För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.

Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.

Själv anser jag att mina kunskaper i engelska språket är synnerligen tillfredsställande – vore jag min lärare skulle jag troligen ge mig vitsord i spannet Laudatur till Magna cum laude approbatur – men trots det anser jag att det är för många hallåpersoner och återkommande intervjuobjekt som sluddrar på internet varför jag har vaskat fram en egen favoritlista över folk på YouTube som är ovanliga på det sättet att de kan uttala sig begripligt om det fullskaliga kriget i Ukraina. Detta är just nu ett mer aktuellt ämne än vanligt med tanke på att USA i förra veckan lovade Ukraina sextio miljarder dollar, Storbritannien en halv miljard pund och övriga Nato-länder tills vidare okända belopp.

Jag är villig att tro allt ont om ryssar, i vilket fall som helst om Putin och den övriga ryska staten. Till exempel är jag benägen att lita på information i en tillför- och pålitlig kvalitetstidning som Dagens Nyheter (25 april) att Ryssland inför EU-valet i juni sprider desinformation och ägnar sig åt ”dold påverkan”. Allt eftersom valet närmar sig blir det värre. Nu har det gått så långt att EU:s krishanteringsmekanism IPCR behövt aktiveras vilket är närapå, förstår man, en sorts stabsläge som bara intas under särskilt jobbiga omständigheter såsom pandemin och flyktingkrisen.

Den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith skrev två särskilt uppmärksammade böcker. En av dem var Teorin om de moraliska känslorna och den andra var Om folkens välstånd. Dessa världsberömda böcker var lättlästa (vilket nog berodde på att Smith författade dem innan fackekonomerna blivit ett avskiljt skrå bland tänkarna som bara skrev för varandra). Böckerna köptes av högskolestudenterna för att tio till femton sidor – de som handlar om Den osynliga handen – skulle komma på tentan. Texten skummades av tentanden och placerades därefter, troligen för evärdelig tid, på undanskymd plats i hans bokhylla.

När jag gick i lågstadiet fick jag viss utbildning i vet och etikett av klassföreståndarinnan Laura Laura som kom från Norrland och därför visste att uppföra sig mot samer som på den tiden inte kallades så utan i stället betecknades med det skamliga l-rdet som inte ens Laura hade insett blivit förgripligt och därför oanvändbart; att mäta l-folkets skallar med särskilda instrument samt att fråga dem hur många renar de hade var också skamligt, det hade Laura begripit.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

Pappa, jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Alla andra kan du kasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Fixa nån som är ledig
Pappa, jag vill ha en italienare!
Annars flyr jag till Venedig

Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:

1. Man ska inte ha ihjäl människor.
2. Djur har inga rättigheter.

Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.

Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.

Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.

Själv tror jag som sagt att det finns en koppling mellan staten och klimatindustrin. Med klimatindustrin menar jag hela den apparat av människor, institutioner, lagar och andra regler som under de senaste decennierna byggts på tesen att människans utsläpp i atmosfären av framför allt koldioxid hotar att höja jordens temperatur på ett för människan skadligt sätt. Ingen vet säkert om denna filosofiska grund på vilken klimatindustrin vilar är långsiktigt hållbar men det spelar ingen roll för industrins utveckling. Det räcker med att tillräckligt ekonomiskt välförsedda intressen tills vidare oroar sig tillräckligt för att sätta av resurser för systemets underhåll – vilket framför allt betyder ersättning för personal – och vidare utbyggnad.

Människan har, vad jag tyckt mig kunna iaktta, utvecklat två väsensskilda metoder att trassla sig fram i tillvaron. Under minst femhundra år har dessa metoder, för det mesta under gemensamma konflikter, kämpat om herraväldet över tänkandet.

Självklart talar jag om kampen mellan det religiösa och det vetenskapliga synsättet. Många menar, på ömse håll, att den matchen är avgjord med den egna sidans otvetydiga seger.

Med alla krig som omringar oss har jag inte kunnat undvika att observera att krigföring är en tekniskt avancerad verksamhet. Om exempelvis artificiell intelligens kan användas för att döda fler fiender så gör man det. När jag läst om pågående krig, särskilt kriget i Gaza har det slagit mig att IDF, den israeliska armén, tycks göra flitigt bruk av AI. (Läs mer i den israeliska tidningen + 972.

Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Förr tiden, det vill säga innan staten år 1972 äntligen gjorde slag i saken genom att formulera tydliga regler för hur människors könstillhörighet ska kunna fastställas på ett hållbart sätt, så var det mycket människan inte kunde förstå. Från och med detta år började emellertid dittills oanad ordning och reda att bringas över hela könsfrågan exempelvis genom att individernas könstillhörighet och därmed könsidentitet kom att slutligt fastställas genom registreringar och ändringar i folkbokföringen i enlighet med ett väl genomtänkt system.

Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.

Två betydelsefulla och troligen stilbildande politiska initiativ har nyligen beslutats av riksdagen. Sverige har visserligen femtio års erfarenhet av omvälvande politiska reformer, men det har varit reformer av en annan typ än vad som nu tycks växa fram.