Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).
Tio personer mördades under masskjutningen i Örebro i tisdags och bland offren fanns bosniska och syriska medborgare. Statsminister Ulf Kristersson går nu ut och säger att samhället därför måste respektera att personer med utländsk bakgrund känner sig mer utsatta än andra. Men bland offren fanns också etniska svenskar. Dessa har knappast nämnts. Det säger en hel del om de konspirationsteorier som nu flödar bland journalister och tyckare.
Efter att TV4 publicerade en transkribering av en inspelning gjord från en av toaletterna på Risbergska skolan har kritiken varit massiv. TV4 hävdar att någon (mördaren?) hörs ropa ”Ni ska bort från Europa”, något som ifrågasätts på sociala medier, där många menar att det inte alls går att uttolka vad som ropas.
Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.
Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.
För drygt hundra år sedan sade man i Viborg och trakterna däromkring att vissa, ja många som bodde där, gick på alla fyra: De talade ryska, tyska finska och svenska. Mångfalden speglade historien; närvaron av Tyska orden, det tvåspråkiga svenska och det ryska väldet.
Efter masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro igår har polisen nu bekräftat att minst tio personer är döda, förutom den misstänkte gärningsmannen. Ännu är polisen förtegen om gärningsmannen och hans motiv. Det har inte hindrat vänstern från att spekulera vilt på sociala medier om en etniskt svensk rasist och man har både namngett och spridit bilder på en helt oskyldig person som man tycker ser ut som ett ”sd-mongo”.
Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.
SVT Nyheter har nu meddelat att man lämnar Facebook. Det kommer, inte helt överraskande, efter att Mark Zuckerberg meddelat att censuren nu ska upphöra. Censuren på sociala medier – den så kallade ”tredjepartsgranskningen” – har gett SVT Nyheter oanade möjligheter att hårdvinkla sin rapportering efter rödgrön smak. Nu är den plötsligt borta, ersatt av så kallade community notes, möjligheten för alla användare – inte bara av etablissemanget utvalda – att faktagranska och kommentera och påvisa lögner och fulvinklingar. Det säger sig ju självt att SVT Nyheter drar öronen åt sig.
Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.
För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.
Min pappa hade fjorton syskon. Av dessa mina farbröder och fastrar var tretton lättsamma, trevliga och humoristiska människor som hyste den största respekt för sina strävsamma föräldrar och som hade en vänlig inställning till medmänniskorna. Den tolfte var fackpamp.
Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.
Begreppet ”högerextrem” används i parti och minut av det vänsterliberala etablissemanget för att beskriva meningsmotståndare. Men vad är egentligen en ”högerextrem”? Det är inte alltid så lätt att veta. Därför tar jag nu upp några exempel så att du enkelt kan kolla om du är högerextrem:
Så blev han då mördad till sist, Salwan Momika, och nu jublar Sveriges islamister. Och säkert finns det även andra, som inte är uttalat bokstavstrogna koranen, men som ändå tycker att han förtjänat döden eller åtminstone får skylla sig själv eftersom han kritiserat islam och ”kränkt” dess utövare. Så får man ju bara inte göra i sekulära Sverige.
Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?
En ”våg av sprängningar” sveper över Sverige. Ja, det är så journalistkåren brukar beskriva de terrordåd som nu utförs dagligen och stundligen. För terrordåd är det naturligtvis, ingenting annat. Och nu uppmanar polisen oss – dig och mig – att ”kraftsamla”.
Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.
Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.
I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.
Elon Musk är en sydafrikansk entreprenör och uppfinnare, känd som ägare av Tesla och SpaceX. Han är en av världens mest inflytelserika personer inom teknologi och rymdutforskning, med en vision om att kolonisera Mars och revolutionera energisektorn.
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
En dag förra veckan hade jag ett ärende på ett myndighetskontor i Uppsala. Jag upptäckte då att myndigheten i fråga hade flyttat – igen. För sjuttioelfte gången. Jag har tidigare av och till funderat på varför olika myndigheter, till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, ständigt flyttar runt inom staden.
En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.
Att känna skam är något fint och lovvärt bland privilegierade västerlänningar och svenska kändisar är experter på att vältra sig i skam. Senast i raden är surdegsbagaren Sebastien Boudet, som ger en lång intervju i Svenska Dagbladet om sin ”Tesla-skam”, den senaste skamtrenden.
Under min livstid har den samhällsförståelse som Karl Marx förkunnade gradvis förintats. I Kommunistiska Manifestet sa han år 1848 att alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia och att klasskampen just vid hans tid stod mellan borgerligheten och proletariatet. Riktigheten i denna observation var ännu i min ungdom uppenbar. SAF stod mot LO, borgerliga partier mot socialistiska, Blasieholmen mot Norra Bantorget, privata livsmedelsbutiker mot Konsum, högern mot vänstern och så vidare. Ingen betvivlade att samhället var så inrättat att dess huvudmotsättning gick just där och att det var högerkrafterna som dominerade eftersom de ägde och drev produktionsapparaten.
Den grötmyndige Jan Guillou skriver i sin kolumn i vänstertidningen Aftonbladet att debattören Paulina Neuding har ”vigt sitt liv åt att skildra särskilda invandrares brottslighet”. Verkligheten, med andra ord.
Jan Guillou har valt en annan väg. Han har vigt sitt liv åt att mörka verkligheten och sprida kommunistiska myter.
Minst 52 års fängelse. Det blev straffet för rwandiern Axel Rudakubana som knivmördade tre flickor och skadade många fler vid ett dansevent i engelska Southport i somras.
Det är ett mycket passande straff för ett ondsint kräk som mördar tre små flickor med dussintals knivhugg och som planerar ett terrordåd mot tusentals människor.
David Brooks är en av favoriterna bland världens av mig kända åsiktsjournalister. Han skriver bakom betalvägg i The New York Times. Brooks är det ena av två skäl till att jag fortsätter min prenumeration. Det andra skälet är att det verkar omöjligt att avbryta avtalet med tidningen. En gång, för några månader sedan, lyckades jag trassla mig fram via ett otal telefonsamtal efter oändliga telefonköer till en vänlig person som tubbade mig att fortsätta prenumerationen till halva priset vilket jag borde ha avstått ifrån eftersom det senare visat sig ogenomförbart att slutgiltigt avbryta förbindelsen.
Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:
Ända till början av 2000-talet konsumerade medborgarna i Sverige nyheter via Public Service och de stora dagstidningarna som DN, SvD, GP och Sydsvenskan. På den tiden var SVT, SR och TV4 och tidningarna hyfsat objektiva. Man visste vilket block de företrädde, det borgerliga eller det socialistiska blocket.
DET GODA SAMHÄLLET 