Det sägs att rentjurar i sina ömsesidiga uppgörelser ibland fastnar i varandras mångförgrenade horn och inte kan komma loss. Det slutar med gemensam förintelse ty tjurarna svälter ihjäl. Ungefär så är det med Sveriges politiska partier. Systemet har kopplat ett blockerande grepp på sig självt som gör att inga beslut kan fattas som skulle kunna leda landet ur dess mångfaldiga kriser. Den migrationspolitiska kommitténs oförmåga att ens ta ett steg i rätt riktning vad gäller invandringspolitiken är bara ett exempel.

Till skillnad från alla smarta människor som tar del av de informativa programmen hos statsmedia och begriper vad som sägs har jag svårt att fatta. En dag är det en stor nyhet att svenska ambassaden i Nordkorea är stängd men det förklaras inte varför. Fyra dagar i rad visar Rapport samma filmsekvens om hur Dödspatrullen dödar Shottaz eller om det är tvärtom och att det danska rättsväsendet tar detta på allvar men varför de dödar varandra förstår man inte, kanske är det underförstått att det går till på det viset bland sådant folk.

Jag är mycket förtjust i filmer om Winston Churchill. Igår såg jag ytterligare en som min fru hade hittat på HBO. För första gången lyckades jag i ord formulera skälen till min begeistring.

Det märkliga med Churchill – i varje fall den man som uppvisas i filmerna, i övrigt var han säkert en arrogant och känslokall suput som inte tvekade att bomba ihjäl civila – är att han var hänsynslöst ärlig i sin mästerligt retoriska kommunikation med medborgarna. Han låtsades inte, som exempelvis våra politiker, att han hade säker kontroll över läget. Han uppmanade inte medborgarna att lugna sig och lita på att han själv och hans regering var på väg att ordna biffen. Han sa tvärtom att han inte kunde lova annat än blod, svett och tårar och att medborgarna skulle tvingas slåss på stränderna, på landningsbanorna, på fälten och på gatorna, att de skulle slåss i bergen och aldrig ge upp.

Socialminister Lena Hallengren (bilden) är upprörd för att personer som har privata sjukvårdsförsäkringar går före i sjukvårdsköerna. Redan 2016 la socialdemokraterna fram ett lagförslag om att förbjuda vårdgivare att låta personer med privat sjukvårdsförsäkring gå före patienter med remiss från landstingsregionerna. Förslaget röstades ned av allianspartierna och sverigedemokraterna som hävdade att det inte förekom några snabbfiler för försäkringspatienter.

Skillnaden mellan mig och alla dem som önskar göra om den här världen är att jag gillar den här världen och är tacksam för vad den i sin omedvetna godhet, framför allt i västerlandet, erbjuder människorna. Min tacksamhet gäller framför allt sådana där grundläggande livsvillkor som de flesta räknar som självklara men som man med obetydlig eftertanke snart inser inte alls kan tas för givna. Jag menar sådant som hygieniska vattentoaletter och badrum med dusch och rinnande vatten, elektricitet och centralvärme, tandläkare som ser till att folk inte blir tandlösa vid fyrtio års ålder, sjukvård i världsklass, fina kommunikationsmedel, livsmedelsbutiker fulla med god mat som aldrig tar slut.

Häromdagen skrev jag en krönika om att den svenska coronapolitiken, särskilt dess förmåga att uppfylla ett av sina egna huvudmål, nämligen att skydda de äldreäldre, uppenbart misslyckats och att detta misslyckande beror på något så banalt som att det saknats elementär företagsamhet och handlingskraft. Om de svenska beslutsfattarna bara haft drivkraften hos en genomsnittlig ICA-handlare, sa jag, så hade problemen varit ur världen.

Förr i tiden skötte man trädgårdar på ett helt annat sätt än nu, sa den gamle trädgårdsmästaren. Det var innan vi fick stora, goda, saftiga äpplen året runt med flygplan från Chile och innan flitiga och lågavlönade kenyaner odlade undersköna rosor av alla sorter och sände oss med luftfrakt.

Vad var det som var annorlunda? frågade jag.

Han tittade plirande på mig som om han undrade om jag inte begrep det själv. Han kom fram till att jag nog kunde vara precis så korkad och började förklara.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

Det är inte ofta man har anledning att glädja sig över några utrikespolitiska genombrott men nu har det hänt. I torsdags avtalade Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) om att etablera diplomatiska förbindelser. För första gången på mer än tjugo år har Israel därmed öppet vänskapliga förbindelser med ett arabland. Det var Trumps fredsplan, som utarbetats av hans svärson Jared Kushner, som låg bakom detta geopolitiska jordskred. 

