Statsminister Stefan Löfven har sagt i teve att den i Sverige tilltagande invandringsbaserade brottsligheten liksom smugit sig på utan att han märkt något samt att den brottsligheten förresten inte har något med invandring att göra ty om det vore svenska barn som vuxit upp i utanförskapsområdena så skulle kriminaliteten varit densamma.

Statsministern har fått mycket skäll för dessa uttalanden. Det tycker jag är orättvist eftersom den sortens uppfattningar under lång tid varit och fortfarande är gängse svensk ideologi. Inget politiskt parti, jag tror inte ens sverigedemokraterna, har ifrågasatt att den faktiskt existerande brottslighet, som numera inte längre kan sopas under mattan, beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet och bidragsberoende, som förekommer särskilt koncentrerat i utanförskapsområden.

Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.

Vårt samhälle styrs till stor del av ovetenskapliga dogmer som till skillnad från det sunda förnuftet kan utnyttjas av skumma intressen för att driva egennyttiga ärenden.

Vi vet till exempel barn och ungdomar numera lider långt mer än tidigare av ett antal neuropsykiatriska störningar, till exempel ADHD. Huruvida ADHD existerar eller inte är oklart. Åkomman finns definitivt i bemärkelsen att en kår av psykiatriker försörjer sig på att diagnosticera sjukdomen och att läkemedelsbolag tjänar bra på att sälja mediciner för att bekämpa den (och därtill att skolelever kan få gynnad behandling i skolan med hänvisning till en diagnos varför landets BUP-kliniker har månadslånga köer).

En kommentator ställde nyligen rubrikens fråga och erbjöd två alternativa svar som något omskrivna löd så här:

Vi är de som delar historia med varandra. Vi är de som vet vilken bygd våra förfäder kom från.

Jag utgick ifrån att den där bygden låg någonstans i Sverige, inte i Eritrea. Alternativet formulerades så här:

Vi är de som identifierar oss enbart med vår plånbok som nettoskattebetalare.

Förenta Nationerna har nästan 200 medlemmar. Det betyder att organisationen styrs av nästan 200 nationella politikergrupper varav en del är demokratiskt tillsatta genom val och andra tillsatta på något annat vis. Deras minsta gemensamma nämnare, som styr FN, är att de vill behålla, säkra och utveckla sin makt. De menar att världen, i varje fall deras egna länder, blir bättre på det sättet.

Det är troligen en sociologisk järnlag att makthavare är benfast övertygade om att allt blir bättre om de själva får bestämma lite mer.

En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?

Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.

Många bekymrar sig över att det finns risker för något slags extern och illegitim påverkan på det politiska beslutsfattandet i Sverige. Jag är en av dem som sålunda oroar sig. Därför ska jag nu ägna tre krönikor åt frågan. Eftersom extern och illegitim påverkan ofta rubriceras som någon sorts globalism ska jag ägna krönikorna åt olika aspekter av globalism vilket är ett nog så vagt och oprecist begrepp.

Så först lite stringens. Det finns hur mycket påverkan som helst i världen utan att man behöver hänga upp sig på det. Till exempel är Sverige och svenskarna utsatta för amerikansk kulturimperialism genom filmer från Hollywood. En del ogillar sådant och det är dem oförhindrat att göra.

Postmodernisterna har rätt i att det kan var svårt att fastställa någon sanning om samhällets konstruktion och att tolkningen ofta handlar om att välja mellan två eller flera berättelser som någorlunda stämmer med empiriska fakta. Till exempel kan det kapitalistiska samhället tolkas efter det marxistiska mönstret, där arbetarklassen levererar ett ekonomiskt överskott till kapitalisterna som använder överskottet både till att investera i ny produktion och till ett liv i bäverkrage och annan lyx såsom rysk kaviar och juveler till frun. Men fakta duger även till motsatt historia à la Joseph Schumpeter där kapitalisterna är framstegets rallare som i kraft av sitt entreprenörskap för mänskligheten framåt och skapar sysselsättning åt de svältande massorna.

Den viktigaste regeln i Sveriges främsta grundlag, regeringsformen, står längst fram i första kapitlets första paragraf. Den lyder:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Sedan förklaras lite mer detalj hur makten som utgår från folket ska bli lag och praxis:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.

Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.

Många är arga på politikerna nu för tiden. Folket känner sig sviket.  

