Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:
”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”
Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.
I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.
Ibland när jag åker spårvagn passar jag på att kolla nyheterna i mobilen. På Polisens hemsida kan man till exempel läsa kortfattade notiser om vad som hänt i Göteborg under natten. En morgon rapporterades om två trafikolyckor, ett olaga hot, en misshandel, samt några kulhål genom en entrédörr i mitt närområde. De där kulhålen verkar inte ha gett upphov till någon personskada, så det blev ingen notis i Göteborgsposten och själv hade jag snart glömt det.
Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.
Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.
Nu har vi ställt fram klockan en timme igen och jag välkomnar att dagarna blir längre och ljusare. Det gör förmodligen de flesta för det är klart att det är rätt naturligt att längta efter våren under den långa mörka vintern. Och den senaste veckan har varit särdeles mild, i ala fall här i huvudstaden. Folk blommar upp, kisar mot solen, pratar mer avspänt med varandra.
Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)
Netflixserien Adolescense har väckt starka känslor, inte bara i Storbritannien utan bland Netflixanvändare runt om i världen. Den har blivit hyllad av de flesta men det har också uppstått frågor kring handlingen. Dess kritiker menar att den bygger på ett mord utfört av en tonåring med invandrarbakgrund, med ett dokumenterat våldsamt förflutet, men att manus har anpassats efter woke-agendan och istället låter handlingen kretsa kring en etniskt engelsk pojke som beskrivs som en så kallad ”incel”.
Serieskaparna nekar hårdnackat och mediehusen har startat en rad debatter om faran med incels. Så vad är egentligen sanningen bakom Adolescence?
Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.
Vi är väl alla skrymtare, då och då till vardags. Men ibland blir det så tydligt att det nästan blitt smärtsamt att bevittna.
I SVTs Veckan med Camilla diskuterades den grova gängbrottsligheten, dvs de skjutningar, sprängningar med åtföljande misshandel, mord och andra grova brott, som plågar främst Stockholm men också andra miljöer.
Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.
Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.
Under min skoltid ställdes ganska rimliga krav på idealitet. Vi behövde sällan engagera oss i planetens överlevnad, ta ansvar för slaveriets fasor eller bära mänsklighetens koldioxidskuld på våra axlar. Det räckte med att vi lärde oss läsa och räkna, memorera vissa basfakta och behärskade konsten att slöjda en smörkniv.
Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.
Kommer inte ihåg exakt årtal men någon gång runt sekelskiftet blev det tabu att uttrycka kritik mot invandring. Tidigare hade man kunnat orda ganska fritt om saken i byggbaracker, fikarum och varhelst människor samlas. Jag minns en pizzeria på Hisingen där ett gäng stamkunder sågade mångkulturen jäms med fotknölarna, utan att den chilenske pizzabagaren eller någon annan höjde på ögonbrynen. Ny Demokrati sågs som en samling underhållande knäppgökar och få brydde sig egentligen om Sverigedemokraterna. Utom ett gäng anarkister som retade sig på att de högtidlighöll minnet av Karl XII.
Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.
Varje år på kvinnodagen den 8 mars har Dagens Industri (DI) en artikel som avhandlar hur könsfördelningen bland noterade svenska bolags verkställande direktörer ser ut. I år angavs att andelen kvinnor var 11,2% mot föregående års andel som var 11,9%.
Ju äldre jag blir desto oftare tänker jag på generationerna som gick före. Jag tänker på mormor och morfar, farmor och farfar, mina föräldrar och deras syskon och jag tänker på dem med kärlek, värme och stor respekt. De var strävsamma, hårt arbetande människor som var fast förankrade i myllan och de visste hur man skulle uppskatta livets goda stunder. Som våffeldagen till exempel.
Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.
Vi vill aldrig betala, men vi vill alltid ha saker. När man uttrycker det så tydligt märker de flesta att det finns en motsättning mellan dessa önskemål. Detta betyder att vi inser ekonomins mest grundläggande logik – om vill ha något, så måste vi betala för det. Inget är gratis. Detta är en självklarhet, men som med de flesta självklarheter så glömmer vi den ständigt.
Jag har ett helt stall med käpphästar som jag ibland tar ut på volten för att framhäva någon aspekt av tillvarons konstruktion. En favorit är att människans kommunikationsverktyg – sådana som ord, begrepp och grammatik (utan vilken orden och begreppen i stort sett är dövstumma) – uppstår i magen och njurarna och skickas på dressyr hos hjärnan först om de visar på särskild läggning för avancerad uppfostran.
I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.
Ännu.
Andrées polarexpedition över Nordpolen var ett försök lett av ingenjören August Andreé att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön (öster om Svalbard) av en norsk expedition.
En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.
De gamla indierna myntade en gång begreppet ”karma”, som går ut på att var och en i slutändan får vad han förtjänar. Inte helt olikt den kristna föreställningen att Gud en dag ska döma oss efter förtjänst.
Denna krönika publicerade jag för precis tio år sedan. Att jag gör det igen kan bero på att jag tycks befinna mig i en litterär retroperiod. På mitt nattduksbord ligger Hamsuns Svält, Martinsons Nässlorna blomma (som jag var tvungen att sprätta upp; jag tänkte skicka en bild av boksprätten till Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida som brukar be läsekretsen om hjälp att identifiera gammaldags, numera okända verktyg) och en bra hög med Sigfrid Siwertz. Det skrevs bra saker redan förr och de blir bara billigare med tiden.
Och med utsatta menar jag här inte främst de människor som vanligen brukar inordnas under den kategorin. Inte så kallade ”papperslösa”, inte förortsungdomar och familjer med socialbidrag i så kallade ”utsatta områden” och inte asylsökande. De omfattas av bidragssystemet, och av tusen och ett godhetsprojekt, och är därför mindre utsatta än många hårt arbetande medborgare.
Nej, det här drabbar främst svenska medborgare som redan idag har svårt att få det att gå ihop, och fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv knappt drar sig fram på sin pension.
Under den senaste tiden så har det haglat negativa nyheter om Tesla. Detta i stor kontrast mot tiden strax innan då märket och företaget ständigt lovordades av en samsjungen mediakör.
I enlighet med Jesusordet om att ”den som är utan synd må kasta den första stenen” på äktenskapsbryterskan som skulle stenas, det vill säga att uppmärksamma bjälken i det egna ögat innan man observerar grandet i sin broders, så tycker jag att det är rimligt att skylla bråket mellan USA (en del skulle säga president Trump) och Västeuropa på oss själva, således oss européer.
Nyligen skrev Patrik Engellau om den nya satsningen SAO – Studiemotiverande Arbetslivsorientering – som lanserats av ett nätverk som kallar sig ”Nästa Generation Sverige”. Det är en ny variant på klassisk PRAO. Istället för ett par veckors obetald PRAO ska elever i klasser i så kallade ”utsatta” områden erbjudas två timmars betald extraarbete i veckan under ett års tid, samt gratis kollektivtrafik. Denna stolta reform ska hjälpa utvalda elever in på arbetsmarknaden.
Tonåringar som bor i områden som inte klassats som ”utsatta” göre sig dock inte besvär.
I jakten på pengar och inflytande bryter Trump glatt varje lag och regel som kan hindra honom. Jag tror det ger honom spänning, kickar.
Putin har sedan tidig ungdom tränats i politik och i nationella säkerhetsfrågor, dvs. lärt sig att spela med, inte mot, nationella intressen och politiskt etablissemang.
DET GODA SAMHÄLLET 