
Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)




























