Eftersom första november är Alla helgons dag, så är 31 oktober kallas Alla helgons afton eller Allhelgonaafton, på engelska All Hallows’ Eve eller Halloween. På samma sätt som vi kallar dagen före juldagen den 25 december för julafton, dagen före Valborgsmässodagen för Valborgsmässoafton och dagen före nyårsdagen för nyårsafton.

Vilket förhållande ska egentligen råda mellan människan och de vilda djuren? Är det dags att lämna plats åt vargar och vildsvin i våra svenska skogar? Har vi verkligen ”rätt” att jaga bort dem? Och hur har vi det egentligen med den traditionellt sett så viktiga distinktionen människa/djur? Är den lika förhatlig för vår jämlikhetsivrande samtid som den skillnad vi brukade göra mellan män och kvinnor? Måste vi inte upprätthålla vissa distinktioner? Måste inte människan få ta plats på bekostnad av dem som faktiskt är hennes konkurrenter? Och måste vi inte välja vår egen ordning före naturens kaos?

Richard Sörman har läst Michel Houellebecqs nyutkomna bok ”Interventions 2020”. I artiklar och intervjuer som ställts samman i en och samma volym talar Michel Houellebecq bland annat om Västerlandets behov av en religion. Han talar också om nödvändigheten av att göra motstånd mot förändringar: Vi kan inte bara leva i framåtskridande. Vi behöver tillhörighet och anknytning, vilket förutsätter existensen av något beständigt.

Svenska språket väntar på att erövras. Det väntar på att erövras av en ny generation unga svenskar som söker äventyr och ära i vår svenska historia, i vår svenska kultur, i vår svenska litteratur. Sverige är ett litet land. Svenskan är ett utsatt språk. Dess rikedom och precision hotas av historielöshet, globalisering och immigration. Ett nytt intresse för svensk kultur och identitet måste innefatta ett nytt intresse för vårt svenska språk: ”Ärans och hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér.

REPORTAGE Richard Sörman träffar Staffan Eriksson som driver en kvalitetsloppis i nordöstra Uppland. Loppis har blivit en folkrörelse. Överallt i Sverige görs affärer där föremål som signalerar tillhörighet med en annan tid byter ägare. När människor köper äldre föremål vill de gärna införskaffa något som har en identitet, en historia, ett geografiskt ursprung. Och de välbeställda 30-45-åringar som idag inreder sina hem köper gärna folkhemsnostalgi från 50- och 60-talen.

Vi tänker gärna att moral hänger ihop med godhet mot andra. Kristendomen lär oss att en god människa är öppen och tolerant mot det främmande. Men det har funnits andra framgångsrika dygder under historiens gång än dem som kristendomen (och den grekiska filosofin med dess fokus på självkontroll) har givit oss. Romarnas dygder handlade mer om trofasthet mot den egna gruppen. En dygdig romare använde sin styrka för att försvara de egna. Han anslöt sig också pietetsfullt till den egna kulturen. Vi behöver mer av romerska dygder.

(I den här texten finns minst två skrivfel.)

Enligt utbildningsradions dokumentär ”Skrivglappet” har svenska ungdomar blivit sämre på att uttrycka sig i skrift. Lärare på universiteten klagar över att studenter kommer från gymnasiet utan att kunna skriva. Arbetsgivare säger att fler unga inte klarar av att formulera sig på korrekt svenska. Det har uppstått ett ”skrivglapp”.

Mira Aksoy skriver om den nästan förbjudna abortdebatten. Orkar vi diskutera abort? Orkar vi se vad en abort faktiskt är? Aborträtten beskrivs i allmänhet som en rättighet för mamman: Hon bestämmer över sin kropp. Men vilka rättigheter har det unika och potentiellt livsdugliga embryot? Utan att ge några definitiva svar på svåra frågor vill Mira Aksoy se en förändring i våra normer och attityder.

Att ifrågasätta kvinnors rätt att genomföra aborter kan i dagens västvärld ge upphov till storm, och vinden viner i mina öron. Aborträtten har kommit att bli den allra heligaste av alla symboler för kvinnors rättigheter, så att ifrågasätta saken är naturligtvis känsligt för väldigt många. Men vems rättigheter speglar egentligen aborträtten?

