Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)
På sociala medieplattformen X skryter nu morgonsoffornas superproffs Göran Greider om att han varit med i TV4 och fördömt Ebba Busch för det han anser vara ett ”islamofobiskt uttalande”.
Idag stängs vallokalerna i Indien. Den 4:e får vi veta vem som vann valet i Indien. Många tror att den sittande ledaren Narendra Modi kommer att få förtroende sitta en tredje femårsperiod.
Det tror även jag, trots att jag kan mycket litet om Indiens politik. Jag har dock en indisk vän här i Uppsala, en expert på AI, som är en entusiastisk Modi-anhängare. Han är min vinklade källa.
August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.
I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.
När jag växte upp fungerade grundskolan lite som ett filter. Förutom att ge oss baskunskaper som vi behövde för att bli vuxna, skulle skolan vaska fram de individer i varje generation som var tillräckligt intelligenta, ambitiösa och disciplinerade för att fylla universiteten.
På Stora torget i Uppsala står nu valstugorna, inför EU-valet. Socialdemokraternas sticker ut lite extra. Den är nämligen prydd med en palestinaflagga.
Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
KD-ledaren Ebba Busch säger i en intervju i DN att muslimer i Sverige behöver anpassa sig till det svenska samhället och utöva sin religion på ett sätt som passar de svenska värderingarna. Hon vill också undersöka om man, med hjälp av EU-medel, kan få fler muslimer att återvandra.
En viktig för att inte säga den viktigaste demokratiska friheten är yttrandefriheten. Inte bara i sig utan för att den också påverkar och är grund för ordet och det fria tänkandet.
Sveriges Television fortsätter vinkla sina nyhetsreportage mot Israel, som de gjort konsekvent sedan oktober förra året då Hamas startade kriget. Nyligen intervjuades en sjuksköterska som ”sett Gazas sjukvård inifrån” och som visste att berätta att de palestinska patienterna hamnar i ”ödets händer”.
Det är naturligtvis ett djupt vilseledande påstående. Patienterna hamnar i Hamas våld. Men Hamas nämner hon inte ens, trots att det är de som medvetet försatt sitt eget folk i den här fruktansvärda situationen.
Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):
Vid 36 års ålder delade juristen och författaren Fritiof Nilsson Piraten med sig till svenska folket av sina barndomsminnen i prosaform. I denna två gånger filmatiserade succéroman, Bombi Bitt och jag från 1932, som var hans första, kunde man följa författarens i huvudsak fabuleringar som vilade på en bräcklig grund av verklighet.
Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.
Mellanösternforskaren Anders Persson har fått sitt kontor på Linnéuniversitetet vandaliserat. SVT:s reporter säger till honom: ”Ni anklagas för att sprida propaganda. Vad säger ni om det?”
Kriminella är minsann inte bara kriminella. De är också intellektuella bokmalar som köar till fängelsebiblioteket för att förkovra sig. Särskilt populär är Machiavellis Fursten, får vi veta i Sveriges Radio Nyheter.
Samma public service förmedlar också ständigt budskapet att kriminella har levt i utanförskap och saknat de chanser vanliga skötsamma får. Det går inte riktigt ihop att folk som är bekanta med Machiavelli, och dessutom med behållning läser honom, har saknat möjligheter i livet.
Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.
Igår läste jag Patrik Engellaus text om den mesiga psalmen och kunde inte låta bli att fnissa igenkännande. Jag har alltid haft lite svårt för den gulliga bilden av emo-Jesus för den går så tvärsemot allt vad evangelierna berättar. Och jag minns fortfarande min lättnad under långfredagsmeditationerna den där påsken 2005, då jag konverterade till katolska kyrkan, över att kyrkoherden i den församlingen vågade säga det som åtminstone jag tror är sant.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ondgör sig över att Myndigheten för psykologiskt försvar anmält Kalla faktas granskning. Han kräver nu generaldirektör Magnus Hjorts avgång.
Kritiken mot Wolodarski har inte låtit vänta på sig.
Frugan och jag hamnade på ett barndop under ett träd i den skira försommarmiljön. Försommarmiljön var det inget fel på men jag fick som vanligt anledning att irritera mig på Svenska kyrkans tilltag, särskilt psalm 289 som nästan alla utom jag verkar sätta särskilt högt med tanke på att den förekommer på praktiskt taget varenda kyrklig förrättning som jag besökt på länge, dop, bröllop eller begravning. Nog ska 289:an med varenda gång.
