Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:

Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Eftersom det är sol ute och mina erfarenheter säger att den svenska sommaren är kort (”det mesta regnar bort”) så smiter jag nu från arbetet och återpublicerar följande tioåriga text (publicerad 2015 här) för att påminna om vad vi är för slags folk.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)

August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.

I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.

Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
 

Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):

Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.

Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.

Frugan och jag hamnade på ett barndop under ett träd i den skira försommarmiljön. Försommarmiljön var det inget fel på men jag fick som vanligt anledning att irritera mig på Svenska kyrkans tilltag, särskilt psalm 289 som nästan alla utom jag verkar sätta särskilt högt med tanke på att den förekommer på praktiskt taget varenda kyrklig förrättning som jag besökt på länge, dop, bröllop eller begravning. Nog ska 289:an med varenda gång.

I serien irriterande men kanske inte fullt bevisade tecken på att det var bättre förr vill jag härmed besvära med ett konkret exempel. (En vän föreslog att det mest uppenbara exemplet var den krönika som du just håller på att läsa som, enligt honom, är särskilt dålig. Mådä, sa jag, men detta är i så fall ett indicium på min tes, ty mina kreativa processer har under den senaste veckan varit störda av att mailprogrammet inte fungerat. Varken in eller ut. Tekniken är snabb och billig när den fungerar vilket den i mitt fall endast stötvis gör.)

Igår publicerade Bitte Assarmo, högt aktad skribent på dessa sidor, en krönika som hon helt fräckt titulerade ”Det var bättre förr”. Hon motiverade med egna erfarenheter under några decennier och försåg  texten med tillräckligt många reservationer för att visa att hon kunde ha fel.

Jag har aldrig besökt eller ens sett en trollfabrik. Detta är genant att behöva erkänna för en person som utger sig för att vara daglig ledare för en blogg som påstår sig ”skapa samtidens självförståelse”. Däremot har jag jobbat på tankesmedjor eller think tanks som väl är ungefär samma skrot och korn: man anlitar personer som man anser tänker klokt, skriver hyggligt och i bästa fall inte begär någon ersättning och säger åt dem att publicera efter bästa förmåga. Sedan får man se hur det går.

Sverige brukar skryta med att ha varit det första landet i världen som införde yttrandefriheten, det vill säga principen att överheten inte ska få hindra folk att framföra sina åsikter. Denna storslagna förordning antogs år 1766 när Gustaf III var kung. (Gustaf III var en ambivalent konung i det mesta han företog sig. Han lät sig hyllas av sådana som Voltaire för sitt liberala synsätt vad gällde yttrandefriheten men sedan tog kungens kluvenhet över och han förbjöd yttrandefriheten. Å andra sidan införde han en kanske ännu starkare liberal frihet några år senare när han berövade adeln förlorade dess ensamrätt till olika statliga ämbeten (vilket i serien överraskningar innebar att kungen genomförde det väsentliga i franska revolutionen några månader före Bastiljens fall varefter adelsmannen Anckarström hämnades på den charmige, vankelmodige kungen).

Av en ren händelse hamnade jag igår och i förrgår vid nyskrivna reportage om krigsläget i Ukrainas näst största stad, Charkiv, nära den ryska gränsen, dels i Dagens Nyheter, dels i Svenska Dagbladet, dels i The Wall Street Journal. Jag hade hoppats att journalisterna skulle berätta helt väsensskilda historier så att jag skulle kunna ondgöra mig över falska nyheter och trollfabriker, men så beviljat fick jag det alltså inte.

Det är svårt att med någon tillförsikt skapa sig en övertygelse i politiska frågor där man inte fötts in i ett ställningstagande och sedan stannat där som till exempel att barn som förut växte upp i socialdemokratiska familjer ofta fortsatte som någon sorts vänstersympatisörer (och vice versa).

De senast dagarna har Sverige plågats av en storm ett vattenglas som troligen inte är någon storm eller ens ett vattenglas. Det handlar alltså om trollfabriksstriden inom den svenska regeringen. ”Den svenska regeringen består av 3 + 1 = 4 så kallade borgerliga partier”, förklarar jag för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. ”Man hade antagit att de före valet skulle ha samlats för att enas om en fyraårig uppryckningspolitik för Sverige.”

Om någon annan än jag själv hade berättat den här historien för en sådan som jag – notoriskt klentrogen i fråga om påstått garanterat sanna försäkringar från vanliga mediakanaler – så hade jag nog, min skepsis till trots, undrat om inte Jesus, när allt kom omkring, hade väckt många döda till livet, du vet Lasarus och Jairos dotter, och i vilket fall som helst förvandlat vatten till vin vid bröllopet i Kana.

TV4:s program ”Kalla fakta” har, det kan väl inte vara någon hemlighet som det är oartigt att avslöja, wallraffat hos Sverigedemokraterna på jakt efter för partiet genanta nyheter som kan ligga det i fatet inför nästa riksdagsval. Günther Wallraff var en tysk journalist som uppfann det journalistiska tricket att ta anställning hos sin fiende för att sedan avslöja vederbörandes oetiska och smutsiga beteende.

Den persiske prinsen Serendip växte upp på ön med samma namn (som senare bytte benämning till Ceylon och Sri Lanka) där folk tydligen var födda med tur ty begreppet serendipitet kom så småningom att betyda egenskapen att hitta bra saker som man inte ens förstod att man letade efter. Det ofta återgivna illustrerande exemplet är förstås Alexander Fleming och penecillinet.

Det känns osäkert att sakna en fast och tillförlitlig tro. Om du inte förstår vad jag menar så ägna en tanke åt övertygade religiösa människor. De är ofta stabilt förankrade i sina övertygelser fastän de har svårt att övertyga tvivlare och agnostiker som jag om riktigheten (vad nu det betyder) i sina förvissningar.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att vi inte behöver någon. Dumboms grej var inte minst att dra stolliga slutsatser, till exempel:

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.

I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.

”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.

En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):