Det är tur för mig att det finns många insiktsfulla personer som jag kan samtala med och på så vis få perspektiv ty annars hade det inte blivit så många krönikor. Nyligen träffade jag en perspektivgivare som hade en mer optimistisk bild av Sveriges framtida möjligheter än folk jag normalt brukar träffa. Han sa att om man tar reda på vad de politiska partierna, särskilt de borgerliga, faktiskt skriver i sina program och andra överväganden – eller till och med talar med aktiva partirepresentanter, vilket han hade gjort – så framträder en hoppfull bild av möjligheterna.

Sveriges problem är inte av den arten att de kan lösas med friska pengar och nya lagar vilket betyder att lösningarna inte existerar inom det härad där politikerna verkar eftersom politikerna bara jobbar med pengar och lagar. Det måste till något annat också för att rädda Sverige från det gradvisa sönderfall som tycks hota överallt.

Rolf Hansson gjorde nyligen ett antal intressanta och av läsekretsen uppskattade observationer till förklaring av den svenska PK-ismen. Tanken var, om jag förstod den rätt, att svensken har tappat sin tro på Gud och därför lider av ett hål i själen där gudstron tidigare satt och att detta i kombination med ett dåligt samvete för vårt ekonomiska välstånd skapar andliga kval som svensken löser med hjälp av ”kvasireligiösa” PK-tankar om att offra sin välfärd eller i alla fall sin bekvämlighet och därtill sina barn för invandrarnas skull.

Vid FN:s klimatmöte COP15 som avhölls år 2009 i Köpenhamn beslöts att de rika länderna varje år skulle överföra hundra miljarder dollar till de fattiga länderna för att dessa skulle kunna ställa om sina ekonomier och bli mindre beroende av fossila bränslen. Den överföringen har inte skett enligt plan. Förra året ska ungefär åttio procent att den utlovade summan levererats. (Ett problem är att de rika länderna inte kommit överens om hur räkningen ska fördelas mellan dem. Tänk dig ett gäng på restaurang som kivas om hur notan ska delas upp.)