Man kan förvisso ha olika uppfattningar i NATO-frågan men ett sådant beslut passar inte för folkomröstning. Det är precis av denna anledning som de flesta fungerande länder har en parlamentarisk demokrati. Det svenska problemet är att det valda parlamentet har brister i sin kompetens genom att alltför många av dess delegater har begränsningar i såväl utbildning som relevant erfarenhet även om den kognitiva förmågan kan ligga över medelvärdet.

Hösten 1992 införde Vaxholms kommun (med mig som stolt projektledare) det första skolpengssystemet i Sverige. Det var inte jag som uppfunnit konceptet utan den store ekonomen Milton Friedman, men det var jag som tillsammans med några dussin svenska pedagoger hade anpassat upplägget efter svenska förhållanden så att det så enkelt effektivt som möjligt skulle gå att skruva in (”implementera” heter det nog numera) i en svensk kommun.

Två bemärkta, tyska filosofer är särskilt obegripliga, Hegel och Kant. En gång fick jag i uppgift av en professor att sammanfatta en textsida av Kant. Det gick jag bet på. På liknande nesliga sätt har jag i följande text blandat ihop de två filosoferna och därmed åstadkommit en berättelse som bara delvis är sann. Om du bara kommer ihåg att det var Hegel som hade ugglan och Kant som bodde i Königsberg så kommer du att klara varje tentamen.

På Birger Jarlsgatan i Stockholm ligger den sunkiga men otvungna kvartersbiografen Zita som påstår sig vara Folkets Bio. Där finns tre salonger om ungefär tjugofem nedsuttna fåtöljer vardera varav hälften är upptagna av pensionärer, mest skolfolk tror jag, som ska se den tyska filmen ”Lärarrummet” som sedan någon månad visas på scener av typ Folkets Bio som förmodligen aldrig lockar Folket självt vilket är synd eftersom ”Lärarrummet”, enligt min bedömning, trots att filmen handlar om Tyskland, med en skicklig slaktares eller kirurgs hela precision snittar upp åskådningsobjektet skolan och förevisar inte bara dess förljugna självbild utan också dess – och när jag säger ”dess” så menar jag hela skolsystemets oförmåga att stå emot det senaste halvseklets giftiga idégods, alltså PK-ismen, som så lömskt trängt in i våra länders utbildningsvärld och där satt igång en hotfull kedjereaktion av samhällsfarligt tänkande.

Som jag så många gånger har skrutit med på dessa sidor är jag en sorts rasist, nämligen prosemit. Det betyder att jag har fördelaktiga fördomar om semiter, inte araber kanske, men judar. Men Herregud, säger många helt förskräckt, du kan väl inte dra alla judar över en kam! Judar är väl som alla andra människor, en del är bra, andra är dåliga! Nej, säger jag, det är inte den allmänna meningen om judar i vårt land. Jaså, minsann, säger samtalspartnern överlägset ty han känner på sig att jag håller på att trassla mig in i ett resonemang som han står redo att avslöja som rasistiskt.

De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.

Kvartsseklet mellan andra världskrigets slut och den första oljekrisen 1973 brukar kallas i Sverige kallas rekordåren eftersom BNP per capita växte med nästan fem procent om året. Sverige var förstås inte unikt. Hela västvärlden genomgick motsvarande process.

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

Eftersom jag har varit en statsanställd siare och augur, i det här fallet fackansluten och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid en betydelsefull svensk myndighet (vilket är en nog så säker garanti för att dess förutsägelser är hållbara) kan jag avslöja standardmetoden för förutsägelser om framtiden.

Man hör då och då berättelser, som kan vara skrönor, om människor som vunnit miljontals kronor på lotterier eller spel och sedan slarvat bort alla pengarna och gått ned sig i drogmissbruk så att rikedomsepisoden lämnat vinnaren i sämre skick än när han köpte lotten. Jag tror att det finns djup lärdom att hämta i sådana historier – även om de råkar vara påhittade – eftersom det är mycket mer komplicerat att leva i välstånd än vi normalt tänker på. Det gäller såväl individuellt som nationellt välstånd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag är civilmilitär löjtnant men eftersom jag passerat den ålder då jag förväntas försvara fosterlandet med skjutvapen och (i det här fallet) parlör så har jag valt att göra min medborgerliga plikt genom att efter förmåga dra ner brallorna på Dagens Nyheter, särskilt ledar-, debatt- och kulturredaktionerna. Idag ska jag särskilt uppmärksamma ledarredaktionen som i sitt PK-istiska nit har tänkt ut här att om ett offentligt organ, en kommun till exempel, inte har pengar så det räcker så ska folket konsulteras i demokratiska val.

Jag skulle gå på 18.15-föreställningen på en liten förortsbiograf som har den unika fördelen att det bara finns en funktionär tillika ägare som ska göra allt: sälja biljetter, snask och popcorn, hålla upp dörrar, riva biljetter och säga åt folk att stänga av telefonerna och dessutom le mot kunderna. Puh! Så är det att vara småföretagare. Förut när folk betalade med kontanter kunde han i alla fall stoppa en del av intäkterna direkt i fickan vilket är marknadsekonomins naturliga ordning.

