Alldeles nyligen läste jag om den amerikanske 89-årige miljardären Chuck Feeney (på bilden nedan tillsammans med hustrun Helga) som gett bort hela sin avsevärda förmögenhet till välgörenhet. Precis hur mycket Mr Feeney har skänkt framgår inte riktigt men att det var mycket bevisas av att affärstidningen Forbes belönat honom med ett hyllningsreportage samt av att filantropen under de senaste decennierna redan skänkt bort åtta miljarder dollar av pengar som han tjänat på en kedja av tullfria flygplatsaffärer och på investeringsverksamhet. ”Chuck är ett föredöme för oss alla”, sa Warren Buffet som påstås ha lovat att ge bort 99 procent av sin förmögenhet, ”Chuck är en bra hjälte att ha”.

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Jag är för det mesta skeptisk mot diffusa företeelser som periodvis upprör samtiden. Ibland är det nästan farligt, i varje fall om man vill ha goda relationer med arbetskamrater och bekanta, att uttrycka betänkligheter kring en pågående upphetsning. Till exempel trodde jag aldrig riktigt på att ryska miniubåtar under det sena 1900-talet kränkte svenska skärgårdar. Det kostade mig åtminstone tillfälligt nedisade relationer med några vänner. MeToo-kampanjen tyckte jag också var skum. Sexanmälningarna framstod alltför ofta som betalningar för gammal ost av kvinnor som låtit sig förföras för att de fått någon sorts löfte, till exempel om filmroller, som sedan runnit ut i sanden. Panamapappret och Paradisläckan var två internationella skandaler avseende ekonomisk brottslighet i den högre skolan som jag också misstrodde och som sedermera, när rättvisans kvarnar fått mala i några år, visade sig vara stormar i vattenglas som knappt avsatte en enda fällande dom.

Den samtida politiska och intellektuella diskussionen i alla länder, i varje fall i västerlandet, är mycket upptagen av ekonomiska klyftor. Det hävdas av internationella megastjärnor som Thomas Piketty att ojämlikheten ökar så att de tio procent med de högsta inkomsterna och/eller förmögenheterna ökar sin andel av de totala inkomsterna och/eller förmögenheterna medan motsatsen gäller för de exempelvis femtio procent som har det sämst. Jag har inte läst Pikettys verk men eftersom han är så världsberömd och säger samma sak som en massa andra ekonomer så antar jag att det ligger till ungefär så. Det är troligt att den ekonomiska ojämlikheten ökar.

Enligt ett påstått latinskt talesätt slår gudarna dem de vill förgöra med dumhet. Man undrar varför gudarna inte klipper till mer pang på rödbetan med vulkanutbrott eller jordbävningar eller några andra verksamma naturkatastrofer. Jag tror att gudarnas val av metod bestäms av deras oändliga och obegripliga kärlek till människan. För det första vill de inte själva ta människor av daga utan föredrar att förgifta dem med dumhet så att de förintar sig på eget bevåg. För det andra kanske gudarna inte vill förgöra alla människor utan bara vissa särskilt misshagliga individer. Gudarna ogillar möjligen tanken att en massa oskyldiga skulle stryka med vid en allmän syndaflod och föredrar därför att rikta sin ilska direkt mot de skyldiga. Metoden borde ha den extra fördelen att när dumheten bryter ut hos dem som ska straffas och de så småningom går under så kan alla andra följa processen och i bästa fall lära sig hur dumheten ser ut och vart den leder.

Det är mycket floskler nu för tiden. Med floskel menar jag ett uttryck eller ett begrepp som är oprecist nog att kunna tolkas på olika sätt och som i allmänhet har en inneboende tendentiös agenda. ”Allas lika värde” är en typisk floskel. (Den floskeln ingår i den överordnade floskeln ”Värdegrunden” som jag utan resultat utmanade på duell här för fyra år sedan.) Allas lika värde betyder egentligen bara att du ska sluta klaga på invandringen och i stället hålla truten och betala skatt.

Den humanitära stormakten, med säte i området kring Rosenbad, driver sitt favoritprojekt, som är den storskaliga invandringen, men lämpar alltmer av kostnaderna på kommunerna (och i sista hand, förstås, på skattebetalarna, vilket kostar fyra miljoner kronor eller så per invandrare från ankomst till död).