”I likhet med alla andra nationer och alla andra folk äger Sverige och det svenska folket en obestridlig rätt att önska fortleva i sin egen identitet.” Svensk nationalism behöver förtydliga sina argument. Den behöver peka på de moraliska skäl som finns till att ett land och ett folk med full rätt får värna sitt territorium och sin identitet. Den behöver påminna om att tacksamhet och trofasthet mot det egna också har räknats som mänskliga dygder. Richard Sörman, redaktör för Idé och kultur på Det Goda Samhället, presenterar idag ett utkast till 20 teser för en svensk nationalism. Läs och kommentera.

Självhävdelsen utgör den verkliga grunden för varje varaktig mänsklig kultur. Precis som en individs existens vilar på individens beslutsamhet att fortleva i sin egen identitet och på sina egna villkor måste varje kultur bestämma sig för om den ska vara eller inte vara. De liberala tänkare som dominerar vår samtidsdebatt vågar ännu inte ta det steg som består i att säga att hävdandet av den egna existensen går före iakttagandet av gemensamma regler. Därför missar de att det verkliga hotet från vänsterns identitetspolitik inte alls består i att den gör oss till rasister, utan att den tvingar oss att sätta andra framför oss själva.

I debatten kring den påstådda rasismen på Sveriges Radio saknas det ett viktigt perspektiv: Vilken statlig radio i hela världen ska förvalta och premiera vår svenska identitet om inte vår svenska Sveriges Radio? Vem bryr sig om meritokrati i de stora perspektiven? Om alla privilegier ska ifrågasättas kan vi lika gärna avsätta familjen Bernadotte och sälja ut Sverige på internationell auktion. Varför skulle vi mer än några andra vara förtjänta av att äga vårt land och få kallas oss svenskar? Vad vi behöver är en svensk identitetspolitik som öppet och utan hyckleri syftar till att stärka det svenska språkets, den svenska kulturens och den svenska identitetens ställning i Sverige.

Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet. Vad säger nu dessa forskare när mycket av det som de i sina vetenskapliga alster har framställt som fördomar och lögner ses som vedertagna fakta och verklighet?

Självklart är vi Sverigevänner. Varför skulle vi inte vara det? Ska vi vända oss mot vårt eget land, vår egen kultur? En av människans mest grundläggande instinkter är att känna samhörighet med sin egen grupp. Det handlar om överlevnad: individens överlevnad, men också gruppens. Det är en universell och fullkomligt legitim egenskap hos de flesta människor. Det är sant att vi behöver andra, men vi behöver också oss själva. Så vi skäms inte över att hysa tillgivenhet till vår kultur och identitet. Det är de andra som ska skämmas. Det är de som tappat de stora perspektiven och som därför nu tvingas hantera konsekvenserna av sin galenskap.

Vissa saker som sker i vår samtid rimmar illa med den fridfulla bild som våra poeter en gång frammanade av vårt land. ”Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / Sorglöst, när din aftontimma slår!” sjöng Evert Taube. Bellman diktade lyckligt om den bevingade fjärilen på Haga. Hur avlägsna känns inte dessa intryck av vår huvudstad när två ungdomar på väg hem genom sommarnatten tillfångatas på en kyrkogård i Solna? Rasmus Dahlstedt har skrivit en svensk parafras på Thomas Grays ”Elegy written in a country churchyard” från 1751.

Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!

Många människor känner sorg inför samhällsutvecklingen i Sverige. Det har de rätt att göra. Vad gör egentligen våra politiker med vårt land? Har de ingen känsla för det mest heliga? Tror de inte längre på vår kultur och vår identitet? Har de ingen känsla av ödmjukhet och respekt inför uppdraget att förvalta vårt arv och föra det vidare till kommande generationer? När höstmörkret nu lägger sig över våra hustak och sinnen finns det denna september 2020 tyvärr anledning att vara både rädd och bedrövad.

”Rasister” och okunniga populister verkar ha haft rätt när de hävdade att den omfattande immigrationen till Sverige skulle medföra en mängd allvarliga problem. Politiker, journalister, men också forskare och akademiker, har däremot hävdat att allt skulle gå bra. Åtminstone på sikt. Sverige hade allt att tjäna på öppenhet och invandring. En av de personer som satte sin akademiska heder i pant för att underblåsa immigrationshysterin 2015 var historieprofessorn Dick Harrison: Invandrarmotståndarna var okunniga och historielösa. Vilken trovärdighet har han idag?

