Under senare tid har vindenergins dåliga lönsamhet uppmärksammats. Liknande gäller för satsningar på solenergi. Ett sådant är företaget Soltech Energy Sweden (SOLT). Företagets affärside var att bygga in solceller i takpannor och annat byggnadsmaterial för att på sätt kombinera hållbar solenergi med estetik.
Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.
Strax efter finanskrisen 2008 räddades banksektorn och förmodligen hela ekonomin, i främst den utvecklade världen, den gången från härdsmälta av centralbankernas lånefaciliteter och generella likviditetsstärkande åtgärder. Med andra ord tack vare de digitala sedelpressarna, som fick balansräkningarna hos dessa centralbanker att svälla. Detta var, utan att centralbankirerna anade det, ”bara” en generalrepetition inför mötet tolv år senare med de ekonomiska konsekvenserna av politikernas hantering av Coronapandemin (eller om det var en kraftig influensa allena?).
Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.
Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva något om sakernas tillstånd. Men när jag slår mig ner vid datorn drabbas jag av en märklig tomhet. Allt har blivit så absurt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva verkligheten. Sverige är ett mycket sjukt land.
Jag träffade nyligen ett par representanter för ett nybildat politiskt parti (och då menar jag inte Sverige Först som jag skrev om häromdagen). De hade ännu inte hunnit utarbeta något program, det var bara en sak de visste alldeles säkert, nämligen att de var borgerliga.
I fredags var jag på Iron Maiden. Det var, som det alltid är när världens största hårdrocksband spelar. En otrolig upplevelse rakt igenom. Men det är också något med hela kulturen kring hårdrocken som är så tilltalande.
I SVD-Näringsliv, den 5 februari 2013, kunde man läsa i intervjun med Internationella valutafonden-forskaren Michael Kumhof, att politikers kunskaper om hur pengar skapas är obefintliga och t.o.m. ”icke-existerande”. Om påståendet stämmer och är fortfarande aktuellt är det riktigt illa! Då har vi i så fall politiker i världen som besitter bland annat en ofantlig makt över offentliga utgifter, vissa i mångmiljardklassen, utan kunskap om hur det vi kallar pengar görs i bankerna idag. Kan dessa politikers finansiella okunskap, kombinerat med andra inkompetenser och det nästan uteslutande tänkandet på egen personliga nytta, vara en av källorna till de senaste årens inflation och nästan ständiga stegring av skulder i världen? Mer om dessa två ämnen följer i våra kommande inlägg.
Uppsala universitet erbjuder nu kursen ”Det Goda Samhället” om 7,5 poäng. Kursen behandlar modern svensk historia ca 1920-1970 med särskilt fokus på välfärdsstaten och dess institutioner. Studenten ska enligt kursplanen här efter avslutad kurs kunna:
Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.
I onsdags attackerades riksdagsledamoten Jessica Stegrud, SD, av en palestinaaktivist. Palestinaaktivisten måttade ett slag mot politikern, och försökte ta hennes mobiltelefon, samtidigt som hon skrek okvädingsord och uttalade hot.
Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.
Individer med intellektuella begränsningar kunde tidigare inte klara sig eftersom överlevnad i äldre tider med långa episoder utan tillgång till livsnödvändig föda krävde långsiktig planering och rationellt handlingssätt. I vårt klimat gällde det främst att överleva vintern. En konsekvens var att livsodugliga helt enkelt gick under. Det var understundom till och med omöjligt att klara vård av barn och hjälplösa åldringar varför även dessa ibland måste offras.
Med följande betraktelse från djurens värld vill jag framföra en enkel observation. Den observationen är att det rimligen är meningslöst att göra moraliska bedömningar av dödliga konflikter som exempelvis ukrainakriget och mördandet i Mellanöstern. Parterna håller inte på med några försök, som vi tror, att bevisa att de har rätt enligt diverse ädla principer utan följer bara sin naturliga drift att döda motståndare. Egentligen borde vi skita i vad de gör av samma skäl som en norrländsk älg struntar i afrikanska lejon.
Cirka en halv miljon människor i Sverige bor i områden som kallas ”utsatta”. Det brukar röra sig om förorter med hög andel icke-assimilerade invandrare, låg deklarerad medelinkomst, högt bidragsberoende, låg läskunnighet och stark koppling till gängkriminalitet.
The International Council for the Conduct of White Men (ICOCOW) är ett FN-organ som utarbetar regelverk för vita mäns beteende och, för att etablera praxisbildande prejudikat, uttalar sig om specifika fall till ledning för nationella domstolar. Följande utdrag ur regelverket gäller Vita Mäns förhållande till den Andre.
Vid en säkerhetskonferens i München för några månader sedan skällde USA:s vicepresident J. D. Vance ut det samlade europeiska politikerväldet för bristande respekt för vanliga medborgares uppfattningar (som till exempel genom att avfärda eller rentav förbjuda en del djupt känd folkliga uppfattningar rörande yttrandefrihet, migration och kriminalitet som ”populistiska” vilket i dessa snorkiga politikers mun betyder ”föraktliga”). Sedan dess har jag haft nyfiken respekt för vicepresidenten. Jag har inte gått så långt som till att läsa hans bok Hillbilly Elegy, som lär handla om hans eländiga ursprung som fattig pojke i det amerikanska rostbältet, varifrån han alltså gjort en beundransvärd klassresa.
