En god, tolerant icke-rasistisk person förväntar sig samma beteende från och ställer samma krav på alla människor oavsett religion, sexuell läggning eller etniskt ursprung eller socioekonomiskt ursprung. Sådan är inte jag. Jag väntar mig inte alls att alla ska vara lika – ”ha lika värde” – utan är mycket selektiv vilket väl betyder särbehandlande och diskriminerande.

I själva verket är nog alla människor sådana som jag trots allt politiskt korrekt trams som låtsas motsatsen. Tänk dig själv när du ska gifta dig eller välja en affärspartner eller bara hitta en sittplats på tåget. Sådana val är grannlaga processer som aldrig styrs av någon statlig värdegrund. Troligen skulle många få skaka galler ganska länge om staten fick reda på hur folk i allmänhet, i varje fall jag, gör sina val.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter och förklarar den 21 februari att vi borde vara ”förbannade” på ”den privatiserade vårdindustrin”. Varför det?

Han startar med en observation av idéhistorikern Karin Johannisson. Hon påpekade att det inte är självklart om sjukvården är till för de enskilda patienterna eller för kollektivet. (För mig är det naturligt att anta att sjukvården inriktas på de enskilda patienterna när patienterna betalar men på kollektivet när staten betalar.) Med exempel från coronapolitiken illustrerar och, som det verkar, bejakar Wiman att det hos oss handlar om kollektivets snarare individernas intressen:

… vi uppmanas att begränsa smittan i första hand för att ”vården” inte ska kollapsa, inte för att rädda individuella liv.

En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare. Gardell anser att ”det ska kännas i plånboken om en börs-vd inte lyckas förbättra sitt bolags miljöarbete”. Kanske är detta bara normal, skenhelig inställsamhet i syfte att vinna god PR. Men det kan också grunda sig i uppfattningen att företagen bör uppgradera sitt miljöarbete i hopp om att sådant på sikt ska visa sig oväntat lönsamt.

En möjlighet tror jag vi kan avskriva direkt, nämligen att Gardell skulle ha blivit frälst till troende miljömupp som offrar lönsamheten för glaciärerna och isbjörnarna. Sådana kapitalister finns knappt, tack och lov. Det existerar bara de två angivna alternativen som båda har sina särskilda kvaliteter: oärligt publikfrieri samt kalkylerad riskvillighet inför ett nytt affärsområde (eller en kombination av dessa).

Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

Patriarkalisk, förresten? Ursäkta mina könsstereotyper men det är knappast en patriarkalisk despoti som vi ser växa fram i ett land som Sverige utan i stället en matriarkalisk eller feministisk. Välfärdsstaten är inte någon barsk pappa. Barska pappor säger åt sina arbetslösa söner att de får gå till sjöss eller fixa någon annan försörjning bäst de kan. Barska pappor kräver disciplin och rättning i leden och utdelar gärna bestraffningar.

Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”. Insatsen ska kosta runt 750 miljarder euro vilket motsvarar i storleksordningen två svenska bruttonationalprodukter. EU ska låna pengarna på finansmarknaderna och låna dem vidare till sydeuropeiska länder som anses nödlidande. Det blir ett rimligtvis ett antal nordeuropeiska länder inklusive Sverige som i slutändan ska betala fast riktigt hur det hela ska utvecklas vet man inte.

Inom coronapolitiken finns två alternativa huvudstrategier. Den ena är att hålla samhällena öppna så att ekonomierna inte ska ta för mycket stryk (eventuellt kompletterat med lite nedstängning så att inte vårdapparaten blir för stressad). Den andra strategin är att samhällena i möjligaste mån ska stängas så att folk inte träffas och smittan därför inte kunna spridas. (Jag har inte fattat om smittan därmed förväntas självförintas.)

Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

Rekordåren var en tidigare mycket omtalad period i Sveriges historia som sträckte sig från andra världskrigets slut till början av sjuttiotalet. Ekonomiskt sett var det ett för Sverige enastående framgångsrikt skede. Bruttonationalprodukten steg med nästan fem procent per år. Det fanns ingen arbetslöshet så när alla norrlandsbönder flyttat till industrierna i Göteborg importerades arbetare från Sydeuropa. Greker och italienare kom på en söndag och stod vid svarven måndagen därpå. Alla fick vattentoalett och varmt och kallt vatten inomhus. Socialdemokraterna styrde och borgarna lät dem styra ty de styrde ganska bra (vilket ledde till att borgarna abdikerade från politiken, ett tillstånd som fortfarande råder). Alla såg Hylands Hörna på teve. Sverige blev ett föredöme för världen. Vi var snälla och effektiva och bråkade inte med varandra.

Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Jag tänker till exempel på den svenska utrikespolitiken under 1793. Fakta kommer från en serie historieböcker jag hittat i min bokhylla men först efter trettio år besvärat mig med att öppna, Minnen ur Sveriges nyare historia, Stockholm 1852, av överste B. von Schinkel, före detta adjutant hos Karl XIV Johan.

En svala gör ingen sommar men å andra sidan blir det nog ingen sommar om inte en första svala visat sig. Med det menar jag att man inte, som jag har en tendens att göra, att man alltid behöver grotta ned sig så djupt i det nattsvarta framtidsperspektivet att man inte ser de enstaka fåglarna i skyn.

Amerikaner, som jag känner dem, har en mer ohämmad och gränslös attityd än svenskarna. Vi är mer flockdjur och kollektivister som inte gillar avvikelser. Ska vi förändra något vill vi helst göra det i grupp. Vi väntar på varandra. ”Alla ska med”.

Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessa två typer av mänskliga rättigheter är så olika och rentav motsatta att man kan förvånas över att de tillåts uppträda under samma benämning. 1700-talsrättigheterna – sådant som yttrandefrihet, pressfrihet, näringsfrihet, äganderätt etc – handlar om att begränsa statens makt över medborgarna. Dessa rättigheter etablerar ett slags frizoner där medborgarna är fredade. Dit får staten inte kliva in och störa med olika regler och andra för den utsatte medborgaren besvärande kränkningar. Frizonerna skyddar medborgarna från staten.

I sex år har jag varje dag på den här bloggen skrivit mer eller mindre förtvivlade artiklar om nationens tillstånd. Ibland har texterna varit mindre förtvivlade och då har jag till och med kostat på mig att skämta (låt vara cyniskt men i alla fall). Ibland har de varit mer förtvivlade och mer att betrakta som ett slags nödrop utslungade i etern i en desperat förhoppning om att mina MAYDAY skulle uppfattas av någon galaktisk räddningskryssare som skulle komma hit och rädda Sverige.

Barnsligt förstås. Men så barnsligt tryggt har mitt och alla andra nu levande svenskars liv varit. Inga storskaliga nationella katastrofer har inträffat under våra liv. Vad är tsunamin och coronat mot en riktig afrikansk svältkatastrof med åtföljande inbördeskrig? Tryggheten har varit fastskruvad i den svenska tillvaron. Ingen har behövt uppleva sådant som händer allt som oftast världen över, nämligen samhälleliga sammanbrott.

En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Av det inser man att det spelar stor roll vilka som är kunder och vad dessa personer har i skallarna. Under det moderna stora ekonomiska miraklets tid – från andra världskrigets slut och ett kvartssekel framåt – var näringslivets huvudsakliga kunder den breda medelklassen av vanliga människor. I Sverige tänkte de ungefär likadant vare sig de var överläkare eller löpandebandarbetare. De vill ha bil och villa och resor till solen och därför inriktades produktionsapparaten på att tillfredsställa sådana önskemål. Det var de vanliga människornas vilja och värderingar som bestämde vad företagens skulle producera.

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall. ”Vi anser det självklart att alla människor är skapade lika” står det i USA:s självständighetsdeklaration från 1776 och sedan dess har jämlikhetsprincipen varit västerlandets ledstjärna (i varje fall i högtidliga ögonblick och kanske inte riktigt när det gällde Nordamerikas slavar men jag hoppar över komplikationerna för att koncentrera mig på principfrågan).

