Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att den omskrivne grekiske filosofen Sokrates faktiskt existerade för några tusen år sedan och då var en liten, ful gubbe med en elak fru som hette Xantippa. I vilket fall som helst tillskrevs han – eller om det möjligen var någon annan som tillerkändes frasen – uttrycket gnothi seauton vilket ska betyda ”känn dig själv”. Man anar kanske inte kraften i denna paroll förrän man betänker att Sokrates samtida dömde honom till döden när han föreslog att talesättet även skulle gälla dem. De ville väl inte veta, kan tänka.

Sedan det senaste valet, som förde paradigmskiftespartierna till regeringsställning, har jag undrat om det kommer att bli något paradigmskifte (här till exempel ). Ju mer tiden går desto mer tveksam blir jag.

En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.

Det var inte meningen att jag, som jag gjort på sistone, skulle halka in i filosofins finrum och börja göra djupsinniga analyser av godheten och ondskan. Jag har bara sagt en rätt självklar grej, nämligen att om folk hade skämts och fått dåligt samvete vid tanken på att begå brott så skulle det troligen begås färre brott.

För bara några dagar sedan skrev jag en text med ett pinsamt självklart budskap. Budskapet gick som en skarpslipad dolk rakt in i hjärtat på samhällsdebattens avdelning för kriminalfrågor eller borde i varje fall ha gjort det. Men jag har inte märkt av den förväntade reaktionen. Samhället har inte tystnat och uppvisat den generade rodnad som jag hade förutsett. Ej heller har allmänheten skickat mig snittblommor med varma hälsningar som tack för mina insatser för dess (allmänhetens) lika oväntade som gynnsamma kunskapsutveckling.

Platon hade uppfattningen att äkta kunskap inte kan inhämtas textledes utan bara genom samtal. Jag har en kompis som i Platons efterföljd bjuder in till symposion vilket beroende på vilka gäster som inbjudits ibland kan urarta till en mildare form av supfest. Utan att bli direkt full upptäckte jag häromsistens en svaghet i mitt tänkande som jag kanske anat men aldrig besvärat mig med att artikulera.

När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.

De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.