För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.
I vår tid av total surrealism är det möjligt för en man som kidnappat en liten flicka, i syfte att våldta och mörda henne, att plötsligt kalla sig ”kvinna”. Samme man – nu med kvinnligt namn – styckmördar sedan en ung kvinna.
Det har fått svenska folket att rasa. Och vad händer då?
Det som alltid händer i det här landet när människor ger röst åt sunt förnuft: Det ”varnas” för att protesterna mot detta perverterade system kan drabba transpersoner.
När en människa dör i samband med ett myndighetsingripande händer ofta två saker samtidigt. Först inträffar själva händelsen — snabbt, kaotiskt, ofta under extrem stress. Därefter följer något långsammare men minst lika kraftfullt: den offentliga reaktionen.
Innan fakta är klarlagda har positionerna redan låsts. Omdömen fälls med säkerhet. Ansvar pekas ut. Händelsen ges en moralisk innebörd som går långt bortom det som faktiskt är känt.
Hur kom det sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation)?
När någon gör fel så bestraffas denne av samhället med exempelvis böter och skadestånd. När någon gör rätt så belönas denne med betalning och lön. Detta är inget konstigt, och logiken är inte svårt att förstå. Men parallellt med detta så bedriver Sverige (och alla andra välfärdsstater) ett totalt motsatt system där de som gör rätt för sig bestraffas och de som gör fel belönas.
Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.
En ny våg av protester skakar Iran. Denna gång är regimen mycket svagare än den var vid den förra protestvågen 2022-23.
Iran förlorade Syrien när Assad störtades. Hizbollah har starkt decimerats av Israel. Av Hamas återstår endast rester. Nu när Israel har skaffat sig ett fotfäste i Somaliland ser framtiden dyster ut även för regimens allierade i Jemen.
Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.
En gång i Skottland blev jag tilltalad på engelska av en man som såg ut som vem som helst. Men hans sätt att prata engelska gjorde att jag utan minsta tvekan identifierade honom som svensk, smålänning, möjligtvis från trakten runt Växjö. Han visade sig vara barnfödd i Värnamo.
Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.
För de av oss som sitter inspärrade inomhus till följd av kraftiga snöfall och oplogade promenadstigar kan åtminstone använda vår till till vidareutbildning. Radions vetenskapsredaktion förser oss fortlöpande med uppgifter om vetenskapens väldiga framsteg. Det rör sig inte nödvändigtvis om nya rön inom astronomi och kärnforskning utan inte sällan om mer jordnära och praktiska ting. Här en sammanfattning om vad radiolyssnarna lärt sig en snötyngd januarimorgon. Har man radion på från sextiden så upprepas framstegen regelbundet varje halvtimma.
Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.
De senaste dagarnas diskussioner om Trumps krav på att ”få Grönland” har gjort att flera av Europas ledare har gått ut i ett gemensamt utrop till stöd för Danmarks rätt till Grönland, och/eller till grönlänningarnas rätt till självbestämmande. För detta är de villiga att spräcka NATO, den militärallians som bildades för att skydda just Europa mot Sovjetunionen/Ryssland.
Nationalism är av ondo. Och är man kristen bör man ställa sig inför Jesus och be om hjälp så att man blir mindre benägen att koppla ihop de svenska traditionerna med de kristna. Det skriver den lutherske ärkebiskopen Martin Modéus i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Samtidigt basar han för ett samfund som fortfarande – drygt 25 år efter det påstådda avskiljandet från staten – kallar sig ”svenska kyrkan”. Är det inte dags att detta samfund byter namn och tar avstånd från det nationalistiska uttrycket? Man kan inte, om man vill behålla ett uns av trovärdighet, företräda ett samfund som så tydligt signalerar kristen nationalism och samtidigt uppmana till motstånd mot samma sak.
Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles (bilden) egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.
Kommunism, marxism och socialism är begrepp som refererar till historiska händelser och kan därför alltid ursäktas. Förutsättningarna var kanske inte de rätta. Tidsandan var ”si eller så” och därför lyckades det inte just den gången. Men när alla pusselbitarna faller på plats kommer det mänskliga lyckoriket att infinna sig.
Antisemitism normaliseras inte av extremister – utan av politiska prioriteringar. Och ansvaret för att Göteborgs judar idag lever i rädsla ligger ytterst på kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Jonas Attenius.
Det skriver journalisten och författaren Helene Bergman i en ny krönika på Kärringbloggen.
Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:
Lars Hässler skrev häromdagen en artikel om Trump och Grönland här på DGS, samtidigt som Wall Street Journal publicerade en text på samma tema. Slutsatserna var i stort sett desamma: det är fullt rimligt att Trump intresserar sig för Grönland, men han gör det på ett onödigt buffligt sätt.
Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.
Det har nog inte gått någon förbi att USA:s president Trump flera gånger hävdat att han ”vill ha” Grönland som har en befolkning på bara ca 50 000 invånare. En snabb titt på karten visar att Grönland ligger betydligt närmare Nordamerika än Europa och lilla Danmark. Dessutom ser Grönland ut att vara enormt stort. Men kartan visar inte verkligheten, den använder nämligen den så kallade Mercators projektion, se kartan ovan. I denna är Grönland lika stor som hela Afrika (områden närmare polerna dras ut och ser betydligt större ut än i verkligheten). Peters projektion däremot, visar ländernas och världsdelarnas verkliga storlek, se kartan nedan. Grönland är nästan fem gånger större än Sverige, drygt 2 miljoner km2 mot 450 000 km2.
Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.
Vänstern har glömt Palestina för en stund. Nu är det Free Venezuela som gäller. Det går trender i vad demonstranterna är emot. Demonstrationerna är att likna vid lajv. Att demonstrera är en social tillställning där man låtsas att man står för något, ungefär som man i ett lajv kan låtsas att man är en medeltida riddare, eller hob från Fylke. Organisationer som Ung vänster och Feministiskt initiativ var snabbt ute på den venezuelanske diktatorns sida. De kan naturligtvis ingenting om Venezuela, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att få skrika och skräna med sina kompisar och låtsas att man har ett engagemang för något.
Samtidigt som det nya året gjorde entré kom också snön. Och som det har snöat! Dag efter dag, natt efter natt, och just nu är mitt Högdalen (och många andra platser) ett gnistrande vitt sagoland. Det är bedövande vackert och jag tänker, inte för första gången, på hur lyckligt lottad jag är som bor i ett land med så kontrasterande årstider.
Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.
Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.
Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.
Merit Wager i Bulletin skriver intressant och frustrerande om att vara en helt vanlig svensk. En utlänning som en gång beviljats medborgarskap kan inte fråntas det, oavsett omständigheter. Det finns inget i svensk lagstiftning som gör det möjligt att återkalla ett en gång beviljat medborgarskap. Men det finns en grupp svenska medborgare som kan förlora sitt medborgarskap. Det är samma grupp som också behandlas styvmoderligt när det gäller återinvandring till Sverige och det är – just det ”svensk”-svenskar.
Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.
Efter julhelgens fruktansvärda mord på två kvinnor skriks det åter om ”mäns våld mot kvinnor”. Men det här besinningslösa våldet handlar inte om män rent generellt. Det handlar om vissa män som är sjuka i huvudet – och om ett samhällssystem byggt på kvinnlig mjukhet och missriktade moderskänslor.
Det handlar med andra ord om kvinnors våld mot kvinnor.
