Ibland kan banala men revolutionerande insikter vara så försynta eller potentiellt stötande att man inte uppfattar dem. Va? Allt detta på samma gång? Låt mig ge ett exempel.

Den här krönikan publicerade jag för nästan precis tio år sedan när jag genom en lyckträff hamnat i en gudabenådad reklamsnutt från en bank i form av Beethovens nia. Jag låter min inledning stå kvar.

Den så kallade samhällsdebatten består till stor del av så kallade debattörer som upprört säger att ”nu är det verkligen dags att vi börjar prata om” till exempel barnakutkrisen eller äldreomsorgskrisen och sedan övergår till att göra något annat än att diskutera just detta. På det viset kan samhällsdebatten fylla media med ord utan att skapa någon förståelse.

Jag trodde inte jag var intresserad av den brittiska överklassens privatliv – och med överklass menar jag allt från drottningen eller kungen och några tusen personer nedåt i den ärftliga delen av samhällshierarkin – men när jag fått boken i min hand väcktes mitt från början tvivlande men sedan alltmer roade och till slut rörda engagemang.

Under en provtagningsvecka som avslutades igår har jag räknat antalet kränkningar jag utsatts för och fördelat dem efter utövarens identitet. Som det visat sig är en av förövarna överlägsen vinnare.

Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.

Ibland roar jag mig med att fundera över hur dumt folk tänkte förr i världen (och även nu för tiden fastän människan inte har så många fasta bevis för överlevande dumheter). Jag tänker till exempel på en av de världsberömdaste engelska ekonomerna och prästerna genom tiderna, nämligen Thomas Malthus. (Är det inte märkvärdigt hur många av de klassiska ekonomerna från Upplysningstiden som samtidigt var präster? Det finna säkert något självklart skäl även om inte jag skådar förklaringen särskilt tydligt. För Malthus själv var det två flugor i en smäll: genom att idka avhållsamhet gjorde människorna Gud glad och säkerställde att det inte föddes så många barn varigenom folk slapp dö den plågsamma svältdöden.)

De senaste dygnen har mediatexter om den amerikanska universitetsskandalen med epicentrum över Harvard sprutat ut över världen och jag har läst några av dem (och även skrivit en text – vilket jag nog inte borde ha gjort; jag tog hela woke-konceptet för det eländiga skämt som det faktiskt är och försökte skämta bort dumheterna vilket var lika framgångsrikt som att försöka skämta bort Stalin under andra världskriget).

Så här några år efter uppfinningens fullbordan borde den klara, genomlysta sanningen om västerlandets möjligen främsta andliga framsteg, PK-ismen, ha uppenbarat sig för envar.

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.

Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.

När Nietzsche hade förkunnat Guds död uppstod ett intellektuellt tomrum i människornas tillvaro. Vad skulle man ha böner, katedraler och Vatikankoncilier till med tanke på att alla dessas funktioner handlade om att administrera relationerna med en gud som inte längre fanns. Prästerna i egenskap av simultantolkar mellan Gud och de för det mesta okunniga människorna behövdes inte heller. Det horror vacui som enligt den förutseende Aristoteles därigenom uppstod fylldes av den enda trovärdigt magiska kraft som återstod när Gud försvunnit, nämligen staten.

Igår skrev jag att samhällets dominerande makt är den som läst på i sin Hobbes och skaffat sig ett våldsmonopol som är starkt nog att vara ointagligt. Folket blir helt enkelt skrämt till lydnad. Du kanske menar att jag har blivit förförd av historiska äventyrsfilmer från Hollywood men jag tror att den allmänna skrämseln spelat stor roll. När folk inte var rädda nog kunde de bli farliga för härskaren som därför återigen måste sätta sig i respekt. En metod var prygel och offentliga avrättningar som av samtida redogörelser visar sig ha varit populära tillställningar som ofta drog stor publik. (Vid vissa särskilt betydelsefulla tillställningar kunde man ofta köpa sig en välbelägen åskådarplats för att inte missa dramatiken. I Tehran hänger man numera folk från upphöjda kranar för att ge hela åskådarskaran, även dem som inte har råd med VIP-platser, goda möjligheter att noggrant följa evenemanget.)

Några år innan flaskposten med det numera världsdominerande amerikanska uttrycket ”woke” hade kraschat mot Bohusläns klippor och låtit det invasiva innehållet slingra sig ut så hade jag sedan länge uppmärksammat företeelsen under annan beteckning, nämligen ”politiskt korrekt”. Om du ursäktar en självbelåten vardagsfilosof, jag själv alltså, så är mitt uttryck bättre eftersom det innehåller mer klargörande substans.

Även om jag brukar framställa mig själv som anhängare av Betydelsefulla och Högstämda Principer så måste jag tyvärr erkänna att sådant vid närmare eftertanke är båg. I sista hand är det våldet som avgör. 

Information från Wikipedia om frontallobens utveckling:

”Olika delar av hjärnan utvecklas olika fort och exempelvis frontalloben är den delen av hjärnan som utvecklas allra långsammast. Det är därför vi har svårt att bedöma risker och se helhetsbilder medan vi är unga, denna delen av vanligtvis inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder.”

”Det ekonomiska överskottet” är ett förunderligt användbart begrepp för den som vill förstå samhällenas natur. Fråga vad ett samhälle gör med sitt ekonomiska överskott och du får en djup insikt om dess grundläggande karaktär.

När människor gör saker tillsammans skapar de trygghet genom gemenskap. Svenska bondbyar före storskiftet 1749 och efterföljande skiften hade stora gemensamma allmänningar dit alla kunde skicka sina djur på bete. Individuella odlingstegar fanns men de var så smala och låg så nära varandra att all odlingsverksamhet måste ske unisont. Kravet på trygghet skapade en tendens till kollektivism.

Det senaste året eller kanske tre-, fyraårsperioden, har jag varit utsatt för tilltagande förvirring. Det kan vara mitt fel, växande senilitet är alltid en möjlighet, men jag tror motvilligt på det minst sannolika alternativet av alla, nämligen att starka krafter försöker driva med mig. Vilka dessa starka krafter är vet jag inte men man känner igen dem på att de försöker omdefiniera tillvaron och på det sättet göra mig obehagligt osäker.

När jag kom hem till Sherlock Holmes en londondimmig novemberdag satt han i sin favoritfåtölj och myste. Han hade just tänt en four o´clock-pipa och smuttade på sitt té.

Axel Oxenstierna, bilden, var en av svensk historias största statsmän. Han tog över en aristokratiskt inspirerad, det vill säga ganska känslobesjälad statsapparat och förvandlade den till en strängt regelstyrd förvaltning som styrdes i enlighet med landets första konstitution. 

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas.