Jag ser det framför mig. Jag ser hur en välmående svensk barnfamilj åker till Polen, Ungern, Tjeckien eller kanske till Finland eller Norge och till sin förvåning märker att allt känns så tryggt och ombonat. Det kan vara 2021, men det kan också vara 2025, eller 2030.

Visst har familjen hamnat på en turistort eller i de historiska kvarteren i någon storstad. Men ändå: De ser inga tiggare på gatorna. Husen ser ut sådär som hus såg ut förr i tiden. Människor verkar glada och bekymmerslösa. Det är som att de inte skäms över att vara sig själva. Man åker till Polen eller till Norge och det känns som att man är i Polen eller i Norge.

Snart ska det bli förbjudet i Sverige att delta i rasistiska organisationer. Men blir inte detta ett problem när vi inte är överens om vad som är rasism? Många verkar tycka att alla former av generaliseringar när det gäller människor är “rasistiska”. Det är rent vansinne. Vi måste klara av att göra skillnad mellan hur vi bemöter individer och hur vi ser på grupper av individer som bortom alla individuella variationer faktiskt tenderar att uppvisa vissa handlingsmönster.

Vi människor har alltid behövt hantera vår vetskap om vår framtida död. I det korta perspektivet undviker vi den så gott det går. I längden finns dock inget att göra. Kanske har vi alltid lyckats lindra vår existentiella smärta något genom att uppgå i sammanhang som är större än oss själva. Om vi identifierar oss med ett kollektiv (familjen, yrkeskåren, nationen) som äger en beständighet bortom vår egen livshorisont kommer nämligen något av det vi är att finnas kvar även efter att vi själva är borta.

Undertecknad är med och startar upp en svensk kulturstiftelse som ska stödja svenska kulturarbetare vars verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens och det svenska språkets ställning i Sverige. Om du inte känner till oss, kära läsare, kan du gå in på vår hemsida, vår Facebooksida eller på vår YouTube-kanal och se vilka vi är.

Som jag har skrivit om tidigare här på Det Goda Samhället har vi en kampanj på Svenska kulturstiftelsen som vi kallar ”Vår svenska kultur”. Vi uppmanar vanliga svenskar att skriva in till oss och berätta vad svensk kultur är för dem. För vi har ju tyvärr fått höra alldeles för många gånger att svensk kultur inte finns eller att allt som är svenskt har kommit utifrån. Det har funnits en stark tendens i det politiska, akademiska och kulturella etablissemanget att tona ned betydelsen av vår egen svenska kultur.

Vi behöver nya forskningsinstitut i Sverige. Vi behöver kunskap och insikter. Vi behöver förstå hur vi kan hitta tillbaka till vår stolthet, frihet och självständighet. Det finns akademiker som gör karriär på att lära oss att hantera vår förnedring: Mångfald och kulturmöten ska göras om till ”möjligheter” (för vem?). Men låt dem gärna hållas. Vi andra väljer att vända blicken uppåt: Uppåt mot stoltheten, mot friheten, mot självständigheten.

Människor är trötta på reklam. Vi översköljs med så mycket reklam att den nästan inte betyder något längre. Säger det något om vår framtid att vår nya fria media inte säljer sig med hjälp av reklam? DN, SvD och public service talar gärna om att de finns och låter oss dessutom veta hur bra de är. Fri media verkar satsa mer på att leverera än på att skryta. Är det i huvudsak ett resultat av att algoritmerna på internet gjort reklamen överflödig? Eller handlar det också om en medveten eller omedveten insikt om att det alltmer är autenticitet och trovärdighet som gäller?

Mycket har sagts om Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Bönderna från Ljuder i Småland utvandrar till Nordamerika för att söka materiellt välstånd och religiös frihet. Karl Oskar Nilsson är trött på fattigdom och Danjel Andreasson är trött på att inte själv få fira nattvard. Men det finns en självägande bonde till som ansluter till sällskapet. Och det ”roliga” är att han, Jonas Petter, inte flyr vare sig fattigdom eller statskyrklig dogmatism utan sin outhärdliga hustru. Det kan vara en bra påminnelse för alla de som nu förbehållslöst anammar ett konservativt tänkande: Vi kan inte leva utan sammanhang, men vi kan inte leva utan frihet heller.