Deklarationsförfattarna ansåg att alla människors lika värde var självklart. Menade de allvar och vad betydde det i så fall? Det är svårt att föreställa sig något annat än att deras utgångspunkt var den kristna uppfattningen om att Gud älskar alla människor lika mycket. De amerikanska grundlagsfäderna var för det mesta deister vilket innebär att de menade att Gud hade skapat världen men sedermera slutat lägga sig i skapelsens vidare öden.

Det blev något fel på min Skype så att jag utan att själv synas hamnade i en videodiskussion mellan ett halvdussin mötesdeltagare. Det verkade vara politiker och statstjänstemän.

Jag har sammankallat det här brainstormingmötet för att diskutera hur vi ska ta itu med sverigedemokraterna, sa ordföranden. Den hittillsvarande politiken fungerar inte längre. Folk har slutat bry sig över att vi kallar sverigedemokraterna för nazister. Senast igår skrattade min granne åt mig. Jag sa att sverigedemokraterna är rasister och nazister. Visst, skrattade grannen, glöm inte att de är fascister också. Vår strategi mot sverigedemokraterna håller inte. Vi måste ta fram en ny strategi.

Alexis de Toqueville (bilden) var en fransk ädling som på 1830-talet reste till USA för att studera den unga demokratin (se lite mer här om du har lust). Han skrev en av samhällsvetenskapens klassiker om sina erfarenheter och observationer.

USA hade till skillnad från de europeiska länderna ingen aristokrati. En av aristokratins viktigaste funktioner i ståndssamhället var att förhindra suveränen att ta all makt och bli despotisk. Adeln var bildad och mäktig och kunde som ingen annan samhällsgruppering stå emot en härskare med anspråk på envälde. Tocqueville visste vad som hade hänt under den franska revolutionen när adeln krossats. Genast införde centralmakten diktatur och tyranni hur demokratisk den än förklarade sig. Hur skulle USA klara det här dilemmat? Skulle demokratin, alltså överhetens skyldighet att stå till svars inför medborgarna, räcka till för att lägga band på dess – varje överhets! – despotiska drifter när det inte fanns någon adel som kunde hålla den i schack?

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

Ett grundfaktum är att det i vårt samhälle liksom i alla andra hittills kända är att det existerar brottslingar som besvärar samhället i övrigt. Den stora frågan är vad staten i egenskap av huvudansvarig för ordningen ska göra åt brottsligheten.

Häromdagen talade jag med en läkarkompis om huruvida coronat är dödligare än föregångare som Asiaten år 1957 och Hong Kong-influensan år 1968 som inte föranledde så mycket väsen vad vi kunde minnas. Frågan var helt enkelt om ståhejet kring vår tids pandemi kan förklaras av att covid-19 faktiskt är så mycket farligare än tidigare virusattacker eller om samtidens oro beror på mentalitetsförändringar däri inbegripet en möjlig tilltagande maktlystnad eller beskyddarinstinkt från politikernas och myndigheternas sida.

I en kommande krönika av Gunnar Sandelin beskriver han med förundran ett av det svenska välfärdssystemets märkvärdigaste drag, nämligen hur det sociala arbetet i sextio år bedrivits med oförändrad filosofi trots att metoderna aldrig fungerat. Välfärdsstatens grundföreställning, säger Gunnar som själv är utbildad och länge praktiserande socialassistent (som det hette då), är att kriminella och andra sociala problematiker aldrig egentligen anses skyldiga till de besvär de orsakar sig själv och andra eftersom skulden alltid ligger hos en uppsättning ”sociala faktorer”, exempelvis trångboddhet, fattigdom och olämpligt sällskap.

Ungefär två gånger i veckan hör bekymrade människor av sig till mig. De är för det mesta svenska, troligen vita, män 40 +. De oroar sig alla för ungefär samma saker och det är inte isbjörnarna och klimatet. I stället ängslas de för Sveriges framtid med särskilt uppmärksamhet på hotfulla inslag såsom mångfaldspolitiken, elbristen, skolresultaten, den explosiva privata och statliga skuldsättningen, känslan av att förlora sitt land och de allt tydligare tecknen på att vårt politiska system tycks anstränga sig för att vaska fram ledare som saknar ledarkompetens.

