Bitte Assarmo

Allhelgonafirande – eller Halloweenfest? Bruket att fira just Halloween blir alltmer utbrett i Sverige och för många kanske den känns som ett stort avsteg från den mer stillsamma Allhelgonahelgen, då vi tänder ljus på våra kära anhörigas gravar och iakttar lugn vördnad för dem som lämnat oss. Men skillnaderna är egentligen inte så stora som man kan tro. Och Halloween är långtifrån enbart den högljudda amerikanska helg som vi ibland förleds att tro.

Halloween, eller All Hallows Even som betyder alla helgons afton, är namnet på allhelgonaafton i de engelskspråkiga länderna. Dess ursprung kan spåras till den förkristna keltiska nyårsfesten Samhain, som firades just denna dag för att markera att sommaren var över och att vintern gjorde sitt intåg. Samhain betraktades också som den natt då de döda återvände till jorden. För att vägleda dem och skrämma bort häxor och annat ont tände man eldar och ljus i nattmörkret.

Mohamed Omar

Den här murriga tiden på året ska man krypa ihop i en fåtölj och läsa skräckberättelser. En av mina favoritförfattare i genren är amerikanen H. P. Lovecraft (1890-1937). Han är den mest sålde skräckförfattaren efter Edgar Allen Poe och beskrivs som en av den mest inflytelserika. Den store Stephen King har erkänt sin skuld till Lovecraft.

Men under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Hittills hade skräck varit detsamma som gotisk litteratur, det vill säga jungfrur i nöd, gamla slott, ruiner, vampyrer, spöken och onda munkar. Men Lovecraft förde in science fiction i sina skräckberättelser.

Michael Diamant

Michael Diamant från Arkitekturupproret skriver att vi behöver bygga vackert och harmoniskt igen. Modernismen inom arkitekturen måste utmanas och helst bli till en parentes i historien. I Sverige kan vi bygga vidare på den sista traditionalistiska arkitekturstil vi hade innan de fyrkantiga lådorna tog över nämligen den nordiska klassicismen eller ”Swedish grace”. Husen kommer inte att bli dyrare att bygga men desto mer uppskattade av dem som ska bo där.

Många som har tröttnat på lådliknande nybyggen hittar nu till Arkitekturupproret. Föreningen vänder sig mot den eskalerande förfulningen av våra svenska städer som skett från 1960-talet och framåt. Arkitekturupproret vill se ett mer traditionsinspirerat byggande och de undersökningar som gjorts om människors preferenser pekar på att en stor majoritet föredrar traditionell arkitektur. I övriga Europa och i Nordamerika har det börjat byggas traditionsinspirerat i stor skala även om det i sin helhet alltjämt utgör en marginell del av all nyproduktion. Ett konkret problem är att det finns för få utbildade klassiska arkitekter.

Mohamed Omar

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Richard Sörman

Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima? En institution som Nationalmuseum borde kanske se som sin primära uppgift att lära oss förstå klassisk konst på dess egna villkor.

Många har reagerat på de förklarande skyltar som finns på det nyrenoverade Nationalmuseum. Man störs av att äldre tiders konst genomgående beskrivs med hjälp av vår samtids ideologiska preferenser. Den ena vackra tavlan efter den andra sägs vara målad för att skänka prestige åt någon kung eller makthavare. Konst framställs som ett verktyg framför allt för maktutövning och skapande av social status.

James Garrabrant, översättare och författare, funderar över skapelsen av det nya Sverige. Utan ursprung och historia, och dessutom utan gränser, blir landet ett ingenmansland: ett land för alla, men ett hem för ingen. Vilka kommer vilja bo i denna abstrakta skapelse?

När skapades det nya Sverige? På sextiotalet som följd av studentupproren, på sjuttiotalet som följd av regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken, på nittiotalet när Luciabeslutet upphävdes.

Mohamed Omar

Är det för tidigt att skriva om halloween? Känslan kan infinna sig redan i september. Avsnittet ”The Ride” i teveserien Sopranos (episod 9, säsong 6), sändes den 7 maj 2006 men utspelar sig slutet av september. Maffiabossen Tony och hans unge kusin och skyddsling Christopher Moltisanti befinner sig på resa från Pennsylvania hem till New Jersey.

