Makthavares lösning på alla problem är att de själva måste ha mer makt. I samhällen där de rika bestämmer kommer inflytelserika ekonomer regelmässigt fram till att exempelvis arbetslöshet bäst bekämpas med skattesänkningar. Det angivna skälet är att de rika ska få lust att investera mera, men jag tror att förmögenhetsförstärkning för de rika som bestämmer i sig är skäl nog. Motsvarande svenska järnlag definieras av att det är politiker, inte kapitalister, som bestämmer. I vårt land löser vi därför våra bekymmer genom att ge politikerna och deras institutioner mer makt.

I tisdag kom president Trump på visit hos Saudiarabiens kronprins och härskare Muhammed bin Salman. Jag har inte läst så mycket om besöket i svenska tidningar annat än lite snörpiga kommentarer om att kronprinsen mottog presidenten i en golfbil som på något vis förvandlades till ett kafferep, tydligen en vanlig ärebetygelse i Riyad, samt att ett vapenavtal om 142 miljarder dollar, vilket är nästan en fjärdedel av Sveriges BNP (andra källor anger avtalets värde till 1,5 svensk BNP), undertecknades. Dessutom skulle Trump få en Boeing 747 av Qatar eftersom presidenten tröttnat på sin gamla Air Force One. Politiskt sett verkade det magert även om siffrorna var imponerande. Men stora pengar, bling-bling och golf är ju det som framför allt anses intressera Trump, så beskrivningen var väl i sin ordning.

När vi samtalar om orsakerna till de ”utmaningar” som ungefär samtidigt och på samma sätt drabbat världens dekadenta västländer – mångkulturalism, växande sociala klyftor, tilltagande analfabetism, bidragsberoende (man får inte tro att det här är något som bara drabbar Sverige!) – så säger min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro att detta elände är en modern form av underutveckling som särskilt hemsöker högutvecklade västländer på deken samt att allt beror på kapitalismen.

Så här stod det häromdagen i affärstidningen Forbes:

Det talas mycket om USA:s 34 000 miljarder dollar i statsskuld. Det talas mindre om underskottet – den mängd nya lån som varje år måste upplånas och därmed ökar statsskulden. Det viktiga är den summa som det kostar landet att låna så mycket pengar. Den siffran har inte fått lika mycket uppmärksamhet, vilket den borde. Det är skuldtjänsten, eller den summa pengar som spenderas varje år för att betala räntorna och eventuella amorteringar på skulden, som borde bekymra oss.

Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.

I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).

Jag har (turligt nog för mig) aldrig deltagit i något krig eller ens kommit i närheten därav, men jag sett filmer, läst böcker och hört berättelser om krig som fått mig att vändas ut och in. Om jag dessutom mobiliserar fantasin framträder scener som göder den avsky man måste känna inför denna vedervärdiga hantering.

Den här texten publicerade jag för mer än tio år sedan. Tio år måste väl anses räcka för att ge ett tillförlitligt svar på rubrikens fråga. Svaret är nej.

För länge sedan såg jag en tankeväckande förstasidesrubrik i en smålandstidning. Rubriken löd: ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det visade sig handla om en ensligt boende dam som hade fått svårt att ta sig till livsmedelsbutiken på grund av ymnigt snöfall.

Kanske är det min ödeslott i livet att gång efter annan låta mig förföras av någon lättbegriplig och till synes moraliskt tilltalande verksamhet eller tankemodell för att sedan genomskåda arrangemanget och känna mig skyldig att avslöja det som ett regelrätt bondfångeri. På det viset blev jag en gång marxistisk läsare – jag är den enda jag träffat som läst alla fyra banden av Kapitalet, alltså inklusive Teorier om mervärdet – tillika medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna och ganska snart, efter en partiell tillnyktring, byråsekreterare på Sida. Därigenom anser jag mig ha en hygglig grund för att bedöma både marxismen och biståndet även om det i båda fallen handlar om filosofiska snarare än empiriska kunskapsfält vilket gör att man aldrig får något solitt matematiskt bevis för sanningen.

En sten i min bildnings sko – för att självironiskt mynta ett fjolligt begrepp; vad jag menar är det finns pinsamma hål i min intellektuella uppfostran – är Antonio Gramsci (bilden). Han var någon sorts italiensk kommunist som 1937 avled vid fyrtiosex års ålder i Mussolinis fascistiska fängelser. Under sina år som inlåst lyckades han skriva en del texter som bildade människor sedan dess hyllat med den oförstående respekt som brukar tillmätas tänkare som uppfunnit ett nytt ord kring vilket tänkaren spunnit ett antal observationer som den bildade eftervärlden varken förstår eller ens läser men likväl begriper att använda för att själva skaffa sig anseende genom att lära sig två ord utantill, i det här fallet ”Gramsci” och det fina ordet ”hegemoni”. För att täppa igen min genanta bildningslakun har jag googlat för att inhämta ytterligare någon kunskap i ärendet och på så vis säkra min intellektuella överlägsenhet om Gramscis teorier någon gång skulle komma upp till diskussion.

Under ett kort anfall av serendipitet – vilket betyder turen att hitta något intressant som man inte visste att man letade efter – upptäckte jag en i stort sett obegriplig akademisk studie från de världsberömda universiteten Princeton och Columbia. Studien är obegriplig på det förnäma akademiska sättet att den gör tabeller, grafer och regressionsanalyser och på den grunden påstår sig bevisa saker som man trodde att man redan visste men nu alltså kan uppvisa femtio sidor matematiska belägg som stöd för ens förutfattade mening.

Den store danske atomforskaren Niels Bohr, nobelpriset i fysik 1922, påstås ha haft ett skåp där han la in anteckningar om intressanta problem som han inte haft tid att utreda men hoppades få tillfälle att senare klarlägga (och eventuellt få nya nobelpris, vem vet). Utan alla jämförelser i övrigt har även jag ett bohrskt skåp med nedklottrade anteckningar om saker som jag inte begriper. De må någon gång tas upp till förnyad prövning men de har aldrig renderat några nobelpris.