Semestertider = deckartider. Det tycker i alla fall jag som just i år dock känner en viss saknad efter sommardeckaren framför alla andra, nämligen Morden i Midsomer. Men det finns tack och lov repriser. Att se om några klassiska Midsomer är som att träffa en god vän!
Det finns också gott om andra spännande deckare, både hårdkokta thriller och mysdeckare. Här är några tips:
Sällan har en film varit så vältajmad som Edward Bergers Konklaven. Och det är en mycket välgjord och spännande skildring av det mytomspunna påvevalet. Men eftersom det här är en personlig reflektion, och inte en vanlig recension, innehåller texten vissa spoilers så du som inte sett den (och som vill bli överraskad) bör sluta läsa här.
Påsken är inne och den norska traditionen med påskekrim har blivit allt mer uppskattad även här i Sverige. Jag passar därför på att tipsa om de bästa kriminalfilmerna och -serierna som finns att streama just nu.
Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
Så var det dags för Halloween igen. Som infaller idag, den 31 oktober, och inte samtidigt som Alla Helgons Dag. Man borde inte behöva upplysa om det men i Sverige tycks det råda ständig förvirring om detta. Och det är kanske inte så konstigt eftersom vi adopterat den här högtiden utifrån. Men i vår familj har Halloween firats redan innan jag föddes, tack vare min mormor som adopterade seden från sin syster som emigrerat till USA (vilket jag har skrivit mer om tidigare här på DGS). Jag älskar verkligen den här högtiden och dessutom älskar jag skräckfilm och passar i vanlig ordning på att tipsa om några av de bästa skräckfilmerna som finns att streama just nu.
Hon var sträng och bestämd men hade ett hjärta av guld. I decennier förgyllde hon vita duken med sin närvaro, där hon fejade, städade och lagade mat i nystruket förkläde. Men varför blev just hembiträdet en så älskad figur i svensk film?
Nu är det påsk och för många av oss en långhelg av idel ledighet. I Norge är påsken en tid för deckare och thrillers och det är en trevlig tradition som jag gärna anammar. Därför tipsar jag här om några spännande thrillers och kriminalfilmer som erbjuds på de olika streamingtjänsterna just nu.
Det är den tiden på året igen – december – när vi pyntar och pysslar och ser fram emot julen. Och vad passar väl bättre än att höja stämningen med några julfilmer? På streamingtjänsterna finns gott om både mysiga, roliga och actionfyllda julfilmer – här är mina bästa tips!
Nu är det Halloween igen – en högtid som ju egentligen inte har någonting alls med amerikansk kommersialism att göra, utan är en förkristen högtid med keltiskt ursprung. Det hindrar förstås inte att Halloween numera förknippas starkt med USA och, kanske framför allt, med amerikansk skräckfilm. Här är några streamingtips för dig som vill bli skrämd ikväll!
Det finns TV-serier som lämpar sig alldeles utmärkt för att se ett avsnitt i veckan. Så kallade ”monster of the week”-upplägg, med avslutade avsnitt (tänk Arkiv X, Criminal Minds och så vidare) passar perfekt för den sortens tittande. Andra serier, där allt hänger ihop, vill jag hellre se i ett svep, som den nya och helt oemotståndliga serien The Offer, som streamar på Paramount och Tele 2 play.
Nu är det (snart) jul igen och det betyder inte bara god mat, glittrig gran och förhoppningsvis trevlig samvaro med familj och vänner utan också en och annan film. För visst gillar vi julen även på film, i alla fall jag. Och i likhet med förra året så tipsar jag här om några riktigt bra julfilmer som visas på olika streamingtjänster – och om en film som borde ha haft en medföljande kalkonvarning.
Nu närmar sig Halloween igen. Du som fortfarande är lite skeptisk till denna, i vår del av världen, relativt nya helg kan läsa här om bakgrunden till Halloween. Själv ser jag ingen som helst motsättning i att fira både Halloween och traditionell svensk Allhelgonahelg, eftersom de båda högtiderna infaller på olika datum.
Hur man än väljer att fira påsk, och vare sig man är kristen eller ej, är det aldrig fel att påminna sig om att påsken är den största kristna högtiden på hela året. Därför är det aldrig fel att botanisera bland filmer som på olika sätt berättar historien om Jesus. Här kommer tips på Jesusfilmer som streamar just nu.
Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.
