Jag har nyligen skrivit två texter här på sajten om demografin. Den första handlade om hur svenskarnas andel i befolkningen drastiskt minskar. De med svensk bakgrund var enligt SCB i slutet av förra året 69.3 procent av hela befolkningen jämfört med 81.7 procent för 20 år sedan. Idag har 30.7 procent utländsk bakgrund (se definition i diagrammen.)
För bara några dagar sedan skrev jag en text med ett pinsamt självklart budskap. Budskapet gick som en skarpslipad dolk rakt in i hjärtat på samhällsdebattens avdelning för kriminalfrågor eller borde i varje fall ha gjort det. Men jag har inte märkt av den förväntade reaktionen. Samhället har inte tystnat och uppvisat den generade rodnad som jag hade förutsett. Ej heller har allmänheten skickat mig snittblommor med varma hälsningar som tack för mina insatser för dess (allmänhetens) lika oväntade som gynnsamma kunskapsutveckling.
Vissa människor har man starkare band till än andra, trots att man inte känner dem personligen. När de lämnar jordelivet känner man med varje fiber av sin kropp att något har förändrats i grunden och att det aldrig mer kommer att bli sig riktigt likt.
För mig var Pugh Rogefeldt en sådan människa.
Jag är förhållandevis ny inom politiken även om jag under några år har jobbat som expert inom Regeringskansliet under den förra borgerliga regeringen. Jag såg efter valet med spänning och entusiasm fram emot att som ny riksdagsledamot få möjlighet att påverka Sveriges utveckling vad gäller inte minst klimat- och energifrågor.
Samtidigt som Magdalena Andersson förbereder sig för sitt tal i Jönköping, under Socialdemokraternas 1 maj-demonstration, ökar kritiken mot henne, efter att hon i TV 4 påstått att regeringen har ”radikaliserats” och vill ”tysta oppositionen”.
Själv läser jag ytterst sporadiskt de vanliga dagstidningarna, exempelvis DN, och ser egentligen bara SVT och TV4 när jag i min rehab utan slut sitter och trampar på gymmet. Hur som helst får jag mycket information indirekt, inte minst via de djärva skribenterna på DGS som utsätter sig i högre grad än vad mina nerver skulle klara.
Nu är det dags igen. 1 maj, med vajande röda fanor, stöveltramp i marschtakt och ”Arbetets söner” ekande på gator och torg. Just i år befinner sig Socialdemokraterna i opposition, och tycker säkert att de är verkliga underdogs som har extra stor anledning att demonstrera. Kanske får vi se plakat med slogans som ”Rädda A-lotterierna” eller ”Rör inte vår spelverksamhet”?
Platon hade uppfattningen att äkta kunskap inte kan inhämtas textledes utan bara genom samtal. Jag har en kompis som i Platons efterföljd bjuder in till symposion vilket beroende på vilka gäster som inbjudits ibland kan urarta till en mildare form av supfest. Utan att bli direkt full upptäckte jag häromsistens en svaghet i mitt tänkande som jag kanske anat men aldrig besvärat mig med att artikulera.
Den svenska spelmarknaden är hårt reglerad. Men det finns undantag – när det gäller Socialdemokraternas lotterier. Genom att som politiskt parti både instifta lagar och vara en aktör på spelmarknaden skaffade sig Socialdemokraterna tidigt en unik position, och ett övertag över andra partier. Men nu kan det äntligen bli ett slut på den styggelsen.
När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.
Min revisor Thomas har gått i pension, fick jag veta. Jaha, kul för honom. Men mindre kul för mig. Han är min klippa i skattesammanhang.
Jag blev istället hänvisad till Ove. Tyvärr kunde inte Ove hitta minsta lilla digitala spår efter mig i redovisningsföretagets historia på datorn, så jag fick börja om från början.
De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.
Numera har det blivit tillåtet – ja, det sker till och med återkommande – att hänvisa till förhållandena i Danmark – inte för att ge en avskräckande bild, utan som något eftersträvansvärt. Ännu för några år sedan användes däremot t. ex. deras invandringspolitik som frånstötande, ja rasistisk.
Jag är lite gammeldags. Jag gillar att ibland få prata med en levande människa i telefon när jag har problem, som idag med en fråga till banken.
Med tanke på allt lidande det innebär att försöka få kontakt med någon på Swedbank så välsignar jag alla digitala tjänster som jag själv utför åt banken, även om de tar betalt av mig för att jag gör det. Men detta problem gick inte att lösa digitalt.
I söndagsskolan fick jag lära mig att fåglarna sjunger för att de är glada och vill uttrycka kärlek. Bland annat minns jag den här sången:
Morgon mellan fjällen,
hör, hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
Miljöpartiets språkrör Per Bolund går ut hårt i pressen och anklagar SD för att ha anställda troll, vars enda uppgift är att sprida hat och hot mot just miljöpartister. Han vill alltså försöka slå i oss att människor inte kan tänka själva utan att all kritik mot MP är iscensatt, och dessutom avlönad, av SD. I Bolunds ögon är det med andra ord omöjligt att ens föreställa sig att någon av fri vilja kan kritisera ett så fulländat parti som hans.
