Det här är en lite uppgiven kommentar till en debatt som pågår just nu och har väckt en del uppmärksamhet. Debatten handlar om huruvida barn i Sverige svälter för att deras föräldrar är så fattiga att de inte har råd att köpa mat och att barnen därför äter extra i skolan på måndagar efter den av ekonomin påtvingade helgfastan.

Skam till sägandes var det först i relativt modern tid, kanske för tjugo år sedan, som jag började förstå självregleringens samhälleligt avgörande betydelse. Man kan kanske gå så långt som till att säga att det är företagens förmåga till självreglering som avgör hur pass framgångsrikt ett samhälles näringsliv har möjligheter att bli.

Ett föredrag med ovanstående rubrik, som jag fått mig tillskickat av den kände meteorologen Lennart Bengtsson, hölls häromdagen i London av Lord Frost på GWPF:s årsmöte. Lord Frost (bilden) är en bemärkt person i Storbritannien där han varit regeringsmedlem, ambassadör och chefsförhandlare mot EU utan att för den skull göra anspråk på akademiska meriter i det ämne föredraget berörde, nämligen klimatpolitikens framtid eller kanske klimatpolitikens fördärvliga inflytande.

Det kan inte vara så roligt att jobba på Svenska institutet nu för tiden, framför allt inte om man har någon sorts ansvar för verksamheten. På myndighetens hemsida står på mest framskjutna plats att ”Svenska institutet bygger relationer och skapar förtroende för Sverige i världen”. Jojatackarja.

Min portugisiskafröken som inte besväras av några politiskt korrekta uppfattningar och jag satt och ömkade oss över den västerländska skolans förfall. Vår grundläggande men ännu inte fullständigt bevisade hypotes var att nedgången gäller de flesta länder i den västerländska kulturkretsen, alltså de länder som hämtar praktiskt taget allt sitt tänkande från USA.

Det finns numera att slags konsensus bland internationella bedömare (vilket brukar betyda anglosaxiska akademiker som håller långa föredrag på YouTube) att Ukrainakriget visar på avgörande förändringar i världens maktförhållanden. Jag är inte säker på att Sverige haft någon seriös utrikespolitik sedan andra världskriget då vi fegt men förnuftigt höll Sverige borta från stridigheterna. Däremot har vi haft en hel del oseriös utrikespolitik (som lär ha tagit sin början när Göran Persson upptäckte att han liksom förbundskansler Helmuth Kohl gillade att äta smör och då lärde sig engelska och kom att uppskatta utrikespolitikens fördelar och möjligheter).

Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.

Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.

Här är en kort introduktion:

Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).

Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.

I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.

Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.