Stockholms invånare tror att de är svenskar. Det har jag också länge trott, men det är inte sant. Ett enkelt exempel: res till Göteborg och upplev hur de människor som du möter redan på stationen ser dig i ögonen, ler vänligt och säger ”Hej!” så fort de får chansen.
Som genom en på förhand ingången, men även för oss själva omedveten överenskommelse bygger alla våra samtal om politiken på vad jag med ökande erfarenhet och, vem vet, kanske tilltagande visdom tror är en falsk men allmänt omfattad premiss.
När jag ville lära mig ett nytt språk på 1990-talet gick jag till biblioteket. Där kunde man hitta böcker. Ibland fick man även med en cd-skiva.
Liksom alla andra levande väsen har det välfärdsindustriella komplexet en del specifika beteendemönster. I grunden handlar det som för allt annat levande om en obändig lust efter tillväxt och förökning. Men precis som bananflugan och mammuten har komplexet sina särdrag. Det ordnar sin framtid efter ett enahanda förfaringssätt som i typfallet inleds med att regeringen i egenskap av komplexets styrande organ får en misstanke om att något slags oegentlighet eller allvarlig brist existerar.
Lagom till nationaldagen kravlade sig Bilan Osman fram ur den bylsiga offerkoftan och förgyllde sociala medier genom att dela Carl Johan De Geers ”Skända flaggan” från kommunismens förlovade guldålder. En protest mot Vietnamkriget och ett försvar för vapenvägran på en och samma gång.
Man förstår hur fantasilös vänstern är om det coolaste de vet är en skändad flagga skapad av en lillfingerspretande friherre som ville posera rebell för snart 60 år sen.
Temperaturen i Sverige har stigit med ca 2,6° C sedan mitten på 1800-talet enligt uppgift från SMHI varav cirka hälften sedan slutet på 1970-talet. Det har främst berott på markant mildare vintrar där temperatur uppgången i januari har varit 4 – 6 gånger större än juli. En oro hos allmänheten är att högre temperaturerna är negativt för hälsan.
Om jag vore lika rik och generös som Bill Gates så skulle jag roa mig med att bygga ett museum över storslagna idéer inom ekonomi och sociologi. Med museum menar jag precis det du tror, nämligen ett hus några våningar högt med ett antal salar på varje våningsplan. Varje sal ska ägnas åt någon storslagen ekonomisk eller sociologisk idé som där alltså ska gestaltas på ett åskådligt och klargörande sätt så att man direkt kan begripa den och slippa traggla sig igenom de ofta svårtillgängliga skrifter där geniet bakom idén har försökt presentera sina tankar. På det viset, inbillar jag mig, skulle en i de två ämnena obevandrad person bara behöva lösa en halvdagsbiljett för att inhämta kunskap nog för en civilekonomexamen allra minst.
6 juni kom och gick och i SVT visades filmklipp från ett Malmö där Hamas-entusiaster, insvepta i keffieyh-sjalar, firade palestinska flaggans dag.
På andra håll firades Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag i blågula färger utan inslag av kulturyttringar som inte hör hemma i Sverige.
Vissa händelser fastnar för alltid i minnet. De flesta minns var de befann sig när de först hörde om morden på John F. Kennedy och Olof Palme eller 9-11 attentatet i New York.
Så var det dags igen, att fira Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Det innebär flaggning, trevlig samvaro och lite extra festligt för allmänheten. För journalistkåren handlar det istället om ett evinnerligt krumbuktande för att framställa Sverige som ett land som byggdes först med mångkulturens intåg.
Häromdagen skrev jag, lite förhastat skulle det visa sig, att det inte händer så mycket i Sverige. Den tesen grundade jag på att det i krönikor som jag skrev för tio år sedan stod ungefär samma saker som i mer nyskrivna texter. Kanske svek mig då logiken, ty jag har sedermera blivit varse att det verkligen sker mycket i vårt land.
Eftersom jag skrivit en krönika om dagen i mer än elva år kan jag lätt kontrollera hur jag kände mig för exempelvis exakt tio år sedan. Min observation är att det jag skrev för tio år sedan lika gärna och med samma relevans kunde ha skrivits idag. Det kan bero på att jag rider runt på ett begränsat antal käpphästar som aldrig förändras och att jag därför alltid har fel på precis samma sätt. Men det kan också bero på att vi lever i en märkvärdigt oföränderlig kultur där ingenting händer. Jag tror förstås det senare. Med obetydliga gradskillnader tänker vi idag samma tankar som för tio år sedan. Kanske bör vi inte beklaga detta utan tvärtom gratulera oss själva eftersom det vore förmätet och dumt av ett anständigt samhälle att jämra sig över sin oföränderlighet. Följande skrev jag för precis tio år sedan.
Jag växte upp i en tid då världen såg ut att bli friare, rikare och lyckligare för varje år, utan att vi riktigt förstod varför. Det låg liksom i ödets makt att ordna allt till det bästa. En ypperlig jordmån för idealism, som kunde vara mer eller mindre kompatibel med verkligheten.
DET GODA SAMHÄLLET 