En gång fick jag i uppdrag att ordna en leksaksåtervinning i min bostadsrättsförening. Det blev en stor grön låda i tvättstugan, där barnen kunde lägga leksaker de tröttnat på och ta med några nya hem. Mammor satte sina småttingar i lådan medan centrifugen kördes, varvid omsättningen av nallar och legobitar ökade i området. Projektet blev inte särskilt långlivat eftersom tvättstugan byggdes om, men idén var enkel och kostade knappt någonting.
För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?
Det är längesen Sveriges Television fungerade som den opartiska public service-kanal den har i uppdrag att vara (om den nu någonsin gjort det, vilket är högst tveksamt) men när det gäller Hamas krig mot Israel har den skattefinansierade medieplattformen tappat det fullständigt. De kablar ut krigsporr, med osäkra källor, i parti och minut och presenterar siffror som kommer direkt från terror-Hamas. Man kan alltså kallt räkna med att en överväldigande majoritet av deras källor är partiska och därmed icke tillförlitliga.
Idag den 29 juli 1030 stupade Olof Haraldsson, känd som den helige, vid Stiklastad i Norge.
Jag hittade de här styckena i boken Medeltidsbilder (1901):
Ingen af de nordiska helgonen har varit så ärad och åtnjutit ett så utbredt anseende som Olav den helige. Redan en människoålder efter hans hjältedöd vid Stiklastad började vallfärderna till hans helgonskrin på högaltaret i Kristkyrkan i Nidaros. Oaktadt han aldrig har varit kanoniserad af påfven, spridde sig hans rykte till de aflägsnaste af Europas länder. I Konstantinopel, i Novgorod, i Dublin, i London och på de skotska öarna, i Normandiet, Flandern, Estland, Nordtyskland fann man kapell till hans ära. Icke att tala om Danmark och Sverige, där han förhärligades både i kyrkobilder och i kämpavisor och sagor.
Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.
Det uttrycket hör man inte så ofta längre, kanske på grund av att det finns så få män och kvinnor kvar av den gamla stammen – men framför allt för att de som finns sällan eller aldrig syns till i offentlighetens ljus. De flesta män och kvinnor som får ta plats i offentliga sammanhang idag är, oavsett kön och ålder, ungefär lika mogna som grönhåriga fjortisar med nosring.
Annat var det när jag växte upp.
Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.
Eftersom arabiskan är ett obegripligt språk för flertalet västerlänningar, har det varit möjligt för politiker i Mellanöstern att tala med dubbla tungor, om dom vill. Man kan säga en sak på engelska till CNN och något helt annat i arabisk media.
Bottenvikens skärgård sträcker sig från Haparanda i norr till Skellefteå i söder och består av fler än 4000 öar. I denna, världens nordligaste, bräckvattenskärgård är det ljust dygnet runt under sommaren och här finns massor av glittrande pärlor att upptäcka.
Vårdförbundet kräver att Sveriges regering öppnar gränserna för patienter från Gaza. Enligt förbundets ordförande Sineva Ribeiro står vårdpersonalen i hela landet redo. Nog är det märkligt att vården, som annars påstås gå på knäna sen decennier, plötsligt har både tid och resurser att behandla patienter från en konfliktzon som inte har ett dugg med Sverige att göra.
Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.
När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.
Det här är en sån där vecka då jag tänker lite extra mycket på allt möjligt. Framför allt tänker jag på mina föräldrar, min moster och min morfar. Just vid den här tiden fyllde både min moster och min morfar år och sommarlovsdagarna fylldes av bakning, kafferep och levande samtal. Samtal över generationsgränserna, så som det var när jag växte upp men som verkar vara ovanligt idag.
Tre mycket välkända böcker som beskrivit en skrämmande framtid är Processen av Franz Kafka från 1925 (postumt utgiven), Du sköna nya värld av Aldous Huxley från 1932 och 1984 av George Orwell från 1949. Det är inte utan att man idag ibland kan uppleva den totala maktlöshet som på olika sätt beskrivs i dessa böcker.
”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”
Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.
Jag ska skriva om två världsomvälvande händelser, Covidepidemin och Ukrainakriget, den ena hack i häl på den andra. Kan man lära sig något om världen av dem? Idag Covid, i morgon Ukraina. Här är de viktigaste av vår tids epidemiska sjukdomar enligt ChatGPT:
I serien återpubliceringar av artiklar som just idag fyller tio år presenterar jag den artikel av alla mina skriverier som troligen väckt mest ont blod. En av mina medskribenter, en frilansande skriftställare, blev så trakasserad av sina vanliga uppdragsgivare att han inte längre vågade publicera några artiklar på Det Goda Samhället. För att jag påpekade något som alla medborgare var väl medvetna om, nämligen att politiken avseende importerade barrträd skiljer sig i grunden från den politik som gäller för importerade människor.
Innan juli månad är slut vill jag skriva om Live Aid. Det är 40 år sedan den stora välgörenhetskonserten ägde rum den 13 juli 1985. Det var en veritabel orgie i godhetssignalering. Ordet fanns inte då.
