Att Donald Trump ljuger har varit uppenbart länge ändå fortsätter många medier att påpeka det gång på gång. Vem vänder sig journalisterna till när det uppmärksammar Trumps lögnaktighet?
Det egendomliga är inte att Trump ljuger utan att hans väljare och beundrare inte tycks bry sig om det. Hur kommer det sig. Tror de att han talar sanning eller vet de att han ljuger och struntar i det. En del skulle kanske säga att de är faktaresistenta eftersom det är ett faktum att Trump ljuger.
Ungefär samma sak som kommer här har jag skrivit tidigare, men lite från en annan vinkel. Förresten upprepar sig människor hela tiden, även stora filosofer och konstnärer, tänk på van Gogh och Beethoven, man känner alltid igen dem. Jag har skrivit kanske fyrtio böcker, men egentligen står det samma sak i allihop, i varje fall i det dussintal som det är något med.
De senaste årens massinvandring är grundad på en lögn. Denna lögn är att invandringen räddar liv, att folk dör om de inte får komma hit. Det stämmer inte.
För att ta sig till Sverige så måste man passera en lång rad säkra länder – det ser man enkelt genom att titta på en europakarta. De invandrare som kommit till Sverige har kommit hit eftersom de har valt att göra det, då de har föredragit Sverige bland Europas alla trygga länder. Om de inte hade tagit sig till Sverige så skulle de ha tagit sig någon annanstans.
Under lång tid har vanligt folk tvingats förhålla sig till en allt hårdare censur på sociala medier och nätforum. Efter att Elon Musk tog över Twitter, som nu heter X, har även Meta beslutat sig för att lägga ner den godtyckliga censuren på Facebook och Instagram eftersom den är så vinklad för att passa de vänsterliberalas agenda. Ett beslut som välkomnas av yttrandefrihetens förespråkare men som fruktas av dess motståndare, som Aftonbladet-journalisten Anders Lindberg.
Hos Nietzsche, i boken Den Glada Vetenskapen, uppträder en galning på torget och skriker, som den dåre han är, att han letar efter Gud, som han anser att människorna tagit livet av. Strax inser han att folkhopen, som samlats kring honom, inte förstår vad han menar, vilket gör honom om möjligt ännu tokigare. ”Jag har kommit för tidigt”, säger han. ”Min tid är inte inne än. Denna oerhörda händelse är fortfarande på väg, den vandrar fortfarande; Den har ännu inte nått människornas öron.” Avslutningsvis tränger han sig in i flera kyrkor och ältar vidare på sitt budskap.
Det finns många angelägna saker som jag underlåter att göra i min idoga strävan att försöka begripa vårt land, inte minst gängse mentaliteter och hur landet styrs. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i allt mög. Därför har jag inte berört den statliga utredningen SOU 2024:53 Stöd till invandrares utvandring, som presenterades i juni förra året, sedermera mest känd för förslaget att betala 350 000 kronor till invandrare som lämnar Sverige och reser hem. Men nu har jag läst utredningen, som måste vara ett av de mest förbluffande alster som kommit från den statliga utredningsapparaten.
Fullt krig har nu brutit ut mellan Elon Musk och Storbritanniens premiärminister Keir Starmer sedan Musk anklagat Starmer för att ha sopat de djupa problem som hör samman med att gäng av pakistanska män har begått grova sexualbrott; bland dem våldtäkt i många fall mot unga vita brittiska flickor ur arbetarklassen och att detta pågått i mer än två decennier. Starmer har i sin tur anklagat Musk för att komma med grundlösa beskyllningar och bara försöker vinna politiska poäng för att utvidga sin egen makt. ”Jag har varit Englands chefsåklagare” säger han, ”och under den tiden har många av dessa män satts i fängelse för sina brott”.
Ett problem som numera återkommande besvärar mig mer än mycket annat är att de officiösa (det vill säga halvofficiella) förklaringarna till olika samhälleliga missförhållanden är så hopplöst svävande och föga övertygande.
Nu är det vardag igen efter veckor av helgdagsaftnar och röda dagar. Som alltid känner jag mig kluven. Vemodig över att julhelgerna är förbi – lättad över att det åter är vardag och allt är som vanligt igen.
I Gamla testamentet förekommer pseudonymen Predikaren bakom vilken troligen döljer sig kung Salomo (om du blir klokare av den upplysningen). Predikaren är en mycket desillusionerad människa eller också är han inte det, utan bara vis. Redan i ingressen till hans första kapitel presenteras hans filosofi i kort sammanfattning: ”Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind”.
