IDE OCH KULTUR Det franska 1600-talet hyste ett stort intresse för falsk idealism. I kyrkofadern Augustinus efterföljd tänkte man sig att människan styrs av en kärlek till det egna jaget. Egenkärleken, eller egenintresset förklarar till och med människors idealism och påstådda altruism. Allt handlar om självbild och fåfänglighet. Molière var en av de författare som skrev om ämnet. Huvudpersonen i hans pjäs Misantropen är urtypen för en falsk idealist som skäller på världen för att framhäva sin egen perfektion.

En anledning till att man med åren kan bli mer konservativ är att man inte längre tror på världsförbättrarna. Man tror inte på deras jämlika, klasslösa eller kanske ”fria” värld längre. Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för. För visst måste det vara behagligt för egot att vara den som visar vägen mot det förlovade landet?

Igår uppmärksammade många att en SVT-journalist skrev att Greta Thunbergs budskap blir alltmer ”vänsterpopulistiskt”. Men man behöver inte gå till klimatalarmismen och dess ofta vänsterideologiska agenda för att tala om en vänsterpopulism. I flera år har vi levt med en svensk vänsterpopulism som levererat nästan infantilt förenklade budskap om politikens möjligheter och som fått näring av att stigmatisera en tydligt utpekad fiende. Vänstern illustrerar perfekt sin egen tes om den demagogiska populismen.

Vänsterns analyser av hur makt fungerar kan numera appliceras på dem själva. Makt är makt och fungerar nog alltid på ungefär samma sätt. Patrik Engellau inspireras av Marx när han visar att vi har ett välfärdsindustriellt komplex som profiterar på de värdeproducerande företagarna och arbetarna. Och vi kan alla inspireras av vänsterns tjatande om populism för att visa att de vänsterpolitiker som högljutt varnar sina väljare för högerpopulism själva är precis hur populistiska som helst.

I den debatt som nu pågår kring brott och straff, ansvar och konsekvens hänvisar många till individens fria vilja. ”Man kan inte skylla på strukturer och normer” sägs det. ”Alla människor får ta ansvar för sina egna handlingar.” Problemet med den här argumentationen – som syftar till att parera alla ursäktande hänvisningar till socio-ekonomiska faktorer – är idag att den riskerar få oss att underskatta betydelsen av bakgrund och kultur. Föreställningen att alla samhällsproblem ska adresseras på individnivå framstår som närmast extremliberal och kommer garanterat leda till en mängd svårigheter.

Är en 18-årig ung man ensam ansvarig för ett brott han själv har begått? I formell mening: ja! Vi kan bara dömas i svensk domstol för det vi gör som individer.

Vi svenskar skulle må bra av att tilltala varandra med lite mer formalitet igen. Att säga ”du” till alla och att aldrig använda tilltalsord som ”herrn” och ”frun” kan verka fint och demokratiskt, men gör faktiskt språket fattigare och minskar våra möjligheter till smidig och respektfull kommunikation. När invandrarmän tilltalar varandra med ”bror” tillför de ett element som vi tappat bort i den moderna svenskan: det respektfulla, identitetsmarkerande och jämlikhetsfrämjande titulerandet.

När jag arbetade som universitetslärare i franska frågade jag ibland studenterna om det fanns något kulturellt fenomen i Frankrike som de saknade i Sverige. Svaren handlade vanligtvis om mat- eller cafékultur, någon gång om stil och elegans. Själv hade jag ett helt annat svar: niandet och det utbredda användandet av titlar som ”herr”, ”fru” och ”fröken”.

Humanistiska studier vid universiteten behöver en ny renässans. De behöver göra exakt det som 1500-talets humanister uppmanade dåtidens lärde att göra: Gå tillbaka till källorna! Läs originaltexterna och ignorera alla dogmatiska kommentarer. 1500-talets humanism gjorde revolution mot de medeltida universitetens ideologiska och formalistiska dogmatism. Den revolutionen behöver göras igen.

