Ungdomarna är vår framtid. Det får vi ständigt höra och det är förstås också en av anledningarna till att en halv värld följde och beundrade den bortskämda, överprivilegierade Greta Thunberg på hennes klimatkorståg. Men ungdomen i sig är bara en av livets utvecklingsfaser. Det krävs att ungdomar mognar och blir vuxna för att de ska kunna åstadkomma något vettigt.

Varningarna för att den artificiella intelligensen ska ta alla jobb hörs numera allt oftare. Själv är jag inte särskilt oroad eftersom vi vet hur det gått med motsvarande varningssignaler från de automatiska vävstolarna och framåt: folk hittar på något annat att göra. Men det hindrar inte att frågan är värd att tas på allvar. Någon gång kanske det händer på riktigt att maskinerna tar kommandot över utvecklingen. Innovationssamhället, som hotar att göra människorna överflödiga och sedan gör dem nödvändiga igen, har trots allt bara några hundra år på nacken. Hur länge ska människorna orka hålla på att uppfinna saker bara för att den fria marknadsekonomin kräver sådan dynamik för att hålla hjulen igång?

I vårt hus har det nu satts upp ett anslag om hur vi hyresgäster ska bli bättre på att ta ansvar för klimatet. Vi ska inte slänga mat och frosta av frysen ska vi göra när det är minusgrader så att vi kan hålla det frysta kallt på balkongen. Självklart ska alla sopor sorteras minutiöst och vi bör också se till att vädra så lite som möjligt. Men ibland går det hur bra som helst att slösa med resurserna. Som när skyddsrummen skulle inspekteras häromsistens, till exempel.

Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.

Ungefär två miljarder människor har i år rösträtt i nationella val vilket är ett världsrekord som det enligt min mening inte automatiskt bör tolkas som någon särskild framgång för demokratin. Enligt en del  undersökningar, som verkar vara ett mellanting mellan Olympiaden och något vetenskapligt, ligger Sverige i år på fjärde plats efter Norge, Nya Zeeland och Island. Mitt problem är att jag inte tycker att jag har något att säga till om trots att jag pliktskyldigt men oengagerat deltar i valen.

Nyligen skrev jag en krönika med fokus på en del av de sjuka företeelser som är så vanliga förekommande i det svenska samhället. En observant DGS-läsare kom då med idén att istället belysa några av alla de friska företeelser som förekommer. Ett briljant förslag, om ni frågar mig, eftersom det finns otroligt många härliga företeelser att njuta av i vårt fina Sverige. Här är några av mina personliga favoriter:

I den här texten kan man jämföra synen på USA:s Donald Trump och Sveriges Jimmie Åkesson. Över hela USA är arbetarklassväljare nu den viktigaste delen av den republikanska väljarkoalitionen, mot att det förr varit de besuttnas och företagarnas parti. När fackförbundet Teamsters gjorde en undersökning bland sina över en miljon medlemmar visade den att två tredjedelar föredrog Donald Trump framför Kamala Harris. Bland LO:s väljare i Sverige röstar 60 % av väljarna inte på S, och så många som kanske 1/3 av LO:s medlemmar rösta på SD.

Efter att krisande Northvolt betalat in sin skatt återstår nästa problem – ett par hundra miljoner i löner. Medgrundaren Harald Mix säger sig vara villig att stötta med mer pengar och det kan man nog se som mer eller mindre självklart med tanke på hans höga svansföring. Men nu säger sig även AMF och de statliga AP-fonderna vara villiga att gå in med mer pengar. Svenska folkets pengar – pengar som riskerar att gå upp i rök.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Häromdagen åkte jag in till Luntmakargatan i ett ärende till Taxi Stockholm. Eller, rättare sagt, det var min man som hade ärende dit. Själv var jag bara med för att hålla vakt efter parkeringsvakter. Det är nämligen stoppförbud runt hela Taxi Stockholms huvudkontor. En ren vinst för Stockholms stad och de entreprenörer de anlitar eftersom 99 procent av alla som måste till Taxi Stockholm i olika ärenden gör det under ett arbetspass och därför behöver ta bilen dit.

Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.

