Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.

Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.

Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.

Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:

Två hästar stog i ett stall

Den ene sket så det small

En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.

Om du, liksom jag, inte fäst särskilt uppmärksamhet vid aktiebolaget Doku, annat än att vagt notera att bolaget granskar och sprider information om ”den islamistiska miljön” i Sverige, så kan jag rekommendera ett besök.

I frågan om Trumps tullar, men även i andra samhälleligt betydelsefulla ärenden som väcker lidelser, har jag märkt hur mycket starkare känslorna är än förnuftet. Pathos förintar logos. När det emotionella engagemanget passerat en viss punkt verkar debattörerna inte längre bry sig om att ens försöka förklara vad de menar.

Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.

I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.

Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.

När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.

Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.

Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.