Den vetenskapliga formeln för vetenskap är så här: Vetenskap = sunt förnuft + trial and error. Det betyder att vetenskapspersoner (och andra kunskapssökare) börjar med en hypotes som verkar rimlig och sedan testar hypotesen på verkligheten. Till exempel råkar jag gilla kycklinglårfilé och testar hypotesen att det finns kycklinglårfilé i min normala ICA-butik. Experimentet faller inte väl ut alla dagar och därför testar jag även en annan livsmedelsaffär. Till slut har jag räknat ut i vilken affär sannolikheten är störst att jag ska hitta vad jag söker efter. Det är vetenskap.

Under helgen attackerade den svenska grenen av Extinction Rebellion flera svenska flygplatser. De limmade fast sig på flygplan för att hindra dem från att lyfta och landa – med andra ord, de hindrade människor från att ta sig dit de behövde ta sig. Medierna kallar dem ”aktivister” – i själva verket är det förstås bara en simpel kriminell handling att kapa flygplatser i en samorganiserad attack.

Utan rätt uppfattning om terrängen går man förr eller senare vilse. Man kan inte leva enbart i kända hemmakvarter – eller man kan väl, men det blir enahanda och tråkigt. Men ger man sig utanför dessa kvarter måste man utgå från en rättvisande bild av omgivningen – till exempel en karta. Den som har en karta kan trava på, den som inte har en väntar på hjälp – information av något slag som kan klargöra läget. Den som tror sig ha en karta men i själva verket har en missvisande sådan är ohjälpligt förlorad. 

Asymmetrisk krigföring är när två eller fler krigförande parter möter varandra med helt olika typer av vapen och strategier. Om du någonsin ägnat dig åt spädbarnsvård vet du precis vad det handlar om. Fastän du är så mycket mognare, kunnigare och starkare så är det illiterata krypet en fullvärdig motståndare ty det har en formidabel krigarinstinkt som det hänsynslöst utnyttjar för att få sin vilja igenom, till exempel att slippa gå och lägga sig eller att skrika sig till något annat. Alla mina barn var i den åldern mina övermän (och kanske även senare men med tiden blir barnen vuxnare och då minskar asymmetrin vilket ger en sådan som jag bättre chanser).

Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.

Jag fick möjlighet attintervjua Lars Vilks i min podcast några månader före hans död. Jag valde avsiktligt att undvika rondellhunden och konflikten den skapat, då detta ämne redan stötts och blötts tillräckligt. Jag ville fokusera på Vilks tänkande, hans världsbild och hans drivkrafter som människa och konstnär. Jag mötte en kreativ, nyfiken, öppen och varm person. Detta var ingen bråkstake, ingen person som provocerade för provokationens skull.  

Om det finns någon som fortfarande tror att det växer en inkännande humanitär välvilja i mitt bröst så kommer han att ha avfallit från den tron när han läst denna text.

Jag vill gärna resonera kring ett svårt mänskligt dilemma om vilket Jesus hade starka synpunkter, nämligen huruvida vi är skyldiga att hjälpa vår nästa. För att inte trassla in mig i en massa obegriplig moralfilosofi så ska jag bara pang på rödbetan koncentrera mig på ett enda konkret fall, Afghanistan.