Frågan om godhetens verkliga motiv diskuteras ofta här på Det Goda Samhället. Kan det vara så att människors engagemang för rättvisa och värdegrunder egentligen bottnar i en vilja att vinna egna fördelar? Vad som kanske inte har uppmärksammats är att problemet knyter an till en urgammal diskussion om egenkärlekens moraliska status. Från kyrkofadern Augustinus och ända fram till franskt 1600-tal och engelskt 1700-tal har människor försökt förstå i vilken mån våra drivkrafter alltid utgår från våra egna intressen.

Varför talar svenska politiker 2021 fortfarande om Hitler och nazismen? Varför har svenska skolklasser börjat åka på studiebesök till Auschwitz? Kan det vara så att Andra världskriget har blivit det moderna samhällsetablissemangets egen ursprungsmyt? Den ofattbara ondska vi med rätta associerar med nazismen har kommit att bli en behändig motbild till våra politikers egen förmenta rättfärdighet. Den “liberala samhällsordningen” (med dess mantran om öppenhet och jämlikhet) föddes ur segern över vilddjuret. Därför är liberala samhällsordningen också vårt enda värn mot vilddjurets återkomst.

I Vilhelm Mobergs roman Rid i natt! från 1941 grävs huvudpersonen Ragnar Svedje ned levande i jord som straff för att han kräver sin rätt till sin gård och sin frihet. När romanen skrevs var den menad som ett upprop till motstånd mot Hitlertyskland. Men budskapet är egentligen tidlöst: “Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och det sista.” Kanske är Rid i natt! mer aktuell än någonsin för oss svenskar: “Håll dig vid din rätt och släpp den icke ifrån dig!”

Kultur och poesi åt folket! Mer förfining och subtila resonemang! Vi är inga kulturföraktare här på Det Goda Samhället. Vi älskar kultur. Men vi har lite svårt att greppa det där riktigt förnäma, det där som bara kan uttryckas i märkvärdiggörande betraktelser över språkets och varats varandeformer. Därför har vi nu bjudit in en professionell kulturskribent, som önskar förbli anonym, som ska ge oss en lektion i litteraturkritikens allra märkvärdigaste hemligheter. Verket som recenseras är den bidragsberoende poeten Bengt Bådelärs nya diktsamling ”Idiomförklarad”.

Vänstern hävdar gärna att demokratin förutsätter jämlikhet och jämställdhet. Men tänk om den också förutsätter gemenskap och försiktighet? Konservatismen lär oss att vi ska bygga våra samhällen på naturliga och historiskt grundade gemenskaper, att vi ska undvika brådstörtade förändringar. De påfrestningar som våra västerländska demokratier just nu utsätts för kan mycket väl beskrivas som en naturlig följd av att alltför många har vägrat lyssna på de konservativas varningar.

Debatten går het över hela västerlandet nu om demokrati och demokratiska principer. Vad beror det på? Har det framträtt några öppet antidemokratiska krafter som utmanar hela vårt samhällssystem? Knappast. Det handlar nog mer om att vi har så starka politiska motsättningar att demokratin har svårt att reglera dem. Kanske blir demokratin lidande när det som står på spel är något som uppfattas som viktigare än själva demokratin.

Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?

– Mikael Wiehe

Har det någonsin talats så mycket om demokrati i Sverige som efter stormningen av Kapitolium 6 januari? Per Gudmundsson förklarade på den konservativa nyhetssajten Bulletin att Trump är en anti-demokrat och landsförrädare. Flera socialdemokrater passade på att utse svenska Trumpsupportrar i Sverige till våldsbenägna anti-demokrater.

I en intervju med Det Goda Samhället redogör den konservative USA-kännaren Ronie Berggren för sin syn på det påstådda valfusket i USA. Trumps chanser att gå till historien som en okonventionell men faktiskt mycket duglig president har antagligen omintetgjorts av hans vägran att erkänna valresultatet och av katastrofen vid Kapitolium. Något systematiskt fusk har aldrig kunnat bevisas.

