Vår tid är en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen eller wokeismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

Med tanke på att jag så sent som igår skrev en text om kampen mellan Harvard och Vita Huset så är det kanske lite tjatigt att hänga sig kvar vid ämnet, men frågan har bottnar som man, i varje fall jag, inte omedelbart uppfattar. Det handlar om hur den här striden över huvud taget har kunnat uppstå och genom vilka magiska influenser som amerikanska universitetsprofessorer fått kurage att sätta sig upp mot presidenten.

För alla som inte från början hatar president Trump, och därför vet att allt han gör är fel, så kan det finnas anledning att fundera över det rimliga i det sedan någon vecka pågående bråket mellan Vita Huset och Harvard University. Bakgrunden är, tror jag, att Trump gick till val på sin motvilja mot politiskt korrekta woke-idéer som grasserar på universiteten (även om jag inte kan minnas att han inför valet förklarade vad han tänkte ta sig för) samt att det senaste årets antisionistiska och antisemitiska universitetsbaserade demonstrationer och kravaller ytterligare har retat upp honom.

Efter att ha funderat ganska mycket på saken har jag tyvärr kommit fram till att makt, för det mesta, är rätt. Jag gillar inte nödvändigtvis att det ligger till på det viset. Jag skulle önska att rätt alltid vore rätt.

Det är som om råttfångaren från Hameln hade specialiserat på utrikeskorrespondenter och spelat så lockande toner att det inte finns en enda Ukraina-bevakare kvar på svenska redaktioner. Jo, jag hörde nyligen ett inslag på statsradion där ett par, tre korrar salvelsefullt ondgjorde sig över Putins gemenhet och Trumps lögner för att sedan lovorda den ukrainska arméns djärva och hjältemodiga ståndaktighet. Deras patos blev strax så unket att jag stängde av apparaten, men sedan kändes detta som ett svek mot det ukrainska folket så jag knäppte på radion igen till ingen nytta.

Pappa till barnen (6, 7 och 9): Sluta tjafsa nu så ser vi på teve i stället.

Barnen (6, 7 och 9): Ja, ja!

Brorsonen (27): Det är en bra film. Den är finansierad av Island Rock, Pelican Films, Bahama International, Islamic Paradise och Industriklivet i Eskilstuna. Tom Cruise är med.

En morfar (69): Ursäkta att jag säger det, men det är väl klart att ungdomar blir jobbiga att ha att göra med när de inte får någon riktig uppfostran.

En brorson (27), lite provocerat: Jaså, hur skulle du vilja ha det då? Som på 1800-talet, när barnen inte fick prata.

Jag har en enligt egen uppfattning vägande synpunkt på det här med yttrandefriheten och på yttrandefrihetens implementering i svensk lag genom lagen om hets mot folkgrupp. Jag menar att denna lag, som återfinns i brottsbalken 16 kap. 8 §, är helt felkonstruerad eftersom den kriminaliserar fel saker, nämligen vissa yttranden, som ju kan vara helt harmlösa, snarare än uttalanden som riskerar att få samhällsfarliga konsekvenser.

Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.

Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.