I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.
För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.
Något av det värsta jag vet är mobbare. Ondsinta och själsligt förkrympta små kretiner som, på grund av sina egna komplex och sin dåliga självkänsla, letar upp någon som verkar sårbar och som de kan ta ut sin egen frustration på.
Jag har själv erfarenhet av en sådan person. Och jag har inget, absolut inget, till övers för vare sig henne eller andra mobbare.
Carl Bildt, född 1949, f d stats- och utrikesminister i Sverige, har på ett utmärkt och träffande sätt beskrivits av en amerkansk diplomat som en “medium size dog with big dog attitude”. Detta lär ha varit inför ett möte med utrikesminister Hillary Clinton då Bildt beskrevs som en politiker som gärna tar på sig en lite för stor kostym i förhållande till sin egentliga makt. Vidare beskriver USA-diplomaten Bildt som kunnig (Bildt har ingen akademisk examen) men med ”begränsad politisk förmåga”.
Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)
Annika Strandhäll lämnar politiken för att hon inte orkar med allt ”hat och hot” som hon utsatts för under sin politiska karriär. Det är ett hyckleri utan like för om det är någon som spritt hat omkring sig är det Strandhäll.
Eller är det sitt eget hat hon inte längre orkar med? I så fall är det fullt förståeligt. Här kommer några exempel på Annika Strandhälls hatande:
Den amerikanska rapparen och låtskrivaren Azealia Banks drar sig ur en musikfestival i London efter att arrangörerna försökt pressa henne att uttrycka sitt stöd för Palestina.
Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.
Martin Ljung var under många år en av våra populäraste komiker. Hans specialitet var att använda sig av texter med enkelt innehåll men genom att byta betoning eller ändra ansiktsuttryck ge dem ett nytt – och roligare – innehåll. Ett välkänt – och älskat – exempel är Vi ska klara av ´et !
Följande artikel skrev jag för precis tio år sedan. Jag funderar nu på om Sverige fortfarande anser sig vara en humanitär stormakt eller om den sortens övermod vid det här laget har ebbat ut.
Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)
Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.
Den svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar är i blåsväder igen. Sedan den 7 oktober 2023 har hon regelbundet spridit antisemitisk propaganda på sociala medier, något hon flera gånger anmälts till domkapitlet för. Nu anmäls hon på nytt.
1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.
När man, som jag, ägnar några timmar om dagen åt att försöka följa med i världshändelserna, inser man, tror jag, två á tre saker.
Veckan efter midsommar känns alltid lite avslagen, tycker jag. Och det handlar inte om midsommarhelgen som sådan – den avslagna känslan infinner sig oavsett om firandet varit lugnt eller av det stökiga slaget. Arbetslusten vill inte riktigt infinna sig. Hela mitt väsen är inställt på sommarlov.
Igår skrev jag att klyftan ökar mellan å ena sidan vad var och en kan uppleva med sina sinnen och å den andra den påbjudna och mer eller mindre officiella bilden av tillvaron. Jag hävdade att situationen gör människorna förvirrade samt att detta kan få oönskade konsekvenser.
Det var vid midsommartiden som är som Nils Dackes uppror i Småland började. I sin historia skriver Vilhelm Moberg:
”Och i maj månad 1542 omtalas Nils Dacke återigen i källorna: han har omkring sig samlat en friskara, som kommer fram ur skogen till bygden och börjar ett nytt gerillakrig. Någon dag omkring den 20 juni – ’strax före Sankt Johannes tid’ – har den utsett Voxtorps fogdegård som sitt mål: Dacke överfaller gården i spetsen för sina män. Aktionen kan betraktas som en motsvarighet till Engelbrekts angrepp på Borganäs fogdenäste vid samma årstid 108 år tidigare: den andra stora fejden i Sveriges historia var därmed inledd.”
Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.
Brukar inte prata med ChatGTP, men eftersom alla mina vänner gör det frågade jag häromdan vilket som är det viktigaste tal som hållits i FN under 2000-talet. Svaret kom blixtsnabbt: Greta Thunbergs ”How dare You! speech” 2019.
Minns ni när Sverigedemokraterna slog ett slag för folkdräkten och uppträdde i sådana vid riksdagens öppnande?
