Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.

Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.

Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)

Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.

Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:

Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

Wokeismen eller PK-ismen har, känns det som, sedan Trump nyligen beslutat att utrota den från USA:s federala stat, blivit en företeelse som även de politiskt korrektaste instanser måste förhålla sig någorlunda neutralt till i stället för att som vanligt bara trycka till sitt bröst och låta uppfylla allt sitt tänkande. Till exempel hörde jag just några filosofer i radioprogrammet Filosofiska Rummet resonera kring denna religion som om de till sin förvåning upptäckt att den kunde ifrågasättas. Denna nya attityd från erkända samhälleliga stöttepelare har fått många av filosofins gamla vedersakare, det vill säga folk som jag, att förtjust utropa att PK-ismen nu har ”peakat”, befinner sig på tillbakagång och troligen snart tar slut.

Av vetgirighet har jag, med täta återspolningar och omlyssningar, sett hela den femtio minuter långa inspelningen här av mötet mellan Zelenskij och Trump et consortes i the Oval Office. Det är som vanligt mycket man inte förstår – och inte blir det mycket lättare för att Zelenskij försöker tala engelska – så man kan inte räkna med annat än att vitt skilda läsarter och motsägelsefulla tolkningar uppstår. Detta är min.

I en ny video på Pär Ströms YouTube-kanal ”Nu fan räcker det!” intervjuas Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Under rubriken ”En skräckhistoria om bistånd” berättar Engellau om sina egna erfarenheter av biståndsarbete:

I snart ett halvt sekel har jag, baserat på mina egna erfarenheter av internationellt bistånd, förklarat för alla som velat höra att jag anser att sådan hjälpverksamhet bör upphöra. Jag har inte grundat min åsikt på den vanliga (och troligen korrekta) uppfattningen att pengarna till stor del försvinner till korrupta politikers konton i Zürich – om det varit så väl hade vi inte behövt bekymra oss – utan på att mottagarländernas härskande skikt genom biståndet får allt de behöver i form av vägar, skolor, telekommunikationer för att inte tala om egna generaldirektörslöner och tjänstebilar. Därför har de inte behövt se till att folket gör något nyttigt och betalar skatt. För mottagarländernas nationella ledning är bistånd som att hitta olja. Ledningen behöver inte längre sitt folk.

Det är mycket som bekymrar mig, men just denna vecka är det yttrandefriheten i vårt samhälle som upptar mina funderingar. En fundering är att jag vid närmare eftertanke inte vet vad som menas med yttrandefrihet.

I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:

När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?

Följande är kanske en banal observation, men den ger mig myror i huvudet när den kopplas till en annan inte mindre banal observation.