Fareed Zacharia föddes i Bombay och lyckades göra en lysande karriär som skribent på olika amerikanska tidningar, The Wall Street Journal till exempel, en av det lilla antal amerikanska tidningar som kan bedömas eftersom världspressens skribenter inte ens tagit grundkursen i SFI och därför inte ens gjort det språkliga minimum man hade kunnat begära för att de skulle göra sig hyggligt lättillgängliga även för oss som inte har varit artiga nog att lära oss hindi (med eller utan brytning), gaeliska och några andra outkomliga språk. Därav kan man dra betydelsfulla slutsatser som jag nu ska dela med dig.

Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.

En av de teser jag med besvärande envishet i tio år eller mer framfört på dessa sidor är att Sverige har ett mäktigt välfärdsindustriellt komplex vars obetvingliga omsättningsmaximering leder till att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten obevekligen växer. Observera ordvalet: ”obevekligen växer”. Denna formulering betyder att processen går av sig själv oavsett vilket parti eller partikonstellation som råkar inneha regeringsmakten.

Den humanistiska stormakten hade vid mitten av sjuttiotalet fattat att den var en humanistisk stormakt och gjorde sig redo för att ta konsekvenserna. Den insåg att den skulle bli ett invandringsland men förstod även att den inte visste hur man gör när man är ett invandringsland. Den skrev därför till alla sina myndigheter och bad dem tänka igenom saken och skicka sina synpunkter. Det gjorde myndigheterna. Allt sammanställdes i en utredning på ungefär tvåhundra sidor om sådant som inrättande av en ny myndighet för övervakning över hur tolkar ska auktoriseras respektive berövas sin auktorisation.

Sedan jag för snart femtio år sedan tillträdde en tjänst som förste byråsekreterare inom den svenska utlandbiståndsförvaltningen har jag oavbrutet dragit samma slutsatser om sådana anslagsfinansierade organisationers beteendemönster. Till skillnad från privata företag, som, när allt går som det ska, är vinstmaximerande så är anslagsfinansierade organisationer, i mitt fall till exempel Sida, FN och diverse kommuner, i stället omsättningsmaximerande. (För denna sanning fick Angus Deaton nobelpriset i ekonomi flera år efter det att jag kommit till insikt så om du får se en lista över ekonomipristagare där mitt namn saknas så kan du tryggt dra slutsatsen att du konfronterats med fejk njus.)

Nu när den humanitära stormakten – alltså Sverige sedan hundra år – i stort sett är avvecklad kan det finnas anledning att ställa sig frågan vad det var som hände. Medan historiska skeenden inträffar kan man inte förstå dem, bara känna dem. Det var därför filosofen Hegel skickade ut sin uggla Glaucus först i skymningen – när det som hade hänt under dagen faktiskt hade hänt och fortfarande kunde skönjas men ännu inte helt dolts av nattens nermörker.

Rubrikens idé har jag fått från prästen Annika Borg. Vi har kommit överens om att den är så viktig att det är bra om fler uttrycker den på sitt sätt.

I egenskap av Eran jeneraldirektör på Skolverket har jag en massa kåmentarer om det hära med Pisa undersökningarna som nuligen kommit och består av fejk njus. Det vet jag för jag har varit der, det vill säga i Paris där han som är chef har sitt kontor. Jag var där förra gången det var Pisa och då hade Svärje så dålia resultat att vi bestemde att göra någe raddikalt och det gjorde vi okså vi let helt enkelt inte de dålia barna göra sina prover eftersom de var så dålia å då blev genomsnittet mycket bättre.

Det finns ett antal nationella föreställningar som är så tillltalande att man hellre tänjer på fantasin för att tro dem än man synar dem lika pedantiskt som man undersöker allt annat. En del av dessa legender kan det förstås ligga en hel del i. Personligen vill jag gärna tro på diktaren Runebergs gripande berättelse om Bonden Paavo som efter tre felslagna skördar äntligen få in en rekordgröda, tittar sorgset på sin finska fru som jublar över att de äntligen ska slippa blanda bark i brödet, torkar en tår ur ögonvrån och säger ”blanda du till hälften bark i brödet, hustru, ty förfrusen står vår grannes åker.”

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Ibland uppdagas pinsamma luckor i min kunskap om världen. Senast hände det häromdagen, när en kunnigare person än jag började prata om Kairodeklarationen som om det vore något envar kände till. Det gjorde jag inte. Om jag hört ordet så hade jag glömt det. Så jag fick studera.

Ursprungligen, åtminstone fram till trettio- eller fyrtiotalet, fanns det bara en sorts socialdemokrater. Denna stabila originaltyp var förstås partimedlem, fackligt ansluten och arbetade i industrin. Han, ty han var en han, gick för det mesta på mötena. Frugan jobbade i hemmet.

Hur är det möjligt att politiker genomför så olämpliga saker som det svenska universitetssystemet där lärosätena får betalt efter hur många examina de delar ut? Hur lång tid kan det ta för en beslutsfattare att förstå att en sådan ordning måste leda till betygs- och examensinflation? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Det är inte bara genom att i egenskap av vit man ansvara för flera århundradens, kanske årtusendens, slaveri och andra slags tilltagande förtryck av alla andra människor, det vill säga av dem som inte är vita män, som jag har skuld. I dagarna har årets stora miljömöte COP28 inletts i Dubai, Förenade Arabemiraten. För att försätta de 70 000 delegaterna i ett lagom upphetsat stämningsläge och påminna dem vad det hela handlar om påpekade Indiens premiärminister Nahendra Modi att min skuld fortsatt att öka under det senaste seklet: ”Under de senaste hundra åren har en liten del av mänskligheten ägnat sig åt hejdlös exploatering av naturen”, sa han och fortsatte med ödesmättad stämma, ”och nu betalar mänskligheten för detta”.