Då och då träffar jag erfarna jägare, golfspelare eller skidåkare som förklarar att de hade trott att de behärskade sin sports grunder men sedermera tagit en avancerad kurs och tvingats inse att de måste förkasta allt de trodde att de kunde och börja från början. Det har hänt mig. Efter ett livs skidåkning tog jag en avancerad kurs och blev varse att jag inte ens kunde göra en korrekt skärande sväng. Sådana erfarenheter är nyttiga inte bara för att man blir en bättre utövare av sin sport utan också för att man blir ödmjuk. Man förstår att man hela tiden måste kontrollera och öva på det enklaste, alltså grunderna.

Jag funderar mycket på demokratins grunder, till exempel frågan om vad demokrati egentligen är. När jag ställer frågan till herr Google kan jag få ett svar som det här:

TV-ankaret: Godkväll, det här är Rapport. Hitlers bombplan har nu börjat sin attack mot England.  Hundratals tyska plan flyger in över Storbritannien varje dag.  Premiärminister Churchill har i ett tal i radio försökt att stålsätta nationen inför de förväntade prövningarna. Han har sagt att engelsmännen ska kämpa på stränderna, på landningsfälten, på sädesfälten och på gatorna och på andra ställen. Men alla håller inte med. Vår reporter Egon Hadzilovitj har mer att berätta.

Egon Hadzilovitj: Jag står på Piccadilly Circus. Många engelsmän är oroliga för att de tyska attackerna kan leda till att engelsmän dör. Det är tveksamt om England är förberett. Det talas allmänt om att sjukvården inte gått upp i stabsläge. Jag har träffat Londonbon Edgar Combs.

Att postmodernisterna hade rätt i att det inte finns någon sanning upptäcker man när man läser olika internationella tolkningar av den svenska coronapolitiken. Alla bedömare har sin egen förklaring. Man vet inte säkert om alla försöker förklara samma sak, men det verkar som om det som anses behöva förklaras är att Sverige, enligt vad det påstås, har varit unikt i sin ovilja att stänga ekonomin. Detta förhållande, antas det, måste bero på någon fundamental skillnad mellan den svenska mentaliteten och motsvarande anda i nedstängningsländerna.

Den andra augusti ägnade Dagens Nyheter åtta sidor – förstasidan (bilden) samt sju ytterligare sidor – till att inpränta i läsekretsen att Sverige förtrycker svarta människor. Sex svarta i Sverige boende personer fick vittna om detta förtryck.

Artikelns budskap stämmer inte med min uppfattning om sakernas tillstånd. Det finns enligt mitt förmenande ingen strukturell rasism mot svarta i vårt land. Jag har aldrig hört någon svensk klaga på svarta människors hudfärg men dock stundom på deras vanor. Till exempel anklagas de ofta – på svagt bevisade grunder – för att leva på bidrag på skattebetalarnas bekostnad.

För ett tag sedan skrev jag en text där jag framförde tesen att alla de stora befrielserörelserna som startades i samband med demokratins genombrott faktiskt nått sina mål under nittonhundratalets andra hälft och därefter urartat. Kvinnornas kamp för jämställdhet hade segrat år 1975 eller däromkring. Kvinnorna hade fått lika lön och lika chanser. Men feminismen tog av i en helt ny riktning och började kräva sådant som kvotering vilket är något helt annat än konkurrens på lika villkor, alltså det sätt på vilket män konkurrera med varandra, utan i stället ett slags separatism med statsgaranterade privilegier.

Den sjunde augusti skriver tolv ledare i Sveriges kristna råd, den svenska kristenhetens parnass, ett samverkansorgan för Sveriges kristna förgrundsfigurer tillika delvis statsfinansierad stödjepunkt för den svenska PK-ismen, en debattartikel i Dagens Nyheter. Inom rådet finns 26 medlemskyrkor så det var kanske bara en tillfällighet att just tolv ville underteckna, lika många som Jesu lärjungar. Eller var det uttänkt?

Om du tror att USA uppstod med självständighetsförklaringen 1776 så har du enligt modernt, progressivt amerikanskt tänkande helt fel. Den formativa händelsen i kontinentens historia var inte brytningen med England utan ankomsten av det första slavskeppet år 1619. Poängen med ”Projektet 1619” som startades på initiativ av The New York Times, är ungefär, vad jag förstår, att slaveriet måste sättas i centrum för berättelsen om USA för att berättelsen ska bli begriplig.

En av grundstenarna för min världsuppfattning är observationen, som jag tror är oemotsäglig, att det moderna västerländska projektet har varit häpnadsväckande framgångsrikt. Med det moderna västerländska projektet menar jag den tvåhundraåriga utveckling av produktivkrafterna som hängt ihop med förkomsten av olika medborgerliga friheter, till exempel näringsfriheten, samt att de flesta människor i västerlandet haft vett att bära friheterna och göra något stort av dem. Med häpnadsväckande framgångsrikt menar jag att projektet lett fram till att alla människor i västerlandet idag kan leva bättre än kungar gjorde för fyrahundra år sedan om man tänker på sådant som livslängd, tandstatus, vattentoaletter, vinterresor till Thailand, den dagliga duschen och livsmedelsutbudet på ICA.