Spekulationerna kring Palmemordet (vem utförde mordet? varför får vi aldrig någon trovärdig lösning?) ser ut ungefär som spekulationerna kring orsakerna till Sveriges problem i allmänhet. Antingen är vi utsatta för en komplott och för en illistig mörkläggning. Eller också är vi bara offer för vår egen dumhet. En ny dokumentär om Palmemordet ställer återigen frågan hur vi ska begripa det offentliga Sveriges till synes obegripliga inkompetens.

Mycket av svensk debatt om rätt och fel, om brott och straff har utgått från det faktum att vi har en överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken. Vems är felet? Vem ska lastas? Och hur ska problemet tacklas? Ska vi ställa samma krav och ha samma förväntningar på alla oberoende av deras ursprung? Det kan låta som en bra lösning. Frågan är bara om den inte stjälper mer än hjälper. Den kan nämligen få oss att tro att vi alla är så lika. Oberoende av ursprung.

SVT:s aktuella dokumentär om Ulf Lundell är en hyllning till vad som framställs som det socialdemokratiska Sveriges egen nationalskald. Lundell lär knappas ta råd från någon. Ändå önskar man att han ville hålla sig för god för att låta sig reduceras till ett maktens verktyg. Håll dig till folket Lundell! Det blåser nya vindar över vårt land. Ett nytt decennium är här. Kanske får vi en ny folklig och nationalistisk romantik. Bejaka den istället! Om folket ska bygga landet behöver det din poesi.

Vi behöver en ny moral i Sverige. Det handlar om ”det goda”. Den utopiska vänster som länge satt tonen för vår samhällsdebatt har fått oss att tro att kompromisslös välvillighet är det högsta i livet. Men hur ”god” är egentligen vår svenska godhet om den ger oss ungdomsrån och gängkriminalitet? Den nya högern måste återupprätta idén om det ”goda” som det förträffliga och verkligt hållbara. Det goda samhället vilar inte på den gränslösa godhetens grund.

INTERVJU Är det dags att ge ett mer krävande språk en chans i våra liv? Rasmus Dahlstedt har gjort en inläsning av Homeros Iliaden som nu finns som ljudbok. Han har också gett ut ett eget verk med humoristiska sentenser: Vitsord. Richard Sörman diskuterar med Rasmus om talad litteratur, om litteratur som kräver att läsaren anstränger sig för att den ska fungera, om möjligheten av att vi får ett nytt intresse i Sverige för högstämda texter. Men det handlar också om humorn som vapen mot en redan absurd verklighet.

Varför berörs vi så starkt av julen? Varför har julen blivit vår mest betydelsefulla högtid? Räcker det med att säga att det är vår frälsares födelse som firas? Knappast. Många påminner i dessa dagar om att vårt svenska julfirande också har hedniska anor. Men det vore märkligt att tala om julen utan att nämna Kristi födelse. Den berättelsen gestaltar nämligen något mycket grundläggande. Och det handlar inte om några märkvärdigheter. Vi behöver inte leta bland böcker och lärdom för att förstå.

I motsats till vad många tror behöver vi mer av känslor i Sverige. Men inte vilka känslor som helst. Vi behöver stolthet, vi behöver svensk manlig stolthet. Om det funnes en riktig svensk manlig stolthet som på allvar satte sin prägel på samhället skulle vi inte ha några islamister innanför våra gränser som hotar vår säkerhet och utmanar vårt våldskapital. Nu behöver vi hitta tillbaka till vår stolthet. Vi behöver den mer än någonsin.

UPPROP Skriv till Svenska Kulturstiftelsen (info@ svenskakulturstiftelsen.se) och berätta vad svensk kultur betyder för dig. Berätta om ett personligt minne, om en familjetradition, om ditt eget förhållande till en svensk författare, musiker eller konstnär. Vår svenska kultur består av våra svenska levnadsvanor, våra traditioner, vårt sätt att leva. Den består också av våra konsthantverk, vår musik, vår litteratur. Tillsammans visar vi vad vår kultur betyder för oss. Vi påvisar dess existens, dess värde. Tillsammans ger vi en bild av vår svenska kultur.

