En sak som är känslig att beröra är frågan om demokratins hållbarhet. Det enda socialt accepterade svaret är att demokratin är evig och att vi därför, i alla fall i Sverige, har uppnått samhällsutvecklingens högsta stadium.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

Det är bra att efter förmåga omge sig med begåvade och okunniga personer som frågar en om saker man förmodas veta. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är en sådan person. Hon frågade mig om skälen bakom den svenska invandringspolitiken. Hon förmodade att det var i Sverige liksom på andra ställen hon känner till, alltså att mottagarländer behöver arbetskraft och därför uppmuntrar import av arbetskraft.

Igår skrev jag att filosofiska riktningar som inte erkänner sanningen som överordnad värdering, till exempel postmodernismen som menar att beroende på omständigheterna kan lite vad som helst vara sant, sedan några årtionden har tagit ett ganska fast grepp om västerlandet.

Bland alla de filosofer som jag misslyckats med att förstå intar Ludwig Wittgenstein (bilden) en framträdande position. Och det beror inte bara mina otillräckliga förståndsgåvor utan också på tänkarens besvärande svårtillgänglighet som inte bara drabbar oss utomstående utan även honom själv till den grad att han ungefär halvvägs genom livet bytte uppfattning i sin grundläggande fråga, nämligen relationen mellan språket och verkligheten.

Jag ser inte partiledardebatter på teve vilket delvis beror på att jag inte lärt mig att knäppa på apparaten. Men nu hjälpte frugan till med den saken ty hon ville se söndagens diskussion mellan dem som styr vårt land. Jag kunde hänga med av bara farten.

Följande artikel publicerade jag för exakt tio år sedan. Det var en dramatisk period i svensk historia. Den stora invandringsvågen, som skulle nå sin kulmen i mars 2016, hade just startat och det officiella Sverige gjorde sitt yttersta för att hitta lokaler där de nyanlända – som kollektivt kallades flyktingar – kunde huseras. Artikeln, vars budskap i stort sett bekräftats av utvecklingen, var att Sverige var oförberett och att all handlingskraft ägnades åt att anpassa oss efter ett människoflöde som vi inte kontrollerade eller ens ville kontrollera. Så här tio år efteråt fortsätter vi den politiken.

Under de senaste veckorna har jag kanske snöat in på artificiell intelligens. Det beror på att det känns som att ha fått en ny leksak till jul. Man kan, som du vet, ställa de mest komplicerade frågor och få häpnadsväckande detaljerade svar av en sådan som ChatGPT.

Den svenska regeringen försöker bekämpa brottsligheten genom att bland annat skärpa straffen. Sådana allt hårdare tag verkar rimliga med tanke på att regeringar av olika partier åtminstone sedan millenieskiftet lovat att få bukt med kriminaliteten genom nya och skärpta åtgärder såsom att anställa tusentals fler poliser.

Kanske driver jag mina käpphästar för hårt, särskilt den möjligtvis präktigaste hingsten i mitt stall, han som egentligen heter Politikerväldet men uppträder under artistnamnet Välfärdsstaten. Men eftersom det är så få som törs ta ut honom på banan faller det på min lott att ge honom den exercis han behöver för att utveckla sina krafter.

Den 20 januari 1942 avhölls en betydelsefull konferens i Berlinförorten Wannsee. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich (bilden), chef för säkerhetspolisen, träffades fjorton ledande representanter för nazistpartiet, SS och den tyska statsförvaltningen. (På YouTube finns flera kortfilmer om händelsen, till exempel den här). Syftet var inte att resonera om huruvida alla judar skulle förintas, ty det var redan bestämt, utan att planera de praktiska detaljerna.

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

Bruttonationalprodukten, kanske särskilt bruttonationalprodukten per capita, är ett konstigt djur som människan ännu inte fullständigt begripit sig på. Grundförståelsen är att BNP anger summan av de nyttigheter som under en viss period produceras av ett antal individer, till exempel en nations medborgare och övriga boende. Eftersom det handlar om nyttigheter och nyttigheter är bra saker så vet vi att BNP är bra. BNP och BNP per capita är enligt en samhällelig överenskommelse bra i proportion till sin storlek vilket betyder att om produktionen fördubblas så har livet för de berörda blivit dubbelt så bra.