De stannar på vägen för att kasta vatten då de får syn på två motorcykelknuttar som håller på att råna en vinbutik. Tony och Christopher tar tillfället i akt när knuttarna är frånvarande och rånar dem på deras stöldgods.

Mohamed Omar

Rock var länge en killgrej. Elvis Presley viftade på höfterna, tjejerna i publiken skrek. I oktober 1981 släpptes en rocklåt som blivit klassisk: Don’t Stop Believin. Bandet Journey bestod av enbart vita män med Steve Perry som sångare. Det var ingen stor fråga på den tiden.

Lyssnar man på rabiata feminister får man ibland intrycket att vita, straighta män är världens största skurkar. Då borde Sweden Rock Festival i Blekinge vara livsfarligt för tjejer. Så är det inte, på festivalen, som varar i tre till fyra dagar och samlar 30 000 besökare, går det väldigt lugnt till om man jämför med den mer mångkulturella reggaefestivalen i min hemstad Uppsala.

Richard Sörman

Det är lätt att tro att bäst argument alltid vinner. Så enkelt är det inte. För att nå en bred publik måste det man skriver vara relaterbart för den breda publiken. Om ingen tror på det man säger spelar det ingen roll att man har rätt. Det är heller inte så att de viktigaste frågorna alltid får mest plats i media. Journalister och debattörer anpassar sig hela tiden efter vad de tror att deras publik kan och vill relatera till. Alla bemödar sig dock inte om att vara relaterbara utan försöker ligga före utvecklingen snarare än att följa den.

Intellektuella som försöker tänka själva får ofta hantera den paradox som säger att ju mer unik du är i ditt tänkande desto större är risken att ingen bryr sig om vad du säger. Det här gäller både intellektuell debatt och vetenskaplig verksamhet vid universiteten.

Mohamed Omar

Först Arne Weise och nu Bengt Feldreich. Han blev 94 år och, liksom Weise, personifierade han den svenska julen. Han var den första julvärden 1959 och är berättarrösten i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han hade uppdraget ram till 1972 då hans vän Weise tog över. Varje år avslutas programmet med att Bengt Feldreich – i Benjamin Syrsas gestalt – sjunger ”Ser du stjärnan i det blå”.

Allt sedan 1959 har Kalle Anka på TV varit en del av julfirandet. Mellan tre och fyra miljoner svenskar ser detta program på julafton varje år. I inget annat land har Kalle Ankas jul samma ställning som här. Numera är tecknade filmer inget märkvärdigt, man har tillgång till allt man vill ha på Internet. Men Kalle Anka lever vidare mera som en ritual än som en filmupplevelse. Det är någonting man gör hela familjen tillsammans. I det sekulära Sverige är det inte gudstjänsttider man har reda på, medan klockan tre på julaftonen har blivit en helig tid man förhåller sig till.

Richard Sörman

Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land? Vi måste hitta tillbaka till vår egen vokabulär. Med ord kommer tankar och förståelse till det vi anar eller förstår intuitivt. Vi måste kunna tala om bristen på reda och redlighet.

Jag skrev i en tidigare artikel att vi som vill se ett Sverige utan vänsterutopism och idealistiskt självskadebeteende behöver hitta tillbaka till vårt eget språk. Den socialistiska och liberala vänstern har sin vokabulär och vi har vår. Problemet är att vi delvis tappat vår terminologi ur sikte eftersom vår samtid har velat göra sig av med allt som har med natur och kultur att göra.

Malin Kim går på Historiska museet och blir grundligt irriterad på den politiska uppfostran museet ägnar sig åt. Hon undanber sig ideologiska pekpinnar och förundras över att museerna inte förstår att politiseringen förtar deras trovärdighet. Dock bör vi inte sluta besöka våra museer: Ingen ska ta ifrån oss vårt kulturarv.

Det är en solig dag nu i oktober 2019 när jag tar tåget till Stockholm. Egentligen är det en sådan klar och vacker dag som man bör tillbringa utomhus, men jag har andra planer. Jag ser fram emot att under några timmar få försvinna in i den flykt från vardagen som bara ett välsorterat museum kan skänka: Jag ska till Historiska museet och det är många år sedan jag var där. Förväntningarna är högt ställda.