Många har så svårt att ta ställning för en svensk nationalstat. De tycker det finns något orättfärdigt i att göra ursprung och kultur till ett kriterium för svenskhet. Men hur blir det om vi konsekvent fortsätter att förneka värdet av vår historia och identitet? Av vilken anledning ska då det historiskt svenska sätta sin prägel på Sverige överhuvudtaget? Om medborgaren Mohammed är lika svensk som medborgaren Calle kan vi väl lika gärna sätta en Mohammed som en Carl på den svenska tronen! Leve Mohammed I av Sverige!

INTERVJU Richard Sörman samtalar med USA-kännaren Ronie Berggren om vikten av att hålla huvudet kallt när man kommenterar politik. Det är (nästan) aldrig så enkelt som att motståndarna bara har fel och vi själva alltid har rätt. Den starka polarisering som finns i USA, och även alltmer i Sverige, riskerar att ta vårt förnuft ifrån oss. Klarar vi inte av att bedöma skeenden med objektiv klarsynthet tappar vi all trovärdighet. På sikt är risken också att konflikter förvärras i onödan.

RECENSION Rasmus Dahlstedt har sett ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” på Unga Klara i Stockholm. I en bearbetning för teatern av Johannes Anyurus Augustprisbelönade roman från 2017 iscensätts vänsterns skräckbild av ett framtida Sverige. Efter ett islamistiskt (eller?) terrordåd tar en svensk fascistregim över och tvingar alla svenska medborgare att skriva på ett svenskt medborgarkontrakt. Föreställningens budskap går ej att ta miste på. Dumma, dumma, dumma är de dumma svenskar som inte vill ha någon kulturell mångfald i sitt land! Kuriosa: Trots att han var tillfrågad valde Lars Vilks att inte följa med Rasmus Dahlstedt på föreställningen. Samuel Paty var inte heller där.

”Känn din fiende” står det i Sun Tzus ”Krigskonsten” från 500-talet f. Kr. Det räcker inte med övertygelse och passion. Man måste också analysera sin fiendes bevekelsegrunder. Man måste förstå hur fiendens vapen fungerar. Därför måste också den nya högern bemöda sig om att förstå vilka vapen som dess vänsterliberala motståndare har tillgång till. Och det duger inte att bara tala om media och propaganda. Vi måste också klara av att hantera den eld som kommer från det faktum att vänstern är övertygad om att den har godheten och rättfärdigheten på sin sida.

INTERVJU Svensk och nordisk kultur upplever just nu en renässans på Instagram. Unga entusiaster lägger upp bilder, filmer och texter som på olika sätt berör vår nordiska kultur och natur. Det kan handla om folktro, asagudar, vikingatid, konsthantverk eller bara naturromantik. Sandra Hila är en av dem som använder Instagram för att förmedla sin kärlek till den svenska naturen. Det är mystiken hon vill åt. Mystiken som bor i de mörka skogarna och i de djupa tjärnarna.

Det sägs ofta att kultur är förändring, att en kultur alltid förändras. Men tänk om det snarare är tvärtom? Tänk om kultur bäst beskrivs som ett motstånd mot förändring? Författare har alltid skrivit för att bli odödliga. Själva dör de naturligtvis, men deras texter lever kvar. 2020-talets svenskar kan välja att fokusera på förändring eller på kontinuitet. Ska vi vara gräva ned vår kultur i marken och låta den dö en gång för alla eller ska även vi göra motstånd och se till att den lever minst en generation till?

Våra samtida moralister talar gärna om ”de andra”: En god människa ska öppna sitt hjärta för de andra. Frågan är dock om inte denna förenklade bild av mig och de andra leder fel. Det finns nämligen olika kategorier av andra: Vissa andra tillhör mina ”egna” snarare än de verkligt andra. Kanske är det därför man man i Bibeln talar om vår ”nästa”. Min nästa är inte vilken annan person som helst: Det är han eller hon som står mig närmast. Mellan mig och de andra finns min nästa.