Ett av mina minnen från min tid som statsbyråkrat i Sida var att vi tjänstemän visserligen hade telefoner på våra arbetsplatser men att dessa aldrig behövdes eftersom alla kontakter med andra människor – utom när man behövde prata med sin tandläkare, fru eller annan släkting eller vän – skedde internt. För de nödvändiga kommunikationerna fanns därför ett mycket effektivt internkommunikationssystem. Poängen var att man i tjänsten aldrig behövde ha något informationsutbyte med yttervärlden.

Min portugisiskalärarinna bor i Rio de Janeiro och har ett sökande sinnelag. På henne brukar jag testa olika idéer och teorier vilket hon passar utmärkt till eftersom hon inte har särskilt fasta uppfattningar om något annat än portugisisk grammatik och därför förhåller sig rätt fördomsfritt till mina (och sina egna) hugskott.

Som självutpekad judevän har jag naturligtvis, för min allmänna trovärdighets skull, större anledning att ta all information från Mellanöstern med stora nypor salt för att inte fastna i partiska perspektiv som där, i alla läger, verkar både våldsammare och vildsintare än man är van vid. Dagens huvudbråk, åtminstone i svenska morgontidningar, verkar vara Israels nya livsmedelspolitik för hungrande palestinier.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio år. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande förfall inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

När jag jobbade på Sida för länge sedan hade myndigheten en klarsynt ekonomichef som med låtsat gravallvar brukade förklara att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen nöjd samt att dessa två åligganden var ungefär lika viktiga.

En gång för många år sedan blev jag, rimligtvis av misstag, erbjuden av tidningen Expressen att skriva krönikor. Jag skrev en. Den gick ut på att Sverige låg bland tio i topp av världens mest centralstyrda samhällen, Tutankhamuns Egypten ej undantaget. Min tes var inte gripen ur luften. Bakom låg ett hyggligt vederhäftigt resonemang. Men efter detta fick jag aldrig mer några propåer från Expressen.

Den här texten publicerade jag för lite mer än tio år sedan. Den gäller, menar jag, ordagrant även idag bortsett från att FN:s Barnkonvention, så som förutskickas, numera faktiskt blivit implementerad i svensk lag.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida.

När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.

Sedan några år tillbaka har en ny självuppfattning med växande tyngd lägrat sig över västerlandet. Denna nya självuppfattning är inte svårförståelig och kräver ej heller långa föreläsningar för att kommuniceras. Den är inte längre än en normal elevator pitch på tio sekunder. Uppfattningen lyder ungefär: ”Vi har glömt bort de nyttiga, gammaldags värderingar som en gång la grunden för våra framgångar”.

Globaliseringen är en stark, beroendeframkallande drog som i västvärlden framkallat ett så ljuvligt rus att vi förnekar dess sannolika skadeverkningar. Globalisering innebär egentligen inget nytt. Det är bara den vanliga gamla marknadsekonomin som fått nya fält att utveckla sina väldiga krafter. Det nya i sammanhanget är att sådant som vi drömt om och verkat för i ett halvsekel eller mer, nämligen att före detta u-länder som Indien, Brasilien, Kina och Filippinerna med flera lärt sig att göra våra industrijobb såsom att sy skjortor och montera bilar till en bråkdel av vad västerländska arbetare vill ha betalt, kort sagt att det vi kallar utveckling faktiskt visat sig kunna fungera.

Det är inte så mycket man begriper. Det beror oftast på att man inte brytt sig om att lära sig men häpnadsväckande ofta, åtminstone i mitt fall, att man kanske någon gång har lärt sig men sedan inte fattat att tiden gått och ändrat allting.

Nästan alla människor jag träffar tycker att president Donald Trump är äcklig. Då säger jag inställsamt att även jag naturligtvis med kraft tar avstånd från presidenten. Det är hos oss god ton ungefär som att inte bli full och kräkas på mattan på fina middagar hemma hos andra. Emellertid har jag inte begripit varför väluppfostrade människor inklusive framstående opinionsbildare känner sådan avsky för presidenten. När jag frågar sådana oftast sympatiska och trevliga människor varför de inte tål presidenten så får jag för det mesta inget svar annat än möjligen att han ljuger. De flesta är övertygade om detta utan att själva ha upplevt det i något som Trump sagt eller skrivit.

Jag tycker om att göra listor. De underlättar livet. Med bra, genomtänkta listor går mina besök i livsmedelsbutiken som en dans. Listor kan användas för nästan alla ändamål. Om man exempelvis har en segelbåt, där saker går sönder hela tiden, är man helt förlorad till höstuppläggningen om man inte en noggrann rulla över allt om slutat fungera.