Jul är inte bara gran, ljus, god mat och klappar – det är också många mysiga stunder i TV-soffan, framför en riktigt stämningsfull julfilm. I år blir det kanske ännu viktigare än annars, då många tvingas fira jul på nya sätt och kanske utan att kunna samla familjen. Här är några tips på sevärda och värmande julfilmer, gamla såväl som nya, för alla åldrar.
Om det finns något vi förknippar med Halloween, så är det väl skräckfilm. Visst, man kan förstås alltid hävda att det är en amerikansk tradition som men helst ska värja sig mot, men varför? Vad är det för fel på att ta till sig sådant man gillar, och trivs med?
KULTUR Denna text handlar om Quentin Tarantino och framför allt om hans senaste film, Once Upon a Time in Hollywood. Den innehåller dessutom en rejäl spoiler, så om du ännu inte sett filmen men har tänkt göra det så bör du sluta läsa här. Ni andra får gärna läsa vidare i denna mycket personliga hyllning till en, i mitt tycke, av världens främsta filmskapare och en av hans allra bästa filmer.
Quentin Tarantino fick sitt stora genombrott med Pulp Fiction 1994. Hans regidebut, De hänsynslösa (Reservoir Dogs, 1992)) var redan kultförklarad i vissa kretsar vid det laget, men det var Pulp Fiction som gjorde Tarantino till stjärnregissör. Det var samma år som Forrest Gump och Nyckeln till frihet slogs om Oscarstatyetten för bästa film. Själv tyckte jag – och tycker fortfarande – att Pulp Fiction borde ha fått den. Men även om filmälskare världen över var redo för Tarantinos våldsamma svarta komik så var inte Oscarjuryn det. Och på den vägen är det fortfarande, trots att flera av Tarantinos filmer blivit moderna klassiker.
På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad. I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.
I filmens början möter vi Clark Griswold (Chevy Chase) och hans familj i en bil. De är ute på landet för att hitta den perfekta julgranen. Det går inte som Clark tänkt. Han har glömt att ta med en såg och får rycka upp det gigantiska trädet med rötterna. Och så här fortsätter det, Clarks ansträngningar att skapa den perfekta, gammaldags julen för sin familj, kraschar gång på gång. Trots motgångarna behåller han sitt lugn och sin glädje, men till slut brister det – han får ett nervöst sammanbrott.
För bara trettio år sedan var det okej att göra en julfilm med så kallade stereotypa könsroller. Det är Clark som har hand om de traditionellt manliga sysslorna medan hans fru tar hand om köket och barnen. Ja, jag tror till och med att hon är hemmafru. Det är därifrån mycket av humorn kommer, nämligen att Clark försöker leva upp till sin papparoll, men misslyckas. Om det inte fanns en föreställning om hur pappor ska vara, skulle denna humor vara obegriplig. När familjen samlas vid avlånga julbordet sätter sig patriarken på honnören på kortsidan och tar på sig uppdraget att tranchera den helstekta kalkonen. Fågeln visar sig dock bara innehålla luft och inget kött. Den kvinnliga släktingen som lagat kalkonen börjar gråta av skam.
Det här är ännu en julfilm som utspelar sig i Los Angeles. Jag har ju tidigare i denna serie skrivit om filmerna Less Than Zero och Lethal Weapon, båda från 1987. Die Hard blev sommarens blockbuster – trots jultemat kom den ut i juli – och gjorde Bruce Willis till stjärna som den tuffe – och kvicke – snuten John McClane från New York. Vem har inte hört frasen ”Yippee ki-yay, motherfucker”?
Johns fru Holly (Bonnie Bedelia) har flyttat till Los Angeles sedan hon fått jobb på Nakatomi Corporation. Det är när han besöker henne under julhelgen som han hamnar mitt i ett gisslandrama. Vad som verkar vara kommunistiska terrorister tar över skyskrapan där Nakotomi har sina kontor. Terroristerna kraschar julfesten och Holly och resten av personalen tas som gisslan. Polisen utanför belägrar skyskrapan, medan John kämpar ensam på insidan.
Den enda tomten i den här filmen är en död terrorist. Efter att John brutit nacken på honom och tagit hans maskingevär, sätter han på en tomteluva på liket, släpar in det i en hiss och skickar ner det med ett meddelande till skurkbossen: ”Now I have a machine gun. Ho ho ho”.