Med bristfälliga kunskaper i spanska, men med en stor portion idealism reste jag och en kompis till Centralamerika 1980. Vi hade hört att det pågick en revolution i Nicaragua, och eftersom revolutionen aldrig tycktes komma till Sverige ville vi vara med där det hände.
En av favoriterna bland de forskningsprojekt som jag ägnar dagarna åt är kartläggningen av byråkratins utvecklingsprocesser med särskild inriktning på det svenska välfärdsindustriella komplexet. Underligt nog verkar ingen annan än jag särskilt intresserad av detta, enligt min mening, fascinerande sökområde. Dessutom är projektet, för att handla om spetsforskning, ovanligt billigt att genomföra eftersom det räcker med en prenumeration på Dagens Nyheter för att få en daglig uppdatering av studieobjektets beteende. Läs till exempel denna till synes meningslöst tråkiga artikel, tyvärr bakom betalvägg, och en hel värld av ny kunskap om välfärdsbyråkratins mekanismer kommer att uppenbaras för dig.
Den senaste tiden har jag, av olika skäl, läst en del om de forna svenska schlagerdrottningarna – Brita Borg, Anna-Lena Löfgren och de andra skönsjungande damerna som toppade hitlistorna när jag växte upp. Det som slår mig när jag går igenom intervjuer i tidningarnas arkiv är hur jordnära och enkla – i positiv bemärkelse – de verkar ha varit. Att exempelvis Brita Borg som ung skulle ha basunerat ut ”Jag hatar män” är omöjligt att tänka sig.
Det är inte bara i Syrien som Turkiet går segrande fram.
För inte så länge sedan påbörjade turkarna olje- och naturgasprospektering i somaliska vatten. Den 25 oktober förra året anlände forskningsfartyget Oruc Reis till Mogadishus hamn efter en tjugodagars resa från Istanbul.
Att antalet barn per kvinna i alla länder, utom i Afrika, numera ligger under befolkningsbevarandeminimum två eller, eftersom ett visst svinn är oundvikligt, två komma ett, var förra årets nyhet nummer ett. En skräckvision är att ett stort afrikanskt födelseöverskott kommer att flöda över till resten av världen, särskilt till de rika länder som, delvis på grund av senil orkeslöshet, inte har kurage att försvara sig mot en invasion.
DGS: s skribent Jan-Olof Sandgren hade häromdagen här ett intressant inlägg om kristendomen och islam och funderingar om dessa.
Igår skrev Patrik Engellau här om den nya befolkningskrisen. Födelsetalen sjunker globalt, utom i Afrika, och västerländska samhällen står inför en demografisk kris. En åldrande befolkning förlorar ”ungdomligt, djärvt, äventyrligt oförnuft”, egenskaper som behövs för att mänskligheten ska fortsätta upptäcka och uppfinna.
På nyårsafton gick Sveriges Kristna Råd ut med en debattartikel i Expressen för att presentera sin nya ”satsning” inför 2025. Nu ska nämligen Sveriges kristna kyrkor ordna Guds fred i världen, berättar de storvulet i en text som är en enda lång floskelparad.
Det just tilländalupna årets troligen mest betydelsefulla nya insikt, för mig i alla fall, är det här med att folkmängden överallt, utom i Afrika, håller på att sjunka. Kvinnorna får inte de två, eller två komma ett, barn som behövs för att upprätthålla en stabil population. För en vanlig västerlänning, som jag, som aldrig någonsin hört något annat budskap än att överbefolkning är det värsta hotet mot mänskligheten – även om klimatfaran under de senaste årtiondena blivit en seriös konkurrent om den främsta pallplatsen i detta VM i varningar om mänsklighetens undergång – kräver den nya situationen viss eftertanke.
En tendens i flera västerländska samhällena under det senaste halvseklet har varit att genomgående prioritera globala frågeställningar på bekostnad av det egna landet centrala behov. Detta gäller inte minst Sverige. Vill man ha kvar det egna landet eller vill man hellre försvinna in i en slags global identitet? Jag är dessvärre rädd att framtidsutsikterna är ännu mer bekymmersamma. Jag får allt svårare att se hur landet skall kunna ta sig ur den radikala omvandling som man utan djupare analys har gett sig in i. Frågan är snarare vad blir kvar av landet i en icke alltför avlägsen framtid?