Hanne Kjöller är en fristående kolumnist i Dagens Nyheter som jag sätter högt för hennes nästan alltid skarpsynta iakttagelser. Nu har hon kommit med nya skrämmande redogörelser för hur staten uppför sig. Hennes budskap i sammandrag, som jag fattat det, är att:

Ett svårt ord är ”man”. Ett annat är ”samhälle”.

Föreställ dig att du är bekymrad över tillståndet i skolan (eller järnvägen, polisväsendet, psykvården, media, klimatet, cyklister på trottarerna eller vad som helst; du väljer själv något som ligger dig särskilt varmt om hjärtat).

Åren 1974 och 1975 var en formativ period för ett gammalt Sverige som höll på att ta slut efter ett kvartssekels magiskt framgångsrika rekordår och ett nytt och annorlunda Sverige som nu skulle danas enligt politikens drömscenarier. 1974 kom en ny regeringsform där det nya politikerväldets huvuduppgifter fastställdes. Alla människors lika värde skulle vara politikernas ledande princip och deras huvuduppgift ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd… Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Att människor eftersträvar andras beundran går att begripa. Att en del i detta syfte går till överdrift kan man också begripa; kampen om nästans uppmärksamhet och gillande är hård och det kan vara motiverat med en del fräcka chansningar i form av extrema utspel, låtsaslekar, solochvår och blå dunster.

För många år sedan var jag liberal nog att förespråka oinskränkt yttrandefrihet för alla, medborgare, PUT-folk och turister. Det kändes genomtänkt och motsägelsefritt. Det som gällde en person gällde lika för en annan.

Igår skrev jag en text om artificiell intelligens som gav mig dåligt samvete eftersom jag skrev den utan att veta vad jag pratade om. Min poäng var att ingen som pratar om artificiell intelligens, vilket många gör eftersom det nuförtiden existerar oändliga mängder arbetslöst riskkapital (som Farbror Joakims pengabingar fast fler) som letar efter något kul att göra, begriper sig på AI. Eftersom de oändligt rika kapitalisterna liksom du och jag inte vet något om själva tekniken – till exempel om den ska utplåna mänskligheten eller tvärtom göra tillvaron oändlig behaglig (om inte i Mali så åtminstone i södra Kalifornien) – så får de i stället lita till hjältar som de för tillfället tillmäter gudomliga krafter.

För några år sedan började världen oroa sig för lögnen och då menar jag inte den bedrägliga vardagslögnen som folk kunde åka i fängelse för utan den storslagna lögnen, ofta i industriell skala, som hedrades med beteckningar som fake news och ofta påstods tillverkas av ryska hackers på order av Putin och hade som syfte att åstadkomma regimskiften i USA och andra viktiga länder.

Max Weber, en av sociologins klassiker (bilden), ville förklara kapitalismens genombrott med dygdemönstren hos kalvinisterna och andra sorters puritaner. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda skriver han att ”den påstådda konflikten mellan å ena sidan världsfrånvändhet, asketism och kyrkofromhet, å den andra medveten kapitalistisk kapitalackumulation, i verkligheten visar sig handla om ett intimt samband.” Till exempel tog kalvinistkapitalisterna avstånd från allt penningslöseri: ”Den överlägsna spendersamheten hos herremännen och den brackiga pråligheten hos nouveau riche är lika förhatliga för den kommersielle asketen.”

Den artificiella intelligensen är den hetaste intelligensen som finns. Den är så het att risken för att den ska förgöra människan kan vara större än att den ska infria sin löften om att förvandla människans jordeliv till något paradisiskt. Bara för att du ska inse vilket kraftfullt instrument AI verkligen kan vara har jag haft ett samtal med en AI som heter Bing. Så här skriver Bing (eller kanske hans skötare):

Ett faktum som med tiden kommer att göra sig alltmer gällande är att Israels beslutsamhet att hänsynslöst kämpa tills den sista Hamas-krigaren är död blir svårare att upprätthålla ju mer Israels krigiskhet faller världen i ögonen medan minnet av den ursprungliga skändligheten – attacken den sjunde oktober – tonar bort. Ett annat faktum är att USA, trots att USA är Israels närmaste allierade, inte håller med Israel på en enda viktig punkt. Därför är de fredsförhandlingar i Qatar som diskuteras i media inte mycket att tro på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att det finns något som kallas mänskliga fri- och rättigheter som (på vissa ställen i alla fall) utvecklats under århundraden för att nu ha nått sin slutgiltiga och helt lyckade utformning i det västerländska samhället är något som jag har av slentrian har tagit för givet. Jag har helt enkelt blivit utbildad i den traditionen.

Ändrat allt, och i grunden. Jag har alltid haft en ospecifik ambition att skriva saker som på något vis ska publiceras för att andra människor ska läsa. Det kanske vittnar om någon sorts exhibitionism från min sida men nu är det här inte en psykologisk text utan en sociologisk. Vi kan vara ganska säkra på att mina erfarenheter drabbar även andra, och desto strängare ju mer specifika deras litterära ambitioner råkar vara. (Den skribent som koncentrerar sig på sonetter och inte kan tänka sig att avvika en tum från den ambitionen får mycket svårare att överleva i en post-akademisk litterär värld där den som kan ta ett tillfälligt gig som författare av recept för småkakor har trumf på hand och kan kanske snart komma tillbaka till den rimmande versens värld. Det kallas för flexibilitet och är ganska obehagligt för många.)