Då minns ni också det massiva hånet och hatet från landets samlade journalistkår. Men idag är det annat ljud i skällan.
Under hela min karriär som osäker och förvirrad samhällsfunderare har jag egentligen bara ställ mig en och samma fråga: Vem har makten i Sverige?
Det var lättare att besvara den frågan på 1960-talet när horder av medelklassungdomar fick statligt betald universitetsutbildning där de fick lära sig att ”Tage [Erlander] och [Lennart] Geijer var [Lyndon] Johnsons lakejer” samt att ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt, fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar”.
Vi – svenskar och andra västlänningar – lever i oroliga tider. Det gör väl också andra, men vi har vant oss vid ordning i våra samhällen och kräver det. Ofta kallar vi det stabilitet.
Det gör man också i Nordkorea. Det är ett mycket stabilt samhälle. Stabiliteten är ett uttryck för ett brutalt förtryck, ständigt närvarande i samhället.
Jag slår vad om att du inte vet vilken svensk höjdare som fram till ganska nyligen avbildades på nationens mest värdefulla sedel, femhundralappen. Jag visste det inte förrän jag just råkade uppmärksamma det. Det är Karl XI (stavas Carl XI på sedeln).
Så var det då midsommarafton igen, denna underbara högtidsdag när ljuset är magiskt och kopplingen till de tidigare generationerna känns mer tydlig än vanligt. Det kan regna, eller stråla sol från en klarblå himmel, det kvittar lika för min del. Vare sig jag firar med dans runt stången eller med sill och nubbe i mitt lilla 50-talskök njuter jag lika mycket av den här dagen.
Vill man få riktigt mycket ångest ska man läsa boken Barnsoldater av Evin Cetin, och därefter skumma igenom Socialdemokraternas nya strategi ”Ett Sverige utan utsatta områden”. Med inspiration från Göteborg vill man förflytta dåligt integrerade migranter till finare områden, med övervägande svensk befolkning. Genom tidig kontakt med svenska ungdomar hoppas man att invandrarbarnen ska bli flitiga i skolan och räddas från gängkriminalitet och drogmissbruk.
För inte så längesen var mångkulturen en helig ko. Inte nu längre. Idag skakar till och med politiker, och många i journalistkåren, på huvudet åt det vansinniga beslutet att omdana Sverige till en fristad för människor från kulturer som är väsensskilda från vår egen. Men det görs fortfarande försök att hylla det ”osvenska” och, naturligtvis, förminska det svenska. Nu senast är det malliga morgontidningens Marina Ferhatovic som slår ett slag för mångkulturen.
Tvåhundrasextioettusen miljarder (261 000 000 000 000) är den summa i US-dollar som det samlade skuldberget i världen nådde i slutet av pandemiåret 2020. Under enbart det året ökade skulderna med 30 tusen miljarder dollar. Två år senare sjönk nivån en smula, som framgår nedan, men berget är fortfarande så högt att det borde orsaka svindel hos vilken ansvarsfull politiker som helst, vars land är berört av stora skuldproblem. Eller är ”siffrorna för stora för att begripas”av politikerna, som Timbros Smedjan undrade häromåret? Och det är inte blott stater och företag som nästan oavbrutet skuldsätter sig utan även privatpersoner, som knappt hade några bankkrediter för 80 år sedan. Låneförsiktighet var då en kardinaldygd, men den håller på att försvinna både inom och utom västerlandets landamären.
Nu ska jag utmana ödet och pantsätta USA:s, Israels och den övriga västvärlden genom att säga att jag inte bara hoppas på, utan dessutom tror att, kriget kommer att sluta väl vilket betyder att Iran förlorarar och Väst inklusive Israel vinner. Vad vinna betyder vet jag inte säkert, men jag tror att det skulle innebära att mullorna förlorade kontrollen över landet.
Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”
Under senare tid har vindenergins dåliga lönsamhet uppmärksammats. Liknande gäller för satsningar på solenergi. Ett sådant är företaget Soltech Energy Sweden (SOLT). Företagets affärside var att bygga in solceller i takpannor och annat byggnadsmaterial för att på sätt kombinera hållbar solenergi med estetik.
DET GODA SAMHÄLLET 