Mohamed Omar

Idag den 14 oktober är det 36 år sedan Cyndi Lauper släppte sitt album ”She’s so unusual” 1983. Det är Laupers debutalbum som soloartist. Men redan 1980 släppte hon ett album med gruppen Blue Angel där hon var sångerska. Det är bra, men sålde dåligt av någon anledning. Tiden var väl inte rätt. En låt från detta första album, ”Maybe He’ll Know”, återkom senare på albumet ”True Colors” 1986.

Blue Angel var ett retro rockabilly-band, bildat i New York 1979, samma år som det mer framgångsrika rockabilly-bandet Stray Cats. Namnet kommer från en Roy Orbison-låt från 50-talet. Det här var strax efter att punken hade haft sitt genombrott med bandet The Ramones, också från New York. The Ramones är också tydligt influerade av 50-talets rockabilly och doo-wop. Dessa, och liknande band, lekte med 50-talsmusiken med en blandning av genuin nostalgi och ironisk distans.

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma. Mycket av det vår kultur och vårt samhälle vilar på är betydligt skörare än de stadiga stenar som ofta ändå lyckats överleva tidens tand. Vi måste odla vårt kulturarv och hålla det levande.

Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Bitte Assarmo

Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Stigbergsgatan sträcker sig söder om Fjällgatan från Lilla Erstagatan mot öst och slutar vid den stora bergsskärningen öster om Renstiernas gata. Dess äldsta dokumenterade namn är Katarina Östra Qvarngränd, och kvarnen tros ha varit Swart Hindriks kvarn som låg där dagens Ersta Sköndals högskola ligger idag. Sitt nuvarande namn fick gatan i samband med den stora namnrevisionen 1885. Då skedde en omfattande namngivning av dels nya gator och förändring av äldre gatunamn i Stockholm avsedd att ta hänsyn till belägenheten och naturförhållandena.

Richard Sörman

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Richard Sörman

Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.

Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.

Mohamed Omar

Den 28 september skrev Patrik Engellau här att kristendomen, med alla sina brister, ändå är bättre än olika pseudo-religioner som det sekulära väst har skapat: ”Kristendom kanske inte är så bra, men konkurrenterna är ännu sämre”.

Jag var muslim i många år, men är numera ateist. Jag är ingen glad ateist, utan jag är det eftersom jag inte kan tro. Ibland är jag avundsjuk på de kristna som lever i en kristen gemenskap, som studerar Bibeln tillsammans, sjunger psalmer och fikar. Man gifter sig i församlingen, man döper sina barn. Man hälsar på den som är sjuk. När någon av dem dör, så begraver de andra den döde och ber för honom eller henne. För ensamma människor kan en bra församling bli en ersättning för familjen.

Richard Sörman

Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?

Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter.

Mohamed Omar

Eftersom första november är Alla helgons dag, så borde 31 oktober kallas Alla helgons afton eller Allhelgonaafton, vilket den också gör på engelska, ”All Hallows’ Eve” eller ”Halloween”. På samma sätt som vi kallar dagen före juldagen den 25 december för julafton, dagen före Valborgsmässodagen för Valborgsmässoafton och dagen före nyårsdagen för nyårsafton.

I Sverige flyttades år 1772 Alla helgons dag till den första söndagen i november. Sedan vid den svenska helgdagsreformen 1953 flyttades den till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november. Heliga Birgitta skriver att man ska fasta på allhelgonaafton… Varken bus eller godis, alltså. Hur som helst har vi svenskar firat Alla helgons dag den 1 november i omkring 700 år, så du gör inte fel om du fortsätter den traditionen. Man kan fira båda dagarna, den gamla och den nya.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Den 4 oktober är inte bara Kanelbullens dag, även om det är lätt att tro det när man ser sig omkring i butiker och på caféer. 4 oktober är också den dag då katoliker, och även många andra kristna över hela världen, firar det omtyckta helgonet Franciskus av Assisi.

Franciskus av Assisi, den helige Franciskus, föddes 1181 eller 1182 i Assisi. Han växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och religiös iver. Det var riddarnas och korstågens tid – det var en tid av rivalitet mellan påve och kejsare – och en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.

Richard Sörman

Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.

Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.