Svenska humanistiska studier behöver vitaliseras. Universiteten rör sig nämligen på en och samma gång mot ideologisk dogmatik och kvävande formalism. Man ska göra rätt både när det gäller innehåll och form. Detta är en återvändsgränd som snart kan göra universitetet irrelevant.

Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?

Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.

När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.

Fredrik Reinfeldt tycker inte om att danskarna har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger han. Det är livsfarligt att inte ha tillit. Reinfeldt borde verkligen läsa på vad tillit är och hur det fungerar. Han har själv lyckats rasera det mesta av sitt politiska tillitskapital. Tillit existerar inte i ett vakuum. Tillit är något man förtjänar.

I ett redan berömt uttalande gjort på svenska mässan i Göteborg kritiserar Fredrik Reinfeldt danskarna för att de nyligen har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger Reinfeldt. Det är tillit som gör världen öppnare. Vi och dom-tänkande är livsfarligt. Vi måste hålla fast vid vår öppenhet.

Det talas mycket om orsaker nu. Orsaker till gängkriminalitet, orsaker till bombattentat, orsaker till avrättningar i kriminella miljöer. Det är inte svårt att hitta orsaker. Det finns alltid en mängd orsaker och villkor som kan förklara brottslighet. Men frågan är vilka orsaker som är relevanta. Vi hade social segregering och låga straff före invandringen: vi hade ingen våldsam gängkriminalitet för det.

Mainstream media kan inte längre låtsas som ingenting. Den måste rapportera om gängkriminalitet, bombdåd, avrättningar och rån. Och när den försöker fördjupa måste den tala om den koppling som finns mellan brottslighet och invandring. De flesta förstår numera att invandrarna står för merparten av den våldsamma kriminalitet vi läser om i tidningarna.

Kultur och litteratur har blivit en värld för kvinnor. Kvinnor både läser och skriver mer än män. Kan männen återerövra litteraturen? Ja kanske: om de vågar berätta sina egna historier och göra det på sina egna villkor. Vilka manliga berättelser kommer att gestalta vår samtid? Vilka insikter kommer att förmedlas? Kommer någon befrielse från det tillstånd av förnedring som den svenske mannen nu befinner sig i att kunna skildras?

Expressen Kultur publicerade under veckan en diskussion mellan Daniel Sjölin och Åsa Beckman som handlade om männens frånvaro i den samtida skönlitteraturen. Kvinnor läser mer än män, men kvinnor skriver också mer än män.

Vänstern ogillar kulturella hierarkier. Inga skillnader ska finnas mellan det vackra och det fula, mellan det förnäma och det triviala. Men alla skillnader mellan högt och lågt handlar inte om makt och sociala värden. Som individer kan vi ha allt intresse i världen av att höja oss över det triviala och ta oss upp på de höjder där luften är friskare och utsikten längre. Låt oss tala om det upphöjda och förfinade igen!

Modernismen vill inte veta av några hierarkier inom kulturen. Inget ska vara finare än något annat. Därför har vi tappat bort en hel vokabulär som handlar om den kvalitativa kulturens upplyftande och förädlande verkan på människan.

2010-talet har varit normkritikens årtionde. Alla ska befrias från tvingande normer. Alla har rätt att bli sedda och älskade precis som de är eller väljer att vara. Okej. Då kör vi på det. Även män kan vara offer för normer och hederskultur. Även heteromän kan bli barn på nytt och söka uppmärksamhet genom offerskap och konflikt.

Av alla de barnsligheter som florerar i vårt samtida Sverige är nog offertänkandet kring sexualitet och identitet bland de mest patetiska. Kan vi inte bara slå fast en gång för alla att de flesta moderna svenskar inte bryr sig ett skvatt om vad deras medmänniskor gör i sänghalmen? Vuxna individer får bli intima med vem de vill så länge alla vet vad de gör och deltar på egna villkor.