Ilska är en känsla som fyller en funktion. Att bli arg är att visa integritet, att sätta en gräns. Man kan alltså ha rätt att bli förbannad, ilskan kan vara motiverad. Ordet ”hat” bör undvikas: Att hata verkar säga mer om den som hatar än den som blir hatad. Ordet ”vrede” är däremot bra eftersom vrede uppfattas som ett svar på en oförrätt. Guds vrede drabbar människor som felar mot den gudomliga ordningen. VI har alltså rätt att uttrycka vår vrede mot de makthavare i Sverige som brustit mot allt vad mänsklig ordning heter. Ett land ska inte behöva behandlas som Sverige har behandlats.

Får människor bli förbannade? Ja det får de. Det är en mänsklig rättighet att bli förbannad. Ilska kan vara en proportionerlig reaktion på en oförrätt. Om någon gör oss illa blir vi arga, vi ska bli arga. Reagerar vi på oförrätten har vi satt en gräns. Vi har visat integritet.

Om vi får en ny västerländsk renässans, det vill säga ett nytt intresse för västerländsk kultur, för våra traditioner och rötter, då kommer vi rimligtvis också få ett nyvaknat intresse för kristendomen. Det kan komma en kristen väckelse av klassiskt snitt, men vi kan också få något helt annat. Den första Renässansen, den som ägde rum på 1400- och 1500-talen, gav oss Reformationen. Kanske kommer vi även denna gång få en kristendom som vill vara mer autentisk och mer trogen det ursprungliga budskapet. Den andliga påverkan som nu sker från det buddhistiska Österlandet lär inte gå obemärkt förbi.

Mira Aksoy skriver om hur kvinnlig frigörelse går i baklås när kvinnor tillfredsställer sitt bekräftelsebehov genom att vika ut sig på sociala medier. Speciellt sorgligt blir det när unga tjejer, ibland barn, visar bilder och gör poser som snarare hör hemma på porrsajter. När sex av tio svenskar känner sig ensamma och allt fler äter psykofarmaka är det kanske kärlek och tvåsamhet som ska premieras och inte individualism och narcissism.

Svensk kristenhet har fastnat i en återvändsgränd när det gäller förhållandet till invandring och islam. Man tillåter sig inte att sätta gränser mot det icke-kristna och framhåller vikten av öppenhet och tilltro. Men kristendomen är mer sammansatt än så. I Nya testamentet berättas det hur satan uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup för att låta sig räddas av Guds änglar men hur Jesus avböjer denna frestelse med motiveringen att en människa inte ska sätta sin Gud på prov. Den absoluta tilltron är alltså en frestelse. Den innefattar en orimlig förväntan på Guds beredskap att ställa allt till rätta. Även för den troende är det försiktighet och ansvar som gäller.

Enligt polisen finns det cirka 5 000 kriminella gängmedlemmar i Sverige som är beredda att skjuta andra. Det var ju trevligt för en fridsam svensk att höra! Ska vi verkligen ha det så här? Naturligtvis inte. Därför är det klarspråk som gäller. Gängkriminaliteten har kommit med invandringen av människor från djupt dysfunktionella länder. Dessa människor borde ta sig en funderare över vad det är för fel på dem.

Sverige är mitt land och mitt hem och jag tar mig rätten att säga vad jag tycker om de katastrofala konsekvenser som en alltför omfattande invandring från dysfunktionella och från oss väsensskilda kulturer har fört med sig.

KULTURDEBATT Therese Bohman skrev nyligen på Expressens kultursida att hon önskar sig en kultur och en kulturdebatt som står fria från ideologiska pekpinnar. Problemet är bara att det är högst politiskt idag i Sverige att kräva att kulturen ska få vara opolitisk. Det är nämligen detsamma som att stå upp för vår rätt att inte ta på oss skulden för all världens orättfärdighet. Jag önskar att jag också fick strunta i politiken, men jag förstår att jag först måste utkämpa ett ideologiskt krig mot dem som vill förslava mig under sina utopier innan jag kan nå dit. Det borde Therese Bohman och alla de som verkar vilja fly in i estetiken också förstå.