Richard Sörman

Nu heter det att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Som om en välgörande berättelse om ett land i kris skulle vara möjlig att skriva bara för att man vill det. Hur ska det gå till? Ska propagandacentraler skapas som ska inpränta i oss alla, svenskar, turkar, somalier och araber, att vi är en del av en gemensam historia där vi alla kämpar för en gemensam sak? Lycka till.

Vi kommer under de närmaste åren få höra till leda att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Sverige har förändrats, befolkningssammansättningen har förändrats. Många som bor i Sverige 2019 har inte sitt ursprung här. Vi delar inte längre språk eller gemensam kultur. Då är det berättelsen som ska rädda oss. Sverige behöver en ny berättelse.

Mohamed Omar

Idag är det den 29 september och den helige Mikaels dag, Mickelsmäss eller Mikaelidagen. Det betyder att sommaren är slut och hösten tar vid, sommarhalvåret övergår nu i vinterhalvåret. Egentligen skedde detta den en 23 september i år vid höstdagjämningen. Höstdagjämningen innebär att natten är lika lång som dagen, sedan, under vinterhalvåret, blir natten längre och längre och dagarna kortare, tills vi kommer till vintersolståndet, årets kortaste dag den 22 december. Det är då, i den mörkaste tiden, vi firar solens födelse och återkomst, de kristna firar även Jesus, Guds sons födelse, ”världens ljus”.

Vårt land är rikt på uråldriga budskap i sten. Under tusentals år har bilder och textslingor arbetats in i bergytor och klippblock. Få delar av vårt kulturarv har så mycket att berätta om vår tidiga historia som det som knackats, huggits och karvats in i gnejs och granit. Idag skriver Malin Kim om våra hällristningar och om glädjen i att ägna en solig söndag åt att ta på plats försöka uttolka våra förfäders budskap till eftervärlden.

I det område som idag är Sverige började befolkningen göra hällristningar för 7000 år sedan. Rikligast är de i landets södra delar, men de förekommer ända upp i de norrländska landskapen. Totalt har Sverige över 10 000 kända hällristningslokaler och än idag upptäcks nya.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Bitte Assarmo berättar att de mest lästa recepten på hennes matblogg ”Matmamman” är de gamla fina från förr: kalops, rotmos med fläsklägg, gammaldags köttsoppa. Maten är en del av vårt kulturarv. Dofter och smaker väcker minnen från barndom och knyter band mellan generationer. Oavsett var köttbullarna kommer ifrån från början blir de svenska och smakar hemma när de serveras med potatis eller potatismos, gräddsås och lingon.

För drygt tio år sedan startade jag en anspråkslös liten matblogg med det totalt omoderna namnet ”Matmamman”, med stort fokus på svensk husmanskost och klassiska svenska bakverk. Jag gjorde det enbart för min egen skull – för att jag älskar att laga mat och baka och för att det var ett väldigt roligt sätt att återuppliva mammas och mormors gamla recept. Med tiden insåg jag dock att det faktiskt fanns intresse även för en liten oansenlig och okänd husmansbloggare i djungeln av coola matkreatörer, och att jag fick alltfler läsare.

Richard Sörman

Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.

Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?

Richard Sörman

Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.

Malin Kim, läkare från Västergötland, skriver om svenska värderingar. Vi behöver hålla fast vid de värden, den kultur som tidigare gjort oss framgångsrika. Sverige behöver bygga på det som gjort Sverige starkt. Ibland har problemet varit att i grunden goda värderingar inte har praktiserats med måtta. Ordning och reda är inte möjligt om man ger sig själv för mycket att hålla reda på.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Det är nu ett femtiotal år sedan man i Stockholm påbörjade och genomförde den så kallade Norrmalmsregleringen. den mest omfattande stadssaneringen i Sveriges historia, och den period under vilken dagens stadskärna tog form. Det var också vid denna genomgripande sanering de gamla Klarakvarteren revs.

Klarakvarteren utgjorde en del av nedre Norrmalm, och omfattade i huvudsak Klara församling. Det var där de flesta tidningsredaktioner låg under nittonhundratalets första hälft och det var också ett perfekt läge för de litterära bohemer som mellan 1930 och 1960 började ta alltmer plats i det svenska kulturlivet – de så kallade Klarabohemerna.