Frågan kan tyckas märklig och opåkallad men under de närmast föregående dagarna har saker och ting hänt som gör den berättigad: Tulsi Gabbard, en tidigare ledande Demokrat och presidentkandidat (2020), men numera minister i Donald Trumps regering och med ansvar för alla USA:s säkerhetsorganisationer (CIA, NSA m.fl.); har i ett brev till justitieminister Bondi gjort en framställan om Obamas gripande för förräderi.

Keynesianismen var på modet när jag gick på Handelshögskolan på 1960-talet, sedan föll läran lite i vanrykte, men nu verkar den vara på banan igen. Till exempel är den berömde nobelpristagaren Paul Krugman, vars storhet jag aldrig begripit, en av lärans främsta tillskyndare (liksom Robert Skidelsky, vilket bekymrar mig en aning, för Skidelsky var min lärare på ett universitet i USA och honom gillade jag skarpt).

Många omdömesgilla personer, varav flera med framstående positioner, säger att det ligger i exempelvis Sveriges intresse att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland eftersom Putin skulle försöka erövra delar av Europa om han inte hade fullt upp att göra i Ukraina. Den tanken är inte gripen ur luften. Sedan mänskligheten började indela sig i distinkta, mer eller mindre särskiljbara grupper, till exempel nationaliteter, som för det mesta haft begärelse till andra gruppers boskap, guld, mark och kvinnor har det fallit sig naturligt för dem att då och då anfalla dessa andra grupper för att döda dess medlemmar och stjäla deras egendom.

I förra veckan var jag på ett möte där Elsa Widding, den avhoppade riksdagsledamoten för SD, berättade om sitt parti som just nu är under bildning. Det heter ”Ambition Sverige”.

Elsa har gjort sig känd för att vara kritisk på flera områden, främst mot den i Sverige förda klimatpolitiken, men också mot vaccinpolitiken kring covid och inte minst mot FN-organisationen WHO och dess ledare.

Det måste ha varit i gymnasiet som jag först, genom historieläraren som också var utbildad inom filosofin, fick stifta bekantskap med Sokrates. Det var egentligen bara en sak jag la på minnet om den grekiske filosofen annat än att han var liten, ful och, enligt egen och oraklets uppfattning, Greklands visaste man. Den information som fastnade var att han dömdes till döden och tog sitt liv för att han skulle ha förnekat eller felaktigt dyrkat gudarna samt att han förlett ungdomen.

Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.

Jag har en tendens att döma andra människor efter mig själv och det talar inte till din fördel. Om du påminner det allra minsta om mig så har helt förbjudna tankar då och då dykt upp i din skalle innan ditt väluppfostrade jag brottat ned dem, till exempel föreställningen att brottslingar, i varje fall grova våldsbrottslingar, borde få hårdare och framför allt längre straff så att de hölls borta från gatorna. (Hårdare och längre straff är förresten ingenting mot vad svenska folket skulle vilja se. Enligt en i och för sig femton år gammal artikel i Dagens Nyheter, som Chat snokat upp, vill uppemot halva befolkningen återinföra dödsstraffet.

Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.

När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:

En kompis tog mig på en sightseeingtur genom Norra Djurgårdsstaden, som jag aldrig tidigare besökt. Det såg väl inte så illa ut, bitvis rätt trevligt faktiskt, men en sak slog mig: husen framstod som billiga smäckbyggen. Kompisen körde sedan vidare genom Östermalm vars pampiga, tunga och påkostade fasader tycktes så mycket mer palatslika efter besöket i den nya, närbelägna förorten.

Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.

Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.

Strukturell grooming, helt enkelt

Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.

Den yrkeskår jag tillhör, journalistkåren, är lite speciell på det sättet att det inte är en skyddad yrkestitel. Det innebär att vem som helst kan kalla sig journalist, oavsett utbildning och/eller erfarenhet. De flesta skaffar sig ändå någon form av journalistisk utbildning, åtminstone en termin eller två på folkhögskola, och många arbetsgivare kräver åtminstone viss utbildning eller erfarenhet, men några formella krav finns alltså inte. Det finns alltså ingen myndighet eller organisation som reglerar eller övervakar journalistkåren på samma sätt som andra yrkesgrupper, som läkare eller poliser. 

Det är problematiskt på många olika sätt.