Ozzy Osbourne är död.
Det kommer inte som någon överraskning, tvärtom. Han var sjuk länge och det gjorde han ingen hemlighet av. Det går inte heller att se hans död som en tragedi. Han levde, efter omständigheterna, ett långt och mycket produktivt liv. Men det blir tomt. En legend har gått ur tiden.
Palestinarörelserna bryr sig inte om palestinierna – de ägnar sig enbart åt kampanjer mot Israel och mot judar. Det hävdar riksdagsledamoten Fredrik Malm i ett debattinlägg på sociala medier.
Eftersom den här bloggen har den skrytsamma undertiteln ”här skapas samtidens självförståelse” har jag i all blygsamhet studerat hur andra samhällen, särskilt före internet, hanterat motsvarande uppgift, ty något slags självförståelse måste de ju ha haft.
För fyra år sedan stängde Borlänge kommun Jussi Björling-museet. Intresset var alldeles för litet, menade de ansvariga, och vänsterpartisten Rickard Rudolfsson jämförde besökssiffrorna med Hallwylska museet i Stockholm.
Det är naturligtvis en djupt missvisande jämförelse som enbart syftade till att släcka ner debatten och ge beslutsfattarna sista ordet. Hade Borlänge verkligen velat fortsätta att vårda arvet efter en av världens främsta tenorer hade de kunnat göra det. Det handlade inte om pengar, det handlade om vilja. Kultur- och fritidsnämnden i Borlänge har helt enkelt inget intresse av att vårda kulturarvet.
Det tycks råda något slags sommarlugn i min hjärna. Det yttrar sig på så vis att jag inte kommer på något vettigt att skriva. Jag visste inte att den obligatoriska fyraveckorssemestern gäller även tankeverksamheten. Men skåpmat får duga. Den här artikeln publicerade jag för precis tio år sedan.
Jag har gjort en observation som kanske är djupsinnig, men lika gärna kan vara banal eller helt enkelt felaktig, nämligen att olika orsaker i olika länder ger samma utfall.
Den engelske historikern Orlando Figes har skrivit ”Historien om Ryssland” som i likhet med Peter Englunds Poltava inte bara är en faktaspäckad historiebok, utan högklassig litteratur. De femton timmarna det tar att lyssna igenom ljudboken är riktigt njutbara.
Den brittiska regeringen, och inte bara regeringen, utan hela nationen, ligger illa till. Engelsmännen är drabbade av samma ekonomiska dekadens som den övriga västvärlden. Igår publicerade jag med hjälp av ChatGPT ett stycke dramatisk statistik, som vi väl anat lite till mans, men som ändå var värdefull att få uttryckt i siffror, nämligen att utvecklingsländerna, de som vi kallat underutvecklade länder under de senaste femton åren haft nära fyra gånger högre tillväxt per capita än de gamla i-länderna, 3,6 procent mot en procent.
Är du kulturintresserad, och råkar befinna dig i Närke eller i närheten, är det en god idé att besöka Konst på hög – en unik skulpturpark som ligger på Kvarntorpshögen i Kumla.
Det var en varm sommardag, mitt i juli, och jag var knappt fyllda 30. Det är längesen men jag minns det som igår. När jag kom ner i tvättstugan stod där en kvinna och vek tvätt. Hennes mörka, vackra hår var uppsatt i en knut och hon var klädd i shorts och linne. Och på hennes arm såg jag tatueringen. Den där tatueringen som jag mycket väl kände till, men som jag aldrig stött på i verkliga livet.
Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Plötsligt blev allt så verkligt för mig. Och idag har jag fått ett nytt knytnävsslag i magen. Idag har jag sett hur antisemiter hänger upp dockor klädda i randiga koncentrationslägerkläder, med gula judestjärnor fastsydda på bröstet, mitt i en svensk stad.
Det kan vara lärorikt att någon gång då och då ifrågasätta sina egna, genom beprövad erfarenhet grundlagda, uppfattningar. Till exempel har jag sedan åtminstone fyrtio år, inför alla som orkat lyssna, förkunnat u-landsbiståndets skadlighet, allt baserat på läsefrukter och egna upplevelser i branschen.
När president Bashar al-Assad störtades i december förra året, efter att ha styrt Syrien i ett kvartssekel, hurrade många. Man visade upp hans fängelsehålor, erinrade sig hans hårda metoder och påminde om att han under inbördeskriget kanske attackerade civilbefolkningen med giftgas. Efterträdaren kunde väl knappast bli värre.
I Sverige behöver man inte tänka när man formulerar politik, för man har redan rätt svar. Rätt svar på nästan alla frågor är mer utbildning. Om man till exempel vill säkerställa hög sysselsättning i framtiden så ska man se till att så många ungdomar som möjligt får utbildning, ju högre desto bättre, eftersom vi lever i ett kunskapssamhälle.
DET GODA SAMHÄLLET 