Sedan lång tid tillbaka – och framför allt sedan coronat bröt ut – har jag haft en känsla av att en viktig sak som fattas svensk politik och statsförvaltning är kompetent företagsledning. Jag vet att staten inte är ett företag men det hjälps inte ty även statens skötsel kräver ett uppmärksamt sinnelag, beslutsamheten och modet att fatta beslut även när det saknas full information samt naturligtvis handlingskraft. Att sådant saknas blir alltmer uppenbart. Om de som driver Sveriges offentliga sektor hade haft något av den företagsamhet som krävs av en genomsnittlig ICA-handlare så hade landets utsikter sett bättre ut.

Att PK-ismen länge varit statsreligion i Sverige och att denna religion blivit så dominerande i vårt land beror, har jag länge påstått, på att den artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets inneboende drift att skaffa sig mer Lebensraum (vilket nästan allt levande vill).

Det märkvärdiga är att det postmodernistiska – en del skulle säga postmarxistiska – idégods som PK-ismen grundas på utvecklades inte i Sverige utan i huvudsak vid amerikanska universitet (vars PK-istiskt orienterade nytänkare enligt mångas uppfattning byggde på några obegripliga franska filosofers hugskott om att det inte finns någon sanning).

Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.

Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

Den inbillade sjuke i Molières komedi heter Argan. Argan är rik och har fått för sig att han lider av ett stort antal sjukdomar. Argans läkare Purgon och Purgons medhjälpare – apotekaren Fleurant – gör sig grova pengar på Argans hypokondri och identifierar hela tiden nya sjukdomar hos Argan som de lyckas bota med dyrbara kurer. En gång förmår hypokondrikern Argans bror den inbillningssjuke att vägra att ta ett medikament som medicinarna ordinerat varpå doktor Purgon blir rasande och förklarar att Argan de närmaste dagarna kommer att få förskräckliga sjukdomar som inom kort kommer att ta död på honom.

På förekommen anledning har jag nyläst tre betydelsefulla internationella åsiktsförklaringar, för det första FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, för det andra Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna från 1950 samt, för det tredje, den så kallade Istanbulkonventionen eller närmare bestämt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet från 2011.

Den förekomna anledningen bakom denna ansträngning är att Polen överväger att dra sig ur Istanbulkonventionen om skydd mot våld mot kvinnor. Hur kan det komma sig, undrade jag. Vill inte polackerna skydda kvinnor?

Jag har alltid haft svårt för diskussionen om det är arv eller miljö eller någon kombination som styr den enskilda människans liv och beteende.

Jag tror att jag begriper vad som menas med arv. Det är gener och sådant (om det inte är guld, aktier och bostadsrätter ty då räknas det nog som miljö). Långa föräldrar får ofta långa barn och anletsdrag kan gå igen i generationer. Om man inte fördjupar sig så mycket verkar arvets betydelse rätt okontroversiell.

Frågan är egentligen ganska dum ty den växer ur ett förmätet tänkande enligt vilket det finns en tydlig skiljelinje mellan det religiösa och det sekulära där det religiösa består av myter och dogmer och det sekulära – sådant som liberalism, socialism och vetenskap – är rationellt, förnuftigt och underkastat kontrollerande observationer och logiskt tänkande.

Sanningskommissioner är bra när man inte kan straffa den skyldige utan måste straffa någon annan. Antag till exempel att du är upprörd över den transatlantiska slavhandeln som tog slut för hundrafemtio år sedan. Det är osannolikt att du hittar någon som medverkade men fortfarande har så mycket liv i sig att det går att straffa honom. Det gör dig frustrerad. Förbrytelser får väl inte gå obestraffade bara för den lilla försmädliga detaljen att det inte finns någon skyldig i livet! Det är i sådana lägen det är praktiskt med sanningskommissioner.

Sverige är inte det enda landet i världen som försöker bekämpa coronat – eller i varje fall dess verkningar – med sedelpressarna. Det beror på att politiker i alla länder gör som Cajsa Warg manade, alltså att de tager vad de hafwer, och sedeltryckerierna och lagstiftningsmakten är de unika verktyg som politiker hafwer.

I USA har fyra och ett halvt coronarelaterade stödpaket passerat kongressen. De första fyra var enorma och uppgick till nästan 400 miljarder dollar vilket motsvarar hela Sveriges bruttonationalprodukt eller närmare två procent av den amerikanska.

På förekommen anledning använder jag den för svenska förhållanden dubbelt stötande rubriken. För det första ska man inte tala om raser eftersom det troligen inte finns några, inte i Sverige i alla fall. För det andra är det särskilt känsligt att tala om vita människor eftersom den som nämner sådant kan vara anhängare till Vit Makt eller Ku Klux Klan.

Utan att ha fingret på den amerikanska kulturdebattens puls tror jag att ett nytt och skrämmande sound har börjat tränga in. Se till exempel det här avsnittet av The Ben Shapiro Show (tack Harry Morgan för tipset).