För mina ögon ser konflikten mellan USA och Europa mest ut som ett äktenskapsgräl med hot om skilsmässa på grund av lång och varaktig söndring som under de senaste åren eskalerat. Bakgrunden är att Europa har påtvingats nya amerikanska män vart fjärde år. Dessa har med tiden blivit alltmer bekymrade över den europeiska partnerns attityder och beteenden, men eftersom amerikanska män är respektfulla mot sina hustrur har inga distinkta klagomål framförts annat än diskreta antydningar att Europa kanske kunde tänka sig att betala sin andel av försvarskostnaderna.

Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.

Med spekulativt lagda bekanta diskuterar jag ibland den eventuellt förestående revolutionen i samhällets självförståelse. Det handlar alltså om den härskande samhällsideologins fortlevnad. Står vi inför någon sorts ideologiskt idéskifte av seismiska proportioner?

I början av 1990-talet drabbades det offentliga Sverige av en politisk väckelse. Den drevs främst av moderater men engagerade även andra partier, inte minst socialdemokraterna. Några menar att den inspirerades av Thatchers och Reagans konservativa tänkande, men jag tror att den var mer hemvävd. Denna rörelse gick under arbetsnamnet ”privatisering”.

I novellen ”Hunden som inte skällde” visar Sherlock Holmes sin oslagbara detektivhjärna. Stjärnhästen Silverbläsen försvann plötsligt före ett viktigt löp – det heter ”löp” i galopp men ”lopp” i trav; glöm inte det när du går på Jägersro nästa gång – och hästens tränare hittades mördad. Det underliga var att ingenting hörts. Inte ens vakthunden hade skällt. Helt obegripligt, kort sagt. Men Holmes förstod varför hunden hållit tyst. Hästtjuven och mördaren hade varit någon som hunden gillade, nämligen hans ägare. Så var det problemet löst.

Svenska kyrkan är kanske den mest bigotta och förljugna av alla statsfinansierade rörelser vi har i Sverige. Så har det varit sedan Gustav Vasa nationaliserade den katolska kyrkan och därmed förvandlade den till ett villigt propagandaverktyg i sin egen tjänst. Efter nationaliseringen, varigenom alla präster blev statsanställda, hade kungen kraftfullast tänkbara indoktrineringsapparat, ty genom prästerskapet och dess söndagspredikningar, som nådde hela den svenska menigheten, kunde han tala rakt i örat på varenda svensk. I jämförelse med detta propagandamonopol är dagens konkurrensutsatta svenska statstelevision en svag och pipig röst.

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.

Min farbror Gunnar var under två decennier en högt aktad VD och styrelseordförande på Volvo. Ibland skrämde han slag på sina närmsta medarbetare. Därför sas det om honom på företaget att ”han var en jävel, men han var en fan”. En gång medan jag studerade vid Handelshögskolan, där man fick läsa tjocka böcker om ledarskap, frågade jag honom vilket som var hans hemliga recept att få företaget att prestera. Han tystnade och hummade lite som om han aldrig funderat på frågan. Sedan sa han att ”tja, det är väl piska och morot”. Det stämmer med vad olika levnadstecknare skrivit om honom. Han var generös med morötterna när han tyckte att det var befogat men drog sig inte för att använda piskan när det behövdes.

I radio hörde jag en person ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Menaområdet. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.