Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså. Det goda, i den mån det finns något, är säkert någon annans förtjänst. Sannolikt ursprungsbefolkningarnas och kvinnornas.

Min dotter i första äktenskapet, auktoriserad sjuksköterska, bor i den amerikanska delstaten South Carolina med en make, en entreprenöriellt lagd byggnadsarbetare från Florida, före detta marinsoldat, som alltid bär en pistol i bältet, samt en son ute i skogen en bit från Charleston. De köpte stugan och den vattensjuka marken för att de tröttnat på sina respektive yrken och beslutat att satsa på att bli bönder, närmare bestämt grisbönder. Dit har jag rest på besök ett antal gånger.

Jag har skrivit ett antal texter om centraliseringen och dess mekanismer (till exempel här). Gradvis och till min förvåning har jag dragit slutsatsen att den maktförflyttning uppåt som jag kunnat iaktta praktiskt taget överallt i samhället inte alls är resultatet av enskilda misstag och dumheter utan av i det mänskliga samhället inneboende mekanismer, kort sagt av en sociologisk järnlag som icke kan upphävas och från vilken det endast vid sällsynta tillfällen kan beviljas kortfristig dispens.

Här är ett konkret exempel på järnlagen i funktion.

Charles Darwin, som ville förklara principerna för levande arters utveckling, presenterade ÅR 1859 sina viktigaste rön i skriften On the Origin of Species (Om arternas uppkomst). Jag har funderat en hel del på det där utan att driva frågan så långt att jag specialstuderat den genom att läsa vetenskapliga böcker eftersom jag vet att min fantasi långt innan boken vore färdigläst skulle ha fastnat för något annat ämne som plötsligt börjat pocka på vetenskaplig upplysning fram till det ögonblick… ja, du fattar.

Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.

Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.

Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:

Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Eftersom det är sol ute och mina erfarenheter säger att den svenska sommaren är kort (”det mesta regnar bort”) så smiter jag nu från arbetet och återpublicerar följande tioåriga text (publicerad 2015 här) för att påminna om vad vi är för slags folk.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)

August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.

I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.

Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.