En 12-årig flicka har hamnat i fokus i nyhetsmedier och sociala medier över hela världen efter att hon filmats när hon, beväpnad med vad som ser ut som kniv och yxa, går till storms mot en man som filmar henne och hennes syster. På videon ser och hör man hur hon skriker ”Don’t touch her, don’t touch her, she’s only twelve!” och man hör också den filmande mannen gång på gång upprepa: ”Show me the knife, show me the knife”.

Nu är Storbritannien delat. Vissa, framför allt etablissemanget stödjer polisens berättelse om att flickan oprovocerat började hota en oskyldig man – många andra ser Mayah Sommers som en modig hjältinna, ett ljus i mörkret i ett samhälle där det råder förfall.

Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.

Christian Sandströms bok om Northvoltkraschen har just kommit ut. Jag har just läst den och kan rekommendera den även om en mer grundlig presentation med bättre layout (som är ovanligt usel) hade gjort boken ännu mer läsvärd. Vi känner förstås till det mesta. Det visar hur illa det kan gå i ett rättänkande, homogent och hållbart samhälle där ”alla” inte bara vill gå med utan också vill ta ledningen. Allt en följd av en blind tro på världens förestående undergång samt en liten grupp slipade figurer som skickligt utnyttjat den politiska enfalden och på så vis bedragit hela samhället.

I mer än tio års tid – och därför till leda, kanske du inflikar – har jag utan särskilt mycket framgång utvecklat min samhällsteori om att Sverige sedan 51 år styrs i enlighet med ett världshistoriskt nytt styrelseskick som inte ens de gamla grekerna kunde föreställa sig. Denna samhällsordning, för vilken demokratin agerat barnmorska, kallar jag politikerväldet. Huvudintressenterna i detta statsskick är de härskande politikerna, byråkraterna i den apparat som administrerar samhällsskicket, samt systemets klienter, vilka i högtidliga sammanhang framhålls som systemets legitimerande raison d´être, således välfärdsmottagarna.

Trots att jag har en hel del formella meriter inom ämnet nationalekonomi så vore det förmätet av mig att påstå mig begripa särskilt mycket av kunskapsstoffet. Jo, jag har inhämtat och tror mig förstå en del grundbegrepp som ofta gällt sedan hundratals år tillbaka, till exempel Adam Smiths intellektuella konstruktion om den osynliga handen, David Ricardos i och för sig felaktiga teori om varför jordägarna med tiden skulle lägga under sig hela bruttonationalprodukten samt Thomas Malthus lika oriktiga tes om att alla människor skulle gå under av svält, sjukdom och krig. Men även om ingen av dessa stora tänkare för mig har uppenbarat alla ämnets övergripande sanningar så duger denna kunskap till att tillsammans med andra lika bildade och okunniga människor dricka öl och humma över tillvarons otillgängliga hemligheter.

Jag läste just att regissören Richard Hobert har gått bort, 73 år gammal. Och även om jag inte har följt honom särskilt noga så har några av hans filmer en självklar plats i mitt hjärta. Jag älskar hans filmer om de sju dödssynderna – eller kardinalsynder, om man ska vara petig – och är otroligt tacksam för att han gav oss dessa svenska filmpärlor.

Många har nog glömt det, men perioden 1945 – 1975 kallades i svensk historieskrivning för ”rekordåren”. ChatGPT ger några exempel:

BNP ökade med i genomsnitt 3–4 % per år under flera decennier. Arbetslösheten var extremt låg, ofta under 2 %. Aldrig tidigare (eller senare) har Sverige haft en så lång och stabil period av tillväxt, sysselsättning och välståndsökning.

Socialdemokraternas nya stjärnskott heter Jonas Attenius och är en varm anhängare av folkblandning. Han tänker sig ett Sverige där människor från främmande kulturer, genom statens försorg placeras i välfungerande svenska områden. Istället för segregation får vi en naturlig gemenskap mellan svenskar och invandrare. Istället för utanförskapsområden, en idylliskt skapelse som Hyresgästföreningen kallar för ”trädgårdsstäder”.

När man har hittat en bra förklaring finns det ofta ingen anledning att inte använda den för att sprida ljus över allting som man vill tydliggöra för sig själv med sådant eftertryck att man verkligen begriper. Det är inte klokt vad mycket bättre jag förstår när jag anstränger mig. Särskilt nöjd är jag när jag kan bevisa att vår tids allmänna missnöje med samhällsförhållandena beror på vårt byråkratiska politikerväldes klåfingrighet och maktlystnad.

Under 1900-talet var marxismen den ledande politiska idéinriktningen till dess att den vid århundradets slut förvandlades från något revolutionärt till något systembevarande. Revolutionärt betyder att sociala skikt som tidigare inte haft något inflytande plötsligt får ett inflytande. Så gick det till i Ryssland och i Kina. Systembevarande betyder att sociala skikt som står på tur att ta makten gradvis, exempelvis genom klassresor, anpassar sig till sina nya förhållanden.

Många, inte minst jag själv, har trott att de hatiska förtalskampanjerna från vänstern inte längre går hem lika lätt hos arbetsgivare, organisationer och myndigheter. Samhället ser ju inte riktigt ut idag som det gjorde för kanske tio år sedan, och numera diskuteras frågor som tidigare var tabu. Men fegheten råder ännu på många håll och de som utsätts för vänsterns smutskastningskampanjer drabbas fortfarande hårt.

Sedan jag fick upp ögonen för det välfärdsindustriella komplexets existens och enorma makt över nationens politik och tänkande har jag drabbats av två insikter.

Jag talar här om ett organisationskomplex som gör av med kanske fyra tiondelar av bruttonationalprodukten och sysselsätter någon miljon människor som alla lever på att andra definieras som svaga, exempelvis för att de är invandrare, fattiga, dyslektiker, deppade, missförstådda konstnärer, arbetslösa, glesbygdsbor med eller utan oklar sexuell identitet etc.

Den artificiella intelligensen har varit en levande realitet i minst tre eller fyra decennier. Troligen har tusentals miljarder dollar i riskkapital satsats på dess utveckling. Är det mycket eller litet? Själv brukar jag översätta till svenska BNP-procent. En BNP-procent uppgår till ungefär 60 miljarder kronor. Tusen miljarder dollar vore alltså ungefär en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det märkvärdiga är att världen inte efter alla dessa ansträngningar och utgifter verkar säker på om AI har varit värt pengarna.