Finns det något mer svenskt än dansbandsmusik? Lite pinsamt töntig men högst välvillig bygger den sina inställsamma och välorganiserade harmonier på en grund av stadiga trummor och regelbunden bas. Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land. Dessutom är det roligt att dansa. Speciellt som det är tillåtet att hålla i personer av motsatt kön.

Jag har under en längre tid gått och tänkt på ett visst ämne. Min erfarenhet säger mig att om jag själv funderar över något då gör andra också det. Vi är inte så originella som vi tror.

När blir man en förrädare? Vad är ett förräderi? Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder verbet ”förråda”: ”bryta sin trohet l. handla trolöst l. svekfullt mot (ngn l. sitt land o. d. l. ngns sak o. d.); trolöst lämna (ngn l. ngt) i sticket l. övergiva (ngn l. ngt), svika (ngn l. ngt)”. [Bokstaven l. ska utläsas ”eller”.]

Kulturen tillhör vänstern. Därför är kulturen samhällskritisk, normkritisk och kritisk mot det mesta som människor har skapat för att göra livet uthärdligt. Man önskar att våra kulturutövare ville ägna mer energi åt att visa hur värdefull vår samhällsordning är, hur värdefulla våra normer är, hur värdefulla våra könsroller är. Men icke. Det händer ingenting. Antagligen för att de helt enkelt inte kan gestalta vad de inte förstår. De borde titta på Fanny och Alexander av Ingmar Bergman för att se och lära.

Vi behöver hitta tillbaka till vår svenska urkraft, till oss själva, till vår kontakt med jorden, marken, mystiken och kosmos. Vår folkmusik kan leda oss dit. Den förmedlar nämligen just detta: tyngd, kraft, kontakt, magi. Till skillnad från modern populärmusik tenderar vår svenska musik att lägga betoningen på ettan i takten. Det är där djupet skapas. Hittar man dit förstår man vilken kraft vår musiktradition förmedlar.

Jag har inget emot fotboll. Jag var själv fanatiskt fotbollsintresserad under några år på 90-talet. Jag förstår tjusningen. Ändå tillåter jag mig vara skeptisk. Det stora intresse som blommat upp under senare år för internationell klubbfotboll säger nämligen något om vår samtid. Den säger något om den alienation som många människor lever i, speciellt i Sverige.

Historien har till stora delar skapats av människor som klivit fram och tagit initiativet. Nu kanske stunden är kommen för just dig att kliva fram. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och dessutom kanske just DU finns därute: Du som en dag ska leda oss genom allt det här. Du som ska lyfta oss ur krisen och visa vägen framåt. Någon måste göra det. Någon av alla de som läser detta har säkert vad som krävs för att göra det. Kanske är det du. Tveka inte. Vi behöver dig.

Det finns undersökningar som visar att 60 procent av alla svenskar tycker att Sverige är på väg åt fel håll (här och här). Det är mycket. Av dem som läser Det Goda Samhället är andelen säkerligen ännu större. Vi är många som oroar oss över Sveriges framtid. Och vi behöver inte ännu en gång gå in på anledningarna till det. Det är ett faktum att vi befinner oss i en allvarlig kris. Hur kommer Sverige se ut om tio år? Om 50? Har våra politiker ens ställt sig frågan?

IDÉ OCH KULTUR Unga människor i Sverige skulle må så mycket bättre om de arbetade mer. Alltför många slösar bort sina bästa år på utbildningar som inte leder någonvart och som bara tvingar in dem i ett okvalificerat arbetsliv där det inte finns några större pengar att tjäna. Samtidigt klagar svenska företagare på att det saknas kompetent yrkesfolk på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta tillbaka till vår protestantiska arbetsmoral. Unga svenskar måste förstå att arbete faktiskt skapar välstånd och möjligheter.

Arbete är också kultur. Arbetet, eller arbetandet är en del av de mänskliga aktiviteter som gör oss till något mer än djur som bara agerar på instinkt. Jag tror vi nu behöver höja arbetets status i Sverige. Det ska vara fint att arbeta. Det ska vara ”hett” att arbeta. Det måste betonas att det är arbete som skapar välstånd. Det måste förklaras för yngre generationer att arbete skapar möjligheter och frihet. Och det gäller speciellt arbete som förutsätter ett verkligt yrkeskunnande.