Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.

Två betydelsefulla och troligen stilbildande politiska initiativ har nyligen beslutats av riksdagen. Sverige har visserligen femtio års erfarenhet av omvälvande politiska reformer, men det har varit reformer av en annan typ än vad som nu tycks växa fram.

Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

För några dagar sedan dog nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman som år 2002 upphöjts till kretsen av oförgängliga tänkare för att han skrivit några böcker som sedan tycks ha gjort succé som flygplatslitteratur. Jag vet varför. Det beror på att unga företagsanställda vill skryta med att de läst eller i varje fall äger en nobelpristagarbok från vilken de hämtat en eller flera observationer varmed de räknar med att imponera på kollegorna.

Jimmie Åkesson har, tydligen med tillräckligt eftertryck för att folk skulle fatta att han var rejält sur, förklarat att han tycker särskilt illa om sådana självgoda finborgare som inte i eget namn vågat invända mot invandringen utan överlåtit det grovjobbet på sverigedemokraterna för att det inte skulle stänka någon nazistskit på finborgarna.

Ofta hamnar jag i belägenheter som jag dock har utvecklat metoder att i någon mån avhjälpa. Belägenheten kan vara den besvärande omständigheten att jag står inför något jag inte begriper, till exempel solelliptikan eller El Libertador Bolivars äventyr i trakterna av Peru och Venezuela vid 1800-talets början. Min främsta metod är att söka svar hos Google eller hos någon lärd bekant. I nödfall, som när det gäller dagens ämne, har jag varit tvungen att tänka själv vilket är ett otillförlitligt knep om än överlägset det där med att fråga vänkretsen.

Mina ord kan verka skrytsamma men du kan alltid avfärda mina tankar med en fräsning och dra slutsatsen att fågelhjärnor som jag inte behöver tas på allvar. Men jag anser att jag är den ende som ser klarsynt på 1974 år regeringsform som i år fyller femtio år.