Media blir inte snällt behandlade i filmen – eller snarare media är inte snäll. Vi har den skrupellöse journalisten Richard Thornburg (William Atherton) som gör vad som helst för en story. Han tränger sig till och med in folks hem – låter det bekant? Han armbågar sig till och med in i MacClanes hem för att intervjua barnen. Men det skulle han inte ha gjort, för Holly är en sådan där otäck ”hatare” som ger journalisten, ”demokratins stöttepelare”, en hård smocka. Förutom detta så står grabbarna för våldet och fru McClane intar mer eller mindre rollen av jungfru i nöd.
Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.
Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.
Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.
Den här filmen kom ut 1987 under min barndom, så den hör väl på sätt och vis till min barndoms filmer, men den är allt annat barnvänlig. Filmen utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.
Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.
I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.
Ingen tomte så långt ögat kan se, men en julgran skymtar förbi. Rocky IV brukar inte klassas som en julfilm, även om den avgörande fajten står på juldagen i Moskva. Kallt krig råder och boxaren Rocky reser till Sovjetunionen för att upprätta USA:s ära efter att ryssen Ivan Drago, spelad av Dolph Lundgren, slagit amerikanen Apollo Creed så hårt att han dött. Apollo var Rockys vän och tränare. Så det handlar också om att ta hämnd.
För svenska kids var det en stor grej att Dolph var med. Bara det gjorde att man ville se den. Vi förstod inte så mycket av kalla krigets politik, men fajterna gillade vi desto mer. Något jag knappt tänkte på då är det konstiga i att Apollo tillåts bli ihjälslagen i ringen. Mitt framför ögonen på publik, journalister, tränare, domare och andra. Visserligen säger han till Rocky att matchen inte får stoppas, men ett sådant löfte kan man väl inte bry sig om när någon håller på att dö. Och varför ingriper inte andra?
Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
En gremlin är en slags troll eller smådjävul, men jag skriver gremliner för att vara tydlig med att det är filmens varelser jag syftar på. Hur som helst, i den idylliska amerikanska småstaden Kingston Falls (har vissa likheter med Bedford Falls i julklassikern It’s a Wonderful Life från 1946), bor en uppfinnare vid namn Randall Peltzer. Detta år vill han köpa en riktigt speciell julklapp åt son Billy och beger sig därför till Chinatown i New York.
I en mörk gränd i Chinatown hittar han en skum butik full med konstiga föremål. Butiken ägs av en gammal kinesgubbe vid namn Mr. Wing. Randall hittar det han söker, en söt liten lurvig varelse kallad ”mogwai”. Det här husdjuret ska Billy få till julklapp, tänker han. Men den tystlåtne gubben, som står och puffar på sin pipa, vill inte sälja. Man förstår att en mogwai inte är som vilken valp som helst.
Så här i advent tänkt jag berätta om ett antal julfilmer från min barndom som jag vill tipsa om. Den första är A Christmas Carol från 1984, den enligt min mening bästa filmatiseringen av Dickens julsaga.
Filmen innehåller inte ett spår av ironi utan är innerlig och sentimental från början till slut. George C. Scott presterar fint som den snåle och bittre gubben Ebenezer Scrooge. ”Bah! Humbug!” fnyser han när man önskar honom god jul.
Berättelsen är bekant och jag ska inte återge den här. Jag såg om filmen innan jag satte mig ner för att skriva det här och jag fäste mig vid att Scrooge, efter att han gjort bättring, säger att han ska ta låta det förflutnas, samtidens och framtidens andar sträva inom honom.
Det är lättare sagt än gjort. Att komma ihåg det som hänt och dra lärdomar. Att leva i nuet. Och att beakta de framtida konsekvenserna av sina handlingar.
En annan sak jag tänker på, och det är förmodligen en hädisk tanke, är att om Scrooge inte varit snål, så kanske han inte hade blivit så förmögen, och om han inte varit förmögen, hade inte efter sin omvändelse kunnat göra så mycket gott med sin förmögenhet. Men man vill nog säga att Scrooge gick för långt, så att annat blev lidande.
Ingenstans förkastar Dickens rikedomen som sådan, han klandrar Scrooge för att han inte delar med sig. Men omvändelsen handlar först och främst om hans personlighet – han blir en ny människa. Han ser och uppskattar de som finns omkring honom. Han är glad och trevlig.
DET GODA SAMHÄLLET 