Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.

I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.

Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.

När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.

Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.

Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.

I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.

Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)

Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.

Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.

Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.