Till en början, kanske i några fall så länge som till hösten 2015, var kommunerna inledningsvis entusiastiskt men sedermera alltmer försiktigt positiva till migrationsprojektet som manifesterades i att de varje år kunde få hundratals eller ännu flera nyinflyttade människor att ta hand om eftersom dessa människor endast undantagsvis kunde försörja sig själva. Efter migrantexplosionen det året har det gradvis blivit mer spänt. Kommunerna blir alltmer trängda – ekonomiskt, socialt, politiskt – av den börda som statens fortsatt entusiastiska invandringspolitik lägger på deras axlar.

Jag tillhör dem som inte tror på konceptet strukturell rasism. (Ej heller tror jag på det likaledes diffusa konceptet könsmaktsordning som har motsvarande sociala funktion.) Jag tror att föreställningen om att det existerar strukturell rasism, exempelvis i Sverige, bara är ett knep som onda krafter använder för att utöva utpressning på vita människor som i själva verket inte har ett rasistiskt ben i kroppen och blir vettskrämda vid blotta tanken att de skulle ha blivit påkomna med minsta rasistiska gliring. Hela konceptet är konstruerat för att ge vita människor så dåligt samvete att de går med på vad som helst för att slippa anklagelserna. (Könsmaktsordningen, liksom Metoo-kampanjen, har på liknande sätt uppfunnits för att ge män, särskilt vita män, skälvan så att de inte törs protestera när jämställdhetsministern och andra feministiska aktivister presenterar sina krav.)

En gång träffade jag en ung invandrad kvinna med journalistiska ambitioner. Hon klagade över att de debattartiklar hon skickade till tidningarna alltid blev refuserade. Hon menade att refuseringarna berodde på att hon var invandrare och kvinna. Jag fick läsa några av hennes inlägg och konstaterade att de helt enkelt var dåliga. Jag hade aldrig publicerat dem. Jag sa något försiktigt om att hon kanske borde jobba lite med stilen. Mötet slutade med att hon hävdade att jag medverkade i det strukturella förtryck som riktades mot henne och andra rasifierade.

Av detta lärde jag mig att denna typ av diskussion är omöjlig. Kvinnan ansåg att mina litterära normer är uttryck för rasism och vit nedlåtenhet mot personer som vill säga något annat än vad jag tycker att de ska säga. Så kan man kanske se det. Vi har, som tur är, ingen myndighet med rätt att slutgiltigt avgöra vilka debattartiklar som bör publiceras.

Jag blev lite tagen av Bitte Assarmos artikel igår som visade att en svensk partiledare, om man kan lita på att Expressen citerat henne rätt, inte tycks ha förstått det svenska samhällets och statsskickets fundamentala principer. Jag vill lägga lite lök på Nyamko Sabunis lax genom att resonera kring begreppet jäv.

”Det är inget fel på klaner”, säger Sabuni, ”mitt folk är också en klan”. Klansamhället är ett slags statsskick som uppstår där det inte finns en rättsstat med våldsmonopol. Som Thomas Hobbes uttryckte det blir ett sådant tillstånd ett ”allas krig mot alla”. Tänk dig själv hur livet skulle gestalta sig om det saknades tillstymmelse till ordningsmakt i samhället. Den enskildes våldskapital fäller då avgörandet i varje konflikt.

Paleontologin, det vill säga läran om utdöda djur, verkar som en kul vetenskap. Man hittar några gamla ben och ska sedan tänka ut hur benen passar ihop och hur djuret eventuellt såg ut och hur det försörjde sig. Lite som att lägga pussel fast mycket svårare eftersom det saknas bitar i paleontologin så paleontologen måste ha en del fantasi.

För att förstå politik, särskilt EU:s politik, bör man ha läggning för det paleontologiska eftersom unionen alltid uttalar sig oklart och kryptiskt för att ingen ska förstå ty om folk förstår kan de bli arga. (Det är likadant med svensk politik. När statsministern säger att han inte sett gängkriminaliteten komma, vilket är otänkbart, låtsas han ha varit ouppmärksam för att slippa berätta sanningen, nämligen att han såg det komma men sket i det.)

En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.

Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

Ursäkta, men jag tror inte på de svenska politikernas ambitioner att bekämpa exempelvis gängkriminaliteten. Deras utfästelser är på nivån att myndigheterna måste samarbeta mer så att socialen kan hålla tidigare allvarssamtal med barn och ungdomar i riskzonen. Jag hoppas att jag har fel men jag kan inte se att någon av våra politiker kommer ens i närheten av att erkänna – eller kanske snarare förstå – vad det handlar om.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.

Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Vad förutsåg etablissemanget? Fortsatt lugn, trygghet och god ordning skulle jag säga. (Med förvånade kommentarer som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma” när verkligheten ryckt till och skapat ett nytt normaltillstånd.) Vilka framtidsbedömningar kunde en vanlig medborgare göra? Så här skrev jag själv för fyra och ett halvt år sedan:

Till helgen har den danske politikern Rasmus Paludan planerat ett antal koranbränningar i Stockholmstrakten. Paludans idé, som jag fattat den, är att muslimer ska bli så provocerade av dådet att de startar våldsamma demonstrationer med personskador och förödelse som resultat och att svenskarna då ska bli varse muslimernas sanna karaktär och ta avstånd från islam.

Jag vet inte om muslimer alltid är programmerade att bli ursinniga ifall någon bränner deras heliga bok men eftersom Paludan gjort åtskilliga experiment i Danmark som tydligen alla fått det förväntade resultatet och eftersom experimentet fungerade även i Malmö för några veckor sedan kan man tro att det blir bråk även i Stockholm.

I nästan sex år har jag på denna sida skrivit en krönika om dagen. Det blir nästan 3 000 krönikor motsvarande kanske 5 000 sidor boktext (om man skippar bilderna). Jag kanske tycker att det är en imponerande insats men då har jag inte tagit med Vladimir Iljitj Lenin med i beräkningen. Enligt Wikipedia skrev han under sitt liv 54 verk på i genomsnitt 650 sidor vilket ger totalt lite mer än 35 000 sidor, alltså sju gånger så mycket som jag jag.

De flesta människor råkar då och då ut för problem och försöker då så snabbt som möjligt att lösa dem. Om gräset växer för högt kanske man klipper det. Om barnet har svårt med matten i skolan kanske man ber någon läsa extra med barnet. Eller så gör man det själv.

Det händer att folk väljer att inte lösa sina problem. Alkoholister är kända för att hellre leva med sitt spritbekymmer än att försöka göra sig av med det. Det obehag som hotet om nykterhet, kanske med åtföljande abstinenssymtom, väcker är större än de besvär som supandet kan medföra. Ett annat exempel på överlevande misslyckanden är gifta människor som ogillar varandra men inte förmår skilja sig av rädsla för att ensamheten vore så mycket värre än de ständiga grälen.

Sedan demokratin infördes är det i teorin folket som bestämmer men i verkligheten är det folkets ombud som bestämmer. Bättre det än att sådana som Saddam Hussein och Stalin styr politiken men vi måste ändå vara uppmärksamma på risken att demokratin förvandlas till politikervälde (vilket jag bevisligen i decennier varnat för när det gäller Sverige så skyll inte på mig om du inte sett det komma).

Opinionsundersökningsföretaget Novus har med siffror bekräftat en uppfattning som de flesta vuxna svenskar redan hade, nämligen att svenska ungdomar ofta inte kan skriva och även i övrigt har svårigheter med språket:

Chefer och universitets- och högskolelärare delar en gemensam allvarlig bild: unga skriver för dåligt. Nära hälften av Sveriges chefer har valt bort unga arbetssökande (18–25 år) på grund av bristande skrivförmåga. Bland universitets- och högskolelärarna bedömer 46 procent av lärarna de unga studenternas skrivförmåga som dålig. Detta visar två undersökningar från Novus gjorda på uppdrag av UR. 

Ett stort raseri härjar i USA och små raserier på samma tema försöker etablera sig i kulturella lydstater som Sverige. Till exempel försökte Afrosvenskarnas Riksorganisation driva kampanj för att riva skeppsbrostatyn över Gustav III för att kungen haft vinstandel i den slavhandel på svenska kölar som bedrivits under hans liv sedan den västindiska slavön Sankt Barthélemy år 1784 blivit svensk.

Det som utlöste USA:s stora raseri var troligen polismordet på den svarte medborgaren George Floyd i Minneapolis, Minnesota. Men utlösande faktorer duger sällan till att förklara de underliggande stämningar och sociala rörelser som ibland bryter ut i sådan våldsam vrede som vi sett i USA och i någon mån i Storbritannien.