Vi nettoskattebetalande medelklassare är som alkoholisthustrur. Politikerna är de alkoholister vi är gifta med. Trots att de bedrar oss och ljuger för oss vill vi tro dem. Varje dag sätter de sprätt på våra pengar och fortsätter att inteckna vårt gemensamma hus. Men när de kommer lismande och säger att de varit naiva tar vi dem åter till våra hjärtan eftersom vi så gärna vill tro dem. Men lik förbannat så vet vi att de kommer att förödmjuka och förnedra oss så fort de får en chans igen.  

Devisen ”Gnothi seauton” – Känn dig själv – påstås ha varit inhuggen på framträdande plats i Apollotemplet i Delfi. Apollotemplet i Delfi är annars kanske mest känt för sitt världsberömda Orakel, en sorts institut för framtidsstudier, under ledning av prästinnan Pythia. Inte ens Wikipedia kan reda ut det där till full klarhet, men så mycket verkar sant som att Känn dig själv-parollen utövade ett starkt inflytande över grekernas tänkande. Se bara på Sokrates som hade detta som sitt personliga motto. 

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.  

Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.  

”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.  

Av någon anledning – antagligen för att någon betalade mig för det – sammanställde jag för snart trettiofem år sedan en antologi om demokrati. Skriften hette Vad är demokrati och består av utdrag ur texter av stjärnorna på området, till exempel Hobbes, Locke, Platon, Burke, de Toqueville och Lord Acton. 

Min personliga behållning av arbetet var att jag för första gången tyckte mig begripa vad samtiden för det mesta menar med demokrati. Samtiden menar en kombination av den renodlade demokratin, alltså att folket får rösta på ombud som på folkets uppdrag ska styra riket, samt de medborgerliga fri- och rättigheterna som är något helt annat än demokratin i bemärkelsen rätten att utse representanter för maktutövning. I själva verket är fri- och rättigheterna motsatsen till demokratin. Demokratin i sig lägger inga spärrar på överhetens maktutövning. Har överheten väl blivit vald så finns det inget i omröstningssystemet som lägger band på överhetens maktutövning. Men det gör fri- och rättigheterna. Fri- och rättigheterna etablerar en sorts medborgarnas frizoner som de valda ombuden inte får röra. De valda ombuden kan göra en massa saker, men de har inte rätt att inskränka exempelvis medborgarnas äganderätt och yttrandefrihet (i teorin i alla fall).  

Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns. 

I sagda bok beskrivs syndromet så här: 

Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända. 

Dagens Nyheter rapporterade nyligen att det blir nedskärningar i fyra av fem kommuner nästa år. Tidningen har forskat noggrant och kommit fram till att det beror på att kommunernas intäkter inte är tillräckligt stora för att klara utgifterna. (Vad skulle det annars bero på?)  

Tidningen har forskat särskilt noga på Uddevalla kommun där ”alla delar kommer att behöva dra åt svångremmen”. Även skolan. Tidningen har intervjuat en lärare i kommunen som också är fackligt huvudskyddsombud. 

Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har skrivit en nyutkommen bok som heter ungefär som rubriken. Den är kort och lättillgänglig och kostar 149 kronor på Bokus. Pengarna kan användas sämre. Boken är nyttig läsning eftersom den på det hela taget stämmer överens med ens förutfattade meningar – framför allt om man själv levt någon tid i kulturella miljöer som radikalt avviker från de svenska eller kanske rentav har personlig erfarenhet av livet i den svenska ”orten” – samtidigt som den i betydelsefulla detaljer korrigerar, illustrerar och klargör. Till exempel förklarar Esaiasson att tilliten de boende emellan är dålig i dessa förorter, vilket stämmer med mina fördomar, men att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, vilket jag hade misstänkt att det var. 

Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

En vän tipsade mig om en framstående opinionsbildares hemsida. Jag surfade dit och läste följande: 

Ett av vår tids största problem är de ökade avstånden mellan människor och de missuppfattningar, konflikter och ökade nivåer av främlingsskap som följer. 

I en värld där alla har var sin världsbild är det svårt att förstå varandra. I en värld där alla pratar för att få rätt är det svårt att lyssna. I en värld där vi hela tiden ska dela upp oss i vi och dem är det svårt att skapa ett gemensamt samhälle.  

När min fru och jag fick barn hamnade jag i ett dilemma. Jag är inte så förtjust i spädbarn. Man kan inte prata med dem och de är helt hänsynslösa när de ger efter för sina behov. Frun och jag kom därför överens om att hon skulle byta blöjor och jag skulle laga mat. Så småningom kunde frun sluta byta blöjor medan jag fortsatte med matlagningen som med tiden hade förvandlats från en flykt från ett obehag till ett nöje.

