Myth Vision är en YouTube-kanal ledd av Derek Lambert, en före detta kristen fundamentalist som i dag driver en plattform för kritiska samtal om Bibeln, kristendomens ursprung och religionens roll i historien. Kanalen blev inledningsvis känd för sitt fokus på den så kallade mytteorin (engelska mythicism) – uppfattningen att Jesus inte var en historisk person utan en mytisk gestalt – men har med tiden förskjutits mot ett bredare religionshistoriskt perspektiv. Derek själv menar i dag att Jesus sannolikt var en historisk person.

Nu vänder historien – och globalisterna är livrädda. Ni kommer inte att höra detta från CNN, ni kommer inte att läsa det i New York Times, och ni kommer definitivt inte att få det från Bryssel eller Davos. Varför? För att sanningen är deras största rädsla. Gränserna är tillbaka. Suveräniteten är tillbaka. Nationer reser sig och den globalistiska maskinen kollapsar. Invandringsreformen sveper över Europa som en löpeld, och parasiterna som trodde att de ägde framtiden kvävs av sina egna lögner.

I denna video samtalar youtubern John Papola med evolutionsbiologen Bret Weinstein om hur felaktiga incitament har påverkat och försvagat amerikanska institutioner. Samtalet tar upp frågor som Epstein-filerna, hanteringen av covid-19 och diskussionen kring könsidentitet, vilka belyser hur maktutövning ofta sker i det fördolda medan regering, medier och universitet presenterar en samordnad bild av expertis. Videon diskuterar också hur detta agerande har väckt frågor om vad som återstår av den demokratiska republiken i USA och om det västerländska systemet kan återhämta sig.

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var skådespelarbojkotten mot israelisk filmindustri. Bojkotten omfattar ”flera hundra” skådespelare och andra filmarbetare, meddelar SVT, DN med flera och slår upp det som om de vore en stor grupp.

I själva verket utgör de inte ens en halv procent av sin yrkesgrupp. En mer adekvat rubrik hade alltså varit: Drygt 99 procent av västvärldens filmarbetare bojkottar inte Israel.

Jag blir ofta djupt förvirrad när jag börjar tänka även på de mest väletablerade och alldagliga begrepp som samhället håller sig med. Nyligen skrev jag att jag vid närmare eftertanke har svårt att ta till mig den underliggande politiska tanken bakom begreppet mångkulturalism, nämligen att jag och alla andra medborgare bör välkomna varje representant för varje annan kultur än vår egen som granne. Bakom denna föreställning ligger ett outtalat antagande av innebörd att jag självklart helst skulle vilja ha en svensk som granne. Men jag påpekade att det finns en massa svenskar som jag helst inte skulle vilja ha som granne, till exempel skräniga, heltatuerade motorcykelkriminella. Å andra sidan finns det många välartade och kultiverade chilenare och indier som jag gärna skulle bo i närheten av.

Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.

De borgerliga partierna har under åren haft valfrihet som tema. Felet med det temat är att det kan angripas från vänstersidan med att det mottot är ett annat sätt att säga att de rika har rätt att förtrycka de fattiga. På så sätt skymmer man sikten för vad som verkligen står på spel: den enskildes frihet att välja vilket sorts liv man vill leva. Om man i stället formulerar budskapet sett utifrån den enskilda individens perspektiv, blir det inte lika lätt att vända bort synen.

Inas Alhamwi kom som flykting från Syrien 2016 och blev genast omskriven som en positiv kraft i det svenska samhället. Sveriges Radio var först med att uppmärksamma henne, och berättade entusiastiskt om hur jämställd och integrerad hon var. Nu har Inas Alhamwi visat sitt rätta ansikte – genom att inte längre visa ansiktet. Hon maskerar sig i niqab och har blivit islamistisk influencer.

Den auktoritära personlighetsteorin av T. Adorno / psykologi

Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.

Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.

När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.

För dem av oss som, liksom jag, av tradition betraktar Storbritannien som de mänskliga fri- och rättigheternas ursprungliga stamort på jorden och som därför inte ansett det värt besväret att grotta i de rapporter som på senare år kommit om allvarliga engelska brott mot demokratins grundbultar. Den engelska staten kan ändå inte vara så skyldig som den svenska, har jag tänkt, och därmed befriat mig från besväret att fördjupa mig i ärendet.

Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.

Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.

För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?

Ibland hävdar jag att det händer mycket litet i vårt lands politiska liv. Jag letar upp tio år gamla artiklar ur min egen fatabur och hävdar att de fortfarande stämmer på pricken. Men lika sant som detta är motsatsen. Allting kastas hela tiden över ända. Problemet är att man, i varje fall jag, inte vet om jordens och tillvarons skakningarna är övergående stötar eller ett förebud om att en ny samhällsordning kräver företräde.

I den här videon (publicerad 5 juni 2025 på Mario Nawfals YouTube-kanal) intervjuas Storbritanniens tidigare premiärminister Liz Truss. Hon ger sin syn på utvecklingen i Storbritannien och Europa, och diskuterar frågor som demokrati, EU:s inflytande, politiska processer och samhällsutmaningar. Truss reflekterar också över sin egen tid som premiärminister och de erfarenheter hon gjorde under sina 44 dagar vid makten.

När jag var ung tyckte jag att det var oerhört märkligt att begreppet ”kommunist” var så infekterat i många andra länder. Här i Sverige var det ju helt accepterat – och VPK:s store ledare C-H Hermansson var högt ansedd av många långt utanför det egna partiet. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att kommunism är samma totalitära ideologi som nationalsocialism och fascism och att den svenska acceptansen för kommunism är totalt ovärdig ett samhälle som anser sig stå för goda värderingar.

Att vara patriot i Sverige är förenat med hat, hot och stigmatisering. Extremiststämplarna används i parti och minut för att misstänkliggöra människor som älskar sitt land och som har synpunkter på det allmänna förfallet. Men det är minst lika illa i England. Vanliga engelsmäns alla försök att protestera mot en havererad migrationspolitik, och dess negativa effekter på samhället, avfärdas konsekvent som fascism och rasism.

Engelsmännen sväljer dock inte förolämpningarna lika följsamt som svenskarna.