Antag att två länder, som vi kan kalla USA och Sverige, av skäl som bara ett fåtal människor, jag till exempel, är förmätna nog att påstå sig kunna förklara, under de senaste tio åren blivit besatta av två varianter av samma psykiska defekt. Hos oss kallas defekten politisk korrekthet, i USA heter den wokism. Missbildningen i detta tankegods är att dess läror inte kan stå på egna ben utan kräver politiska ingrepp, alltså statliga regler och bidrag, för att överleva. Till exempel har myndigheterna i USA bestämt att folk av olika ras ska vara proportionellt representerade bland de intagna till högrankade universitet. Detta tillstånd uppstår inte av sig självt utan kräver politiska insatser. Politiskt korrekta teser förutsätter därför för sitt förverkligande att politiker tillväller sig mer makt så att de kan bestämma saker som inte uppstår naturligt. PK-ismen är på så vis politikerväldets skräddarsydda ideologi precis som socialismen var arbetarklassens. (Har du förstått nu? Du kan räkna med att frågan kommer på provet.)

Stellan Arvidson (1902 – 1997) var ledande Socialdemokrat med DDR-sovjetiska förebilder, skolpolitiker, riksdagsman och ”fredsaktivist” (sic).

Bilden är hämtad från Wikipedia som skriver: ”Många minns honom som grundskolans fader, socialdemokratisk riksdagsman, stridbar antinazist … Andra ser i honom en okritisk DDR-vän, skolans dödgrävare och en verklighetsfrämmande romantiker.”

I åratal har Socialdemokraterna låtit sig infiltreras av gängkriminella, Botkyrka-gänget, de skandalösa lotterilurendrejerierna ett annat, samröre med brottsdömda (se bilden ovan). I ett enda slag är allt glömt och den vänstersinnade pressen går man ur huse för att istället slå ner på Jimmie Åkessons bröllopsgäster. Hur kan Åkesson vara så klantig att han ställer till ett bröllop med gäster som inte tål granskning? Det är faktiskt rätt svårt att förlåta den arrogansen.

Indiens mest kända kapitalist-industrialist och filantrop Ratan Tata (1937 – 2024) avled den 9 oktober, 86 år gammal. Han ledde Tata Group, Indiens största industrigrupp, under drygt 20 år från 1991 till 2012 och sedan även 2016. Mest känd i Sverige är han kanske för att han köpte upp de engelska bilmärkena Jaguar och Land Rover men även för Tata Steel, en av världens största stålproducenter med stålverk runt om i världen, bland andra f d British Steel.

Det är bara lite mer än tre veckor kvar till presidentvalet i USA. Det känns mer ödesmättat än motsvarande svenska tillställningar eftersom svenska regimskiftet sällan får några märkbara effekter på den förda politiken eftersom alla partier och därmed politiker hos oss har samma uppdragsgivare, nämligen den offentliga sektorn, och därför, enligt den sociologiska grundlag som förkunnar att folk som lever under samma villkor tenderar att bli likadana och liksom fiskstim röra sig åt samma håll utom när de gemensamt, på någon sorts kommando, byter riktning. Se exempelvis hur snabbt och konfliktfritt Sverige kunde slinka in i Nato.

Då och då kommer det snyftreportage om invandrare som har det så svårt i Sverige att de måste återvända till sina hemländer. Nu senast är det malliga DN som engagerat berättar om en krögare från Irak som lider så av det svenska gängvåldet att han väljer att flytta hem till Irak. Frågan som infinner sig är: Vart ska vi infödda ta vägen när utländsk klankriminalitet tar över det offentliga rummet?

För femhundra år sedan fanns en kung Serendip på Ceylon. Han
sände ut sina tre söner i världen på någon sorts uppdrag som jag aldrig begripit.
Glädjande nog har inte heller andra människor begripit och därför har begreppet
serendipitet med tiden förenklats och kommit att betyda ”egenskapen att hitta
bra saker som man inte visste att man letade efter”. I morse fick jag oväntat
en rejäl släng av serendipitet.

Vi är vana vid att expertisen – i varje fall på vissa områden – vacklar än hit, än dit. Av någon anledning som jag senare, i mån av tid, ska utreda så är experternas vankelmod avsevärt större inom de sociala vetenskaperna än inom STEM-sektorn. De vanliga diagnoskatalogerna över neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utvecklas i rasande fart och kommer ständigt ut i nya upplagor. Idag används i Sverige ICD (International Classification of Diseases) version 10 och neuropsykiatrikerna förbereder sig för att konvertera till version 11. Man kan jämföra med Pythagoras sats som inte behövt uppdateras på snart tre årtusenden.