Efter Bashar al-Assads fall den 8 december 2024 har Turkiet snabbt stärkt sin position som en ledande aktör i Mellanöstern. Med den syriska regimens kollaps, där rebellstyrkor ledda av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) tog makten i Damaskus, har Recep Tayyip Erdoğans neo-ottomanska vision blivit en central drivkraft i regionen. Turkiets strategi bygger på att forma Syriens framtid genom en kombination av militära, politiska och ekonomiska insatser.
Jag har av lättja, slentrian och otillräcklig uppmärksamhet betraktat samhällsföreteelserna ”politisk korrekthet” och ”woke” som i stort sett identiska bortsett från att PK utvecklats i Europa och woke-tänkandet i USA. Utan alla jämförelser i övrigt – Charles Darwin hade ju ett långt och präktigt skägg medan jag alltid varit slätrakad – så känner jag mig ungefär som den store vetenskapsfilosofen när han, under sin andra resa med fartyget Beagle till Galapagosöarna, upptäckte att finkar ändrade utseende, särskilt då vad avser näbbarna, när de flyttar till andra öar och muterar efter nya lokala förhållanden. (På bilden syns en ursprungsfink, Geospiza magnirostris, i nordvästra hörnet samt tre näbbmuterade avkommor från andra öar.)
Efter mycket grubblande har jag upptäckt islams akilleshäl. I väntan på att Svenska kyrkan ska visa sin tacksamhet, vänder jag mig i ödmjukhet till DGS.
Både islam och kristendomen är överens om att Gud är ofelbar. Det som kommer från Gud kan inte ifrågasättas av ofullkomliga människor.
Under året som gått har Sverige skakats av våldsamma Palestina-demonstrationer och ockupationer av det offentliga rummet. Medan main stream-medierna varit påfallande tysta om det har det uppmärksammats av fria medier, som Kärringbloggen.
En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk korrekthet, står för allt bra inklusive ”det som skulle kunna kallas frihet”.
Man skulle nästan kunna tro det, med tanke på att alla medier skriver spaltmeter om ”nyårsdagspizzan” varje år. Plötsligt är alla förmaningar och pekpinnar borta – inget snack om hållbarhet eller matsvinn när Foodoras och Uber Eats motorburna bud åker kors och tvärs för att leverera pizzor till bakfulla nyårsfirare som slänger hälften i soporna. Konsumtion är med ens charmigt och medierna skriver förhoppningsfulla profetior om att nya försäljningsrekord kanske kan slås.
Så här på årets sista dag hemfaller jag ofta åt tankar och funderingar, inte sällan över det som varit. Kalla mig gärna nostalgisk, för det är exakt vad jag är, och helt utan att skämmas. Vad skulle vi vara utan våra minnen, våra band bakåt i tiden? Intet. Därför sitter jag nu här och tänker på den nyårsafton som kom att bli min mamma Alices sista.
Hela livet har jag haft ett horn i sidan till filosofin och filosoferna eftersom jag har tyckt att de gjort sig märkvärdiga eller medvetet diffusa, kanske, har jag misstänkt, i det lumpna syftet att förvilla mig. Samtidigt har jag hela tiden haft ett obehagligt gnagande samvete eftersom det är tänkbart att de faktiskt har något betydelsefullt att säga, även om de inte precis vinnlagt sig om att uttrycka sig begripligt, och att det därför är mitt eget fel om jag inte tagit till mig deras poänger.
Man ska alltid dra öronen åt sig – och gärna hålla för dem – når någon börjar svänga sig med engelska ord istället för svenska. Nu rapporterar Svt glatt och lyckligt om att det ska skapas ett ”food lab” i Älvsbyn … statliga pengar ska användas för att lära norrlänningar äta ”hållbart”.
Och det innebär …?
Sten Svensson (se här) är en rakknivsvass skoldebattör som varit lärare, chefredaktör för Lärarnas tidning, journalist och gudabenådad fotograf. Enligt min mening resonerar han som en oreformerad östtysk skolpolitruk. Att läsa hans debattartiklar, som häromdagen i Svenska Dagbladet, är som att få syn på en överlevande Trabant i trafiken. Jag vet vad jag talar om ty Sten och jag har genom åren haft en del debatter i skolfrågor. Som du kanske förstår anser han mina uppfattningar, i varje fall i skolfrågor, vara reaktionära och folkfientliga.
DET GODA SAMHÄLLET 