tidigare elever, numera utbildningsminister Mats Persson (L) inte har ”lärt sig” något på Olssons föreläsningar. Eftersom Persson tar avstånd från att de pro-palestinska protesterna blivit våldsamma och hotfulla kan man undra vad Mats Olsson lär ut.
Under en tid har ett fåtal studenter och andra slagit upp tältläger vid flera lärosäten runt om i Sverige. Jag säger ett fåtal för att det är exakt vad det är. Men i medierna utmålas de propalestinska protesterna som vore de ett uttryck för en utbredd folkrörelse. Varför?
Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)
På sociala medieplattformen X skryter nu morgonsoffornas superproffs Göran Greider om att han varit med i TV4 och fördömt Ebba Busch för det han anser vara ett ”islamofobiskt uttalande”.
Idag stängs vallokalerna i Indien. Den 4:e får vi veta vem som vann valet i Indien. Många tror att den sittande ledaren Narendra Modi kommer att få förtroende sitta en tredje femårsperiod.
Det tror även jag, trots att jag kan mycket litet om Indiens politik. Jag har dock en indisk vän här i Uppsala, en expert på AI, som är en entusiastisk Modi-anhängare. Han är min vinklade källa.
August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.
I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.
När jag växte upp fungerade grundskolan lite som ett filter. Förutom att ge oss baskunskaper som vi behövde för att bli vuxna, skulle skolan vaska fram de individer i varje generation som var tillräckligt intelligenta, ambitiösa och disciplinerade för att fylla universiteten.
På Stora torget i Uppsala står nu valstugorna, inför EU-valet. Socialdemokraternas sticker ut lite extra. Den är nämligen prydd med en palestinaflagga.
Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
KD-ledaren Ebba Busch säger i en intervju i DN att muslimer i Sverige behöver anpassa sig till det svenska samhället och utöva sin religion på ett sätt som passar de svenska värderingarna. Hon vill också undersöka om man, med hjälp av EU-medel, kan få fler muslimer att återvandra.
En viktig för att inte säga den viktigaste demokratiska friheten är yttrandefriheten. Inte bara i sig utan för att den också påverkar och är grund för ordet och det fria tänkandet.
Sveriges Television fortsätter vinkla sina nyhetsreportage mot Israel, som de gjort konsekvent sedan oktober förra året då Hamas startade kriget. Nyligen intervjuades en sjuksköterska som ”sett Gazas sjukvård inifrån” och som visste att berätta att de palestinska patienterna hamnar i ”ödets händer”.
Det är naturligtvis ett djupt vilseledande påstående. Patienterna hamnar i Hamas våld. Men Hamas nämner hon inte ens, trots att det är de som medvetet försatt sitt eget folk i den här fruktansvärda situationen.
Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):
Vid 36 års ålder delade juristen och författaren Fritiof Nilsson Piraten med sig till svenska folket av sina barndomsminnen i prosaform. I denna två gånger filmatiserade succéroman, Bombi Bitt och jag från 1932, som var hans första, kunde man följa författarens i huvudsak fabuleringar som vilade på en bräcklig grund av verklighet.
Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.
Mellanösternforskaren Anders Persson har fått sitt kontor på Linnéuniversitetet vandaliserat. SVT:s reporter säger till honom: ”Ni anklagas för att sprida propaganda. Vad säger ni om det?”
Kriminella är minsann inte bara kriminella. De är också intellektuella bokmalar som köar till fängelsebiblioteket för att förkovra sig. Särskilt populär är Machiavellis Fursten, får vi veta i Sveriges Radio Nyheter.
Samma public service förmedlar också ständigt budskapet att kriminella har levt i utanförskap och saknat de chanser vanliga skötsamma får. Det går inte riktigt ihop att folk som är bekanta med Machiavelli, och dessutom med behållning läser honom, har saknat möjligheter i livet.
Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.
Igår läste jag Patrik Engellaus text om den mesiga psalmen och kunde inte låta bli att fnissa igenkännande. Jag har alltid haft lite svårt för den gulliga bilden av emo-Jesus för den går så tvärsemot allt vad evangelierna berättar. Och jag minns fortfarande min lättnad under långfredagsmeditationerna den där påsken 2005, då jag konverterade till katolska kyrkan, över att kyrkoherden i den församlingen vågade säga det som åtminstone jag tror är sant.
DET GODA SAMHÄLLET 