Nästan allt som samhället sysslar med handlar direkt eller indirekt hur saker ska förkovras, hur produktiviteten ska ökas och bruttonationalprodukten höjas, hur man ska få mer för mindre (eller för inget alls), hur välståndssänkor som gängbrottslighet och utanförskapsområden ska kunna bekämpas. Nästan hela vårt samhälles intellektuella liv upptas av dessa grundfrågor. Om du så går på Dramaten och ser en pjäs så upptäcker du snart att den i grunden ställer frågan om hur samhället ska vara organiserat för att nå bästa tänkbara resultat (alternativt, just på Dramaten, hur det ska bli mer pengar till kulturen).

Sveriges politiker är för massinvandring för att de själva får livvakter av skattebetalaren. Om de ej hade livvakter skulle de ej ha importerat en massa unga män från världens mest våldsamma länder. Viktor Orbán brukar gå runt ensam i Budapest. Han brukar köra runt ensam med bil. Detta kan han göra då han ej har satsat på massinvandring från u-länder.

Pär Bolund har deklarerat att han till hösten ska avgå som partiledare. Det är en fin nyhet. Kanske man borde nöja sig med den. Men borde han inte ha ett straff för de skador på Sverige, särskilt dess energisystem, som han åsamkat nationen? Jag har inte ens orkat besvära mig med att försöka räkna fram hur mycket svenska folket förlorat på miljöpartiets energipolitik men det måste handla om tiotals miljarder. Lägger man till skadorna av dess invandringspolitiska felgrepp blir summorna hutlösa. Att kräva Bolund på ett personligt skadestånd hade kanske för en skattebetalare känts som den naturligaste åtgärden, men det är ingen typ av sanktion som hos oss används mot landets härskare. Jag ska nu resonera om detta och komma fram till mitt standardsvar på de flesta frågor.

Ingen kan ha undgått att allt fler nu väljer att bojkotta Marabou, eftersom de ägs av koncernen Mondelez, som har fabriker i Ryssland. Bilden ovan visar hur en Coopbutik sällar sig till de rättfärdiga och flyttar Marabouchokladen från hyllorna för att istället rea ut den från skamvrån. Men hur genuint är egentligen engagemanget hos alla dessa som träder fram och kräver Marabous omedelbara död (trots att just denna vara inte alls tillverkas i Ryssland) och hur konsekventa är de?

Expressens kulturman Jens Liljestrand har vaknat. Han har haft fel om allt, förklarar han nu i en text som jag förmodar ska framstå som ödmjuk och insiktsfull. I sin upphöjda tolerans och tillit har han helt enkelt inte velat förstå hur misslyckad migrationspolitiken varit. Men nu när han i sitt hjältemod ”erkänner” att han haft fel har han ett önskemål: Säg inte ”vad-var-det-jag-sa”. När den store kulturmannen vaknar ska alla buga och bocka, annars kan han bli ledsen i ögat.

Ibland har jag svårt att hitta något att skriva eftersom jag redan har skrivit allt vilket ofta visar sig vara sant när jag söker i gamla årslägg. Till och med gamla framtidsförutsägelser kan lyckliga dagar visa sig slå in, åtminstone delvis. Här är en text från den andra januari 2016. Det är nästan åtta år sedan. Sverige var fortfarande fullt med opinionsbildare som inte såg något komma.

Igår skrev jag en text om ett mångkulturellt möte jag upplevde för några dagar sedan. Jag har fått ett par mejl från läsare som reagerat mot bilden som illustrerar texten – en nedskräpad gräsmatta – som om nedskräpning är ett mångkulturellt problem. Men det har jag inte påstått. Bilden illustrerar enbart skräpet från den familj som attackerade mig. Däremot är det ett mångkulturellt problem att vi svenskar generellt är mindre villiga att säga ifrån när invandrare skräpar ner än när andra gör det. Jag märker det mycket tydligt när jag går på mina promenader, för medan svenskar med övertygelse kan säga ifrån om en svensk barnfamilj, eller grupp ungdomar, lämnar sitt skräp efter sig så håller de oftast tyst om det gäller en invandrarfamilj.

Jag skulle vilja att någon politiker förklarar vad detta är för mig, som om jag vore fem år gammal.

Vi vet ju alla att det är skolan och socialtjänsten som ska avhjälpa och stoppa den eskalerande gängkriminaliteten och det dödliga ungdomsvåldet genom förebyggande arbete. Det är där ansvaret ligger. Numera även på förskolorna och BB, om jag förstått saken rätt.

En vän till mig skulle hämta ut sitt pass i förra veckan. Det var tredje gången han försökte – de båda första gångerna var kötiden alldeles för lång för att han skulle hinna för han hade bara sin lunchtimme på sig och slutar inte jobbet förrän passexpeditionen har stängt. Den absoluta majoriteten av dem som skulle hämta pass var invandrare, de flesta i behov av tolk, och varje ärende tog mycket lång tid. Men tredje gången gillt, tänkte min kompis, som tagit ut kompledigt för att vara säker på att hinna få sitt pass.

Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping  point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.

Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.