När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.

Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.

Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.

I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.

Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)

Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.

Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.

Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.

Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.