Byråkratin är en beundransvärd skapelse. Allt är regelbundet, förutsägbart och rättvist när det fungerar som det ska. Den handläggande tjänstemannen har en inkorg på vänster sida av skrivbordet och en utkorg på höger sida. Han tar ett ärende ur inkorgen. Det kan handla om en bygglovsansökan för en röd bastu med vita knutar vid strandkanten. Tjänstemannen kontrollerar i det av politiker fastställda regelverket hur just den här ansökan ska bedömas. Sedan stämplar han ansökan som Beviljad eller Avslagen och lägger akten i utkorgen. Det hela fungerar med maskinmässig noggrannhet.

Jag skröt för en bekant att jag troligen är den ende nu levande svensk som har läst hela bokserien Kapitalet, fyra volymer inklusive Teorier om mervärdet (bilden). Göran Greider har nog också läst Kapitalet, sa bekantingen. Det är möjligt, svarade jag, kul för honom. Sedan bad bekantingen mig att beskriva hur Marx resonerade så var så god.

Marx hade två viktiga utgångspunkter.

Rubriken föranleds av att Svenska Handelsbanken AB, som jag trodde var ett pålitligt företag som koncentrerade sig på att maximera vinsten, nu försöker uppfostra kapitalförvaltare att värna om den biologiska mångfalden. Nyligen publicerade banken den trettiosidiga rapporten Sustainability Strategy Biodiversity 101: Two things that portfolio managers should do today.

De kapitalförvaltare Handelsbanken vänder sig till måste vara mer slängda i biologiska frågor än jag om de förstår vad Handelsbanken tycker att de ska göra men här är de två uppgifterna de får (eftersom jag inte begriper kan jag inte översätta):

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.

Konstitutionen, exempelvis den svenska regeringsformen, består av instruktioner till landets ledare hur landet ska styras. Konstitutioner är hårdvara där det exempelvis står hur ofta val ska hållas (om samhället ifråga är en demokrati; även absoluta monarkier kan förstås ha konstitutioner där det står något annat).

Men det finns mjukvara också. Mjukvaran förpackas i ideologier där olika människogruppers allmänna attityder till maktutövningen på ett någorlunda, kan man hoppas, sammanhängande sätt artikuleras. De sedan demokratin infördes i västerlandets mest kända ideologierna har varit socialismen, liberalismen och konservatismen samt diverse hybridvarianter, exempelvis socialliberalismen, samt mer eller mindre framgångsrika utbrytarfilosofier som anarkismen och miljörörelsen.

Den 83-årige Yoshiro Mori (bilden) har just avgått från sin post som ordförande i organisationskommittén för de olympiska sommarspelen som ska inledas i slutet av juli. Mori var tidigare premiärminister i Japan och är känd för att ha ett hjärta som en loppa och en hjärna som en haj. Som premiärminister blev han fångad på bild tillsammans med en av Japans mäktigaste Yakuza vilket betyder mafialedare. När en amerikansk ubåt av misstag sänkte en japansk fiskebåt varvid nio japaner dödades fortsatte Mori att spela golf sedan han informerats om händelsen. Enligt den Internationella Olympiska Kommittén ska sommarens OS i Tokyo vara de bäst förberedda av alla olympiader.

Märta Stenevi (bilden) från miljöpartiet är ny bostadsminister. Hon tycker att vi ska bygga för barn och inte för bilar: ”När vi bygger för barn i stället för bilar så blir det bra för alla”. Det får mig att tänka på när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Så här gick det till.För några decennier sedan beslöt min första fru och jag oss för att försöka adoptera ett barn eftersom vi inte kunde få något eget. I praktiken betydde detta att importera ett barn.

För att få importera ett barn måste man ha importlicens. Sådan licens beviljas av kommunens sociala myndigheter efter en noggrann prövning av ansökande föräldrar.

Jag har märkt att jag på senare tid, sedan ett par år kanske, förstår mindre och mindre av den allmänna diskussionen i samhället. Det kan förstås bero på tilltagande senilitet men jag är förmäten nog att tro jag förkroppsligar ett allmänt tillstånd. Vi förstår allt mindre eller också kanske vi börjar koncentrera oss på saker som inte går att begripa.

Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.