Göran Palm, Jan Myrdal, Kajsa Ekis Ekman, Daniel Suhonen, Staffan Beckman, Morgan Johansson Magdalena Andersson, Peter Hultqvist. Jonas Sjöstedt, Anders Lindberg, Lorentz Tovatt, Nooshi Dadgostar Mona Sahlin, Bror Perjus, Nisha Besara, Sverker Sörlin, Devrim Mavi, Per Wirtén, Robert Janson, Anders Ehnmark, Håkan A Bengtsson, Lennart Värmby, Philip Johnsson, Lars Lönnback, Kenneth Kvist, Anders Carlberg, Stina Oscarsson, Greta Thunberg, Märta Stenevi, Widar Andersson, Nina Björk, Aleksa Lundberg, Mikael Wiehe, Tobias Hübinette, Mikael Damberg. 

Att begrunda människan är som att titta i ett kaleidoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Okunniga personer som jag tror ej sällan att muslimer är så underutvecklade i sitt tänkande att man inte behöver ta dem på allvar. Till exempel vägrar de att erkänna kvinnors jämställdhet med män vilket strider mot alla våra kristna värderingar och därför är fel.

Jag har en hypotes som går ut på att politiskt korrekta människor visserligen ofta har något slags koppling till välfärdsstaten – det välfärdsindustriella komplexet – vilket jag envist hävdat många gånger tidigare. Men nu verkar det krävas ytterligare minst ett rekvisit för att utvecklas till en bona fide PK-person.

Häromdagen hamnade jag i en gradvis alltmer animerad middagsdiskussion. Sådana kan numera efter min erfarenhet handla om en av tre saker: 1. att invandringen är för stor (och verkar ha parkerat sig vid ungefär 120 000 nya uppehållstillstånd året), 2. att de kriminella inte fått läsa några böcker och just därför blivit kriminella, hör här bara vad som drabbade Lillemor, av dialekten i radion att döma boende i Bohuslän (jag ska inte säga att Lillemors  lättrogenhetet inför bedragaren hade något att göra med att Lillemor var uppfödd på en ö men kanske gjorde det saken värre att Lillemor var spelsugnare än de flesta och kunde inte låta bli att satsa 10 000 kronor när hon förlorat 100 kronor; det fattaruväl att inte kan vinna tillbaka pengarna om du inte satsar förklarade Oliver, Lillemors privata speltränare, samt 3. att samtalet ofelbart glider in på middagsgästernas tilltagande krämpor. Det senare kan man inte göra annat åt än att förklara sig själv odödlig och sedan fylla på sitt vita vin.

Mycket olika rörelser både kallas och kallar sig liberala. I Amerika har ”the liberals” länge representerat vänstern. På andra platser och vid andra tidpunkter har de räknats till både centern och högern. I Ryssland är det liberaldemokratiska partiet ett ultranationalistiskt stödhjul till Putin, i Japan är det konservativt.

Den som vill ha osminkad information om hur det står till med den svenska offentliga sektorns ekonomi kan fråga min portugisiskafröken som bor i Rio de Janeiro. Hon har aldrig varit i Sverige och är därför obesmittad av den svenska diskurs enligt vilken alla offentliga, anslagsfinansierade verksamheter alltid har för lite pengar och därför alltid går på knäna.

Djupsinniga människor har genom årtusendena ägnat mycket tid åt att försöka förstå saker – tänk bara på Platon och Darwin – utan att för den skull själv begripa något bättre (i varje fall inte Platon). Ändå händer det hela tiden saker och ting som må vara bra eller dåliga för mänsklighetens bekvämlighet men inte har ett dugg med Platon och andra djupingar att göra. Till exempel har mänskligheten i alla tider haft behov av effektiva stridsvagnar men det var först kring förra sekelskiftet som det lagom till första världskriget som det till mänsklighetens förvåning började tillverkas praktiskt användbara don. Hur gick det till?

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Härintill finns en artikel av Lennart Waara om familjen Myrdal, särskilt sonen Jan, död sedan många år. Jag tar mig för pannan när jag läser artikeln eftersom jag håller Waara för en förnuftig karl men Jan Myrdal för en uppblåst, självgod, förljugen, pretentiös, bortskämd och inbilsk typ. Är det samme Jan Myrdal Waara och jag lärt känna?

En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.

Dagens Nyheter har en krönikör som heter Alex Schulman som jag aldrig brytt mig om att läsa eftersom jag har haft… ja, fördomar mot honom. Men så läste jag en text (19 februari) och upptäckte att hans fördomar är mina. Liksom jag tycks han hela tiden söka efter tydligare sätt att formulera det förakt en vanlig människa måste känna inför samtidens enfald och bristande ansvarskänsla.

Addis ligger två och en halv kilometer ovanför havsytan vilket är illa nog eftersom som alla bussdäck är blankslitna i dessa trakter, något som jag särskilt betänkte på den sista branta sträckan tre mil från bergen en kilometer i höjdriktning ned till Massawa. En passagerare hade med sig tjugo bångstyriga getter för vilka han skulle köpa en brud. Getter har en tendens att stångas vilket gör att man måste binda dem varvid de i stället övergår till gälla bräkningar som stör mitt envetna och skräckslagna stirrande i golvet.