Jag har besett partiledardebatten 22 maj på SVT Forum och känner mig helnöjd.
Bara att få se den bittra, arga och självutnämnda envåldshärskaren Magdalena Andersson se farlig och sträng ut när hon i uppläxande och ödesmättad ton ännu en gång säger: ”Ulf Kristersson [konstpaus], du är Sveriges statsminister!!” är värt 1300 spänn om året. Fanns det ett kalkonpris för bästa, läs: sämsta, aktris i riksdagen så skulle hon direkt få årets Guldkalkon.
Idag, den sista söndagen i maj, är det Mors dag och det är väl värt att uppmärksamma, om ni frågar mig. För vad skulle livet vara utan mammor? Den här dagen tänker jag alltid lite extra på min mor, men också på mormor och farmor. Tyvärr fick jag aldrig förmånen att lära känna någon av dem – de gick bort långt innan jag föddes, mormor 1954 och farmor 1956. Men allt det jag har hört berättas om dem har gjort dem lika levande i mitt liv som om de hade vandrat bredvid mig.
Hur kommer det sig att ungdomar (och många personer som inte är lika unga) står på våra gator och torg och ropar om att Israel måste förstöras? Vecka efter vecka. Och alla inom gayrörelsen som öppet vurmar för islam, Queers for Palestine… Historielösheten, enfalden och antihumanismen firar triumfer inför öppen ridå. Hur hamnade vi här? Jag tror mig kunna presentera några ledtrådar.
I serien irriterande men kanske inte fullt bevisade tecken på att det var bättre förr vill jag härmed besvära med ett konkret exempel. (En vän föreslog att det mest uppenbara exemplet var den krönika som du just håller på att läsa som, enligt honom, är särskilt dålig. Mådä, sa jag, men detta är i så fall ett indicium på min tes, ty mina kreativa processer har under den senaste veckan varit störda av att mailprogrammet inte fungerat. Varken in eller ut. Tekniken är snabb och billig när den fungerar vilket den i mitt fall endast stötvis gör.)
Jag åker inte så ofta tunnelbana numera, men när jag gör det blir jag varje gång närmast förbluffad över antalet zombies som befolkar vagnen. De har förvisso inte ruttnat, inte heller kastar de sig över sina medpassagerare för att äta upp dem, men i övrigt är det ingen större skillnad på dem och ”the walking dead” där de sitter djupt försjunkna i sina mobiltelefoner. Och det kan förresten sägas om folk i största allmänhet numera.
I helgen pågår Rinkeby bokfestival på temat ”Där Sverige möts”. Nu har flera hoppat av, kränka över att statsminister Ulf Kristersson medverkar.
Igår publicerade Bitte Assarmo, högt aktad skribent på dessa sidor, en krönika som hon helt fräckt titulerade ”Det var bättre förr”. Hon motiverade med egna erfarenheter under några decennier och försåg texten med tillräckligt många reservationer för att visa att hon kunde ha fel.
Under ett möte mellan Lunds kommunfullmäktige och studenter tog sig maskerade pro-palestinska demonstranter in och stormade mötet. Nu reagerar allt fler Lundastudenter på aktivisternas agerande.
De brittiska tvillingbröderna Reggie och Ronnie Kray var gangsterbossar i Londons undre värld och en maktfaktor att räkna med ända från sent 40-tal fram till sent 60-tal. De var båda kallblodiga och brutala mördare – den ene blev senare förklarad sinnessjuk och inspärrad på Broadmoor på livstid – men det hindrade inte att dåtidens kändisar mer än gärna umgicks med dem. Och kändisarnas förtjusning höll i sig även efter att bröderna dömts till livstid för mord.
Jag har aldrig besökt eller ens sett en trollfabrik. Detta är genant att behöva erkänna för en person som utger sig för att vara daglig ledare för en blogg som påstår sig ”skapa samtidens självförståelse”. Däremot har jag jobbat på tankesmedjor eller think tanks som väl är ungefär samma skrot och korn: man anlitar personer som man anser tänker klokt, skriver hyggligt och i bästa fall inte begär någon ersättning och säger åt dem att publicera efter bästa förmåga. Sedan får man se hur det går.