Att mainstream-medierna överhuvudtaget publicerar dessa galna fantasier är häpnadsväckande, men har förstås sin förklaring i att MP står högt i kurs hos en majoritet av landets journalister.
Har jag, utan att märka det, som Törnrosa slumrat till i några månader eller år eller har jag rentav flyttat utomlands till något ställe utan telefonkiosker och brevlådor? Eller har jag varit incomunicado på något helt annat sätt?
Jag kan vara paranoid, vilket betyder att mina känslor inte alltid behöver tas på stort allvar av någon annan än mig själv, men jag har en gnagande känsla av att det på senare år artikulerats alltfler oroade varningar för att det, även i Sverige, föreligger tilltagande besvärande hot mot demokratin.
Mediansvensken har en förmögenhet på 950 000 kronor jämfört med 10 000 kronor för medianafghanen. I Somalia är de fattigare än i Afghanistan. I Gambia har medianpersonen en förmögenhet på 7000 kronor. I Haiti är den siffran 5000 kronor trots att västvärlden har pumpat in stålar i landet. Om du som gambier lyckas ta dig till Sverige och får statlig hjälp som är värd 7000 kronor per månad är det samma sak som att en svensk skulle kunna flytta till ett annat land och få statlig hjälp som är värd 950 000 kronor per månad.
Murhaf Hamid är en kille som snart fyller 12 år. Hans mor flyttade till Sverige från Etiopien när hon var gravid med Murhaf, så han är alltså född här. Oklart om Murhafs far också var med vid flytten till Sverige, men jag utgår från det eftersom Murhaf idag har två systrar som är 5 och 7 år gamla.
Idag avser jag att underhålla dig med ett antal observationer, som eventuellt är missuppfattningar, om den så kallade debatten i det svenska samhället. Närmare bestämt ska jag uttala mig om etablissemangsmedias debattsidor.
Joakim Jonasson har lagt ner sex timmar om dagen i fem månader på att forska om sexbrott. Han har begärt ut alla sexbrottsdomar från Sveriges tingsrätter. Alla tingsrätter utom Haparanda och Norrtälje ville samarbeta. Det blev 4000 domar att gå igenom. Resultaten han kom fram till gäller år 2012 – 2017. Nya svenskar producerar 96 procent av överfallsvåldtäkter. Joakim kallar överfallsvåldtäkt för ett afrikanskt fenomen. I toppen ligger Somalia med 15 procent, följt av Eritrea med 9 procent och Algeriet med 7 procent.
Det är vad som enligt Studio Ett den 24 april nu råder i Egypten. Efter att Netflix framställer den faraoniska drottning Kleopatra som svart. Så här presenterar statsradion sitt inslag:
”I en ny dramadokumentär som släpps i maj på Netflix porträtteras flera afrikanska drottningar i historien, bland andra den egyptiska drottningen Kleopatra.”
En dag i höstas upptäckte jag en grävmaskin och ett halvt dussin anläggningsarbetare som åstadkom ett fyrkantigt hål i gräsmattan utanför mitt köksfönster. Ungefär där ungarna brukar spela fotboll. De kommande veckorna gjöts ett betongfundament som så småningom anslöts till elnätet. Rykten gjorde gällande att kommunen skulle uppföra ett vindkraftverk.
Under fredagens Eid-bön i Rosengård i Malmö reciterade imamen ett kapitel som berättar om att det inte finns någon räddning för icke-troende. Det skriver Luai Ahmed i Bulletin.
Endast 13 procent av Spotifys 100 mest strömmade låtar genom tiderna framförs av kvinnor. Nu vill Sveriges Television ta reda på vem som bär ansvaret för detta systemfel. För det är klart att det handlar om ett sådant när lyssnarna inte har förstått att de måste välja musik efter artistens kön, inte efter sin egen musiksmak.
Följande budskap har jag framfört åtskilliga gånger tidigare men att upprepa sig är inte nödvändigtvis något att skämmas över, kanske tvärtom. Se bara på den katolska kyrkan som byggt världens största och mest långlivade organisation på att om och om igen berätta om en enda människas liv och äventyr. (Romarna hade för övrigt begripit hemligheten med tragglandet. ”Repetitio est mater studiorum”, sa de, upprepning är inlärningens moder.)
Vårtemperaturen har stigit ovanför tjugo grader och världen känns så rik av lovande möjligheter att skriva explosiva krönikor som troligen för alltid kommer att förbättra ditt liv.
Den romersk-katolska inkvisitionens uppgift var att bekämpa fritänkare, kättare och s.k. irrläror. Inkvisitionen finns fortfarande kvar, om än under ny kapprock, som Troskongregationen. Vi har dock inkvisitorer på närmare håll. Våra inkvisitorer sitter i Riksdagen, Rosenbad/kanslihuset, S-partihögkvarter på Sveavägen 68 och LO-borgen vid Norra bantorget och backas upp av media som SVT, SR, DN med flera.
Under 100 år, ungefär fram till 1950-talet, var det en populär teatertradition främst i USA men även i andra länder som Storbritannien, att vita skådespelare sminkade sig för att framstå som svarta. Denna tradition började dock ses som rasistisk och förnedrande och försvann därför från scen och film. Från Wikipedia:
DET GODA SAMHÄLLET 