Du kanske tycker att mina utläggningar om liberalismen och de mänskliga rättigheterna och deras historia och inbördes relationer är pedantiskt trams för statsvetenskapliga teoretiker. Jag ser det inte så. Till exempel börjar jag misstänka att vår tids mänskliga rättigheter, som jag liksom alla andra svenskar betraktat med reverens och bävan som vore de ett slags gudomliga väsen, i vissa fall kan vara skadliga (se exempelvis här).

Men man ska ha bra på fötterna om man ska våga utmana det heliga. Se på Martin Luther. Han gick inte bara ut på torget med allmänna klagomål på avlatshandel och andra påvliga oskick. I stället gjorde han noggrant sin hemläxa, läste Bibeln och funderade och spikade sedan sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg så att han väl förberedd och självsäker kunde möta sina vedersakare.

Det är samma sak nu. Vi kan inte gå ut och babbla i allmänhet om att det är något fel på de mänskliga rättigheterna. Va? skulle folk säga. Är du emot yttrandefriheten, din idiot? Och de skulle ha rätt. Här måste sonderas, examineras, utredas och analyseras. Tillbaka till källorna!

Igår skrev jag en artikel om liberalismen som öppnade ett kanske banalt men för mig nytt förståelsefönster. Jag sa, ungefär, att liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad och att liberalismen inte kan överleva om kapitalismen inte får fungera på sitt naturligt brutala och välgörande sätt – minns ekonomen Schumpeters pregnanta fras ”skapande förstörelse” om kapitalismens revolutionerande kraft – utan i stället förvandlas till ett av politikerna kastrerat och dompterat husdjur.

Förut var liberalismen ett tankesystem vars komponenter hängde samman och fungerade ihop. Tron på den enskilda människans inneboende utvecklingskraft, konkurrensen på lika villkor mellan olika företag, de mänskliga friheterna, Justitia med ögonbindeln, föreställningen om alla människors lika värdighet, alla dessa liberalismens komponenter bildade tillsammans ett imponerande och framför allt väl fungerande samhällsbygge.

Efter det att berlinmuren fallit och socialismen kraschat för ungefär trettio år sedan fick västvärlden för sig att den själv utsetts av ödet till framtidens mönster för all evighet. Alla länder, alla samhällen var förutbestämda att bli som USA och Västeuropa.

Vilka var då de gemensamma västerländska egenskaperna eller särdragen som skulle prägla mänsklighetens framtid? En del menar att det var liberalismen eller den liberala demokratin. För mig är dessa ord svåra. Jag kan till nöds begripa att demokrati ungefär betyder att folk ska kunna rösta fram sina politiska ledare. Men vad betyder liberalism?

Innan man börjar förklara något kan det vara bra att försöka fastställa att det faktiskt existerar. Personligen råkar jag ha uppfattningen att journalistkåren på det hela taget är vinklad åt det politiskt korrekta hållet men något bevis utöver mina ögons och örons vittnesbörd har jag inte, det är bara att erkänna.

En viss bekräftelse på att det faktiskt ligger till på det sätt jag förmodar är medieforskaren Kent Asps undersökningar om journalisters partisympatier. Den senaste jag hittat är följande: 

I snart fem år har jag på dessa sidor framfört uppfattningen att den politiska huvudmotsättningen numera går mellan å ena sidan det härskande politikerväldet och dess stödtrupper i det välfärdsindustriella komplexet med dithörande klienter samt förstås dessas intellektuella stödtrupper i media, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen av gråsossar och småborgare.

Dessa två huvudkontrahenter har var sin ideologi och uppsättning av värderingar. Politikerväldets ideologi är PK-ismen med de åsikter som lite slappt brukar kallas Värdegrunden (och som ingen riktigt verkar kunna förklara även om det undervisas om den i skolorna). Medelklassen har ingen organiserad röst i vårt samhälle och måste därför tåla att låta sig definieras av sin huvudmotståndare, alltså politikerväldet, som föraktfullt kallar medelklassarna för populister utan andra övertygelser än rasism och nazism eller jämförbart smutsiga åsiktsriktningar.

Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.

Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer:

När jag började på Sida som byråsekreterare i löneklass Ag 18 sattes jag att skriva promemorior ty att skriva promemorior är själva meningen med byråkratens liv. Ylva hette en av de damer som skrev ut handläggarnas blyertsmanus på maskin. Ylva sa att hon blev imponerad av mina promemorior eftersom hon inte förstod ett dugg. Det är klart att det är stort att träffa folk som verkar begripa något som man själv inte fattar.

Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.