När jag läser morgontidningarna, i mitt fall Svenskan och DN, märker jag att jag rutinmässigt men oplanerat ofta lämnar artiklarna efter några stycken (vilket heter ”utgångar” på publicistspråk) av det trista men alltmer trängande skälet att jag ofta helt enkelt inte förstår vad skribenten menar. Det förekommer till och med språkliga konstruktioner som ”han sa till han att han skulle skjuta han” vilket tydligen är glasklart för många men får mig att rysa, inte minst vid tanken på att någon PK-purist på TT skulle få för sig att byta ”han” mot ”hen” och därmed fördubbla det antal aktörer som meningen möjligen kan avse.

För snart tio år sedan skrev jag följande i en krönika. Det som förvånar mig nu är inte att det hänt något stort i den svenska mentaliteten på nästan tio år utan att det knappt har hänt något alls. Redan då, för nästan tio år sedan, hade vi lämnat ett gammalt Sverige där det gick en huvudmotsättning mellan borgare och socialister. Men vi hade inte kommit på något mer övertygande sätt att indela medborgarna i relevanta undergrupper. Jag skrev:

Förr i tiden, det vill säga före EU-valet för några dagar sedan höll jag miljöpartister slentrianmässigt för knäppgökar eller dårfinkar, det vill säga en sorts ofarliga vettvillingar som gripits av tokpippi ungefär som när Kalle Anka får fnatt i Disneys julprogram. Men efter valet, där de förbättrade sitt resultat med nästan 2,5 procentenheter, kan jag inte avskriva dem lika lättvindigt. De har visserligen bara 14 procent av platserna i EU-parlamentet men man vet inte om fnattet kan sprida sig och skapa allmän besatthet där nere i Bryssel. Vi får hålla ögonen på dessa extremister.

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså. Det goda, i den mån det finns något, är säkert någon annans förtjänst. Sannolikt ursprungsbefolkningarnas och kvinnornas.

Min dotter i första äktenskapet, auktoriserad sjuksköterska, bor i den amerikanska delstaten South Carolina med en make, en entreprenöriellt lagd byggnadsarbetare från Florida, före detta marinsoldat, som alltid bär en pistol i bältet, samt en son ute i skogen en bit från Charleston. De köpte stugan och den vattensjuka marken för att de tröttnat på sina respektive yrken och beslutat att satsa på att bli bönder, närmare bestämt grisbönder. Dit har jag rest på besök ett antal gånger.

Jag har skrivit ett antal texter om centraliseringen och dess mekanismer (till exempel här). Gradvis och till min förvåning har jag dragit slutsatsen att den maktförflyttning uppåt som jag kunnat iaktta praktiskt taget överallt i samhället inte alls är resultatet av enskilda misstag och dumheter utan av i det mänskliga samhället inneboende mekanismer, kort sagt av en sociologisk järnlag som icke kan upphävas och från vilken det endast vid sällsynta tillfällen kan beviljas kortfristig dispens.

Här är ett konkret exempel på järnlagen i funktion.

Charles Darwin, som ville förklara principerna för levande arters utveckling, presenterade ÅR 1859 sina viktigaste rön i skriften On the Origin of Species (Om arternas uppkomst). Jag har funderat en hel del på det där utan att driva frågan så långt att jag specialstuderat den genom att läsa vetenskapliga böcker eftersom jag vet att min fantasi långt innan boken vore färdigläst skulle ha fastnat för något annat ämne som plötsligt börjat pocka på vetenskaplig upplysning fram till det ögonblick… ja, du fattar.

Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.

Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.

Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:

Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Eftersom det är sol ute och mina erfarenheter säger att den svenska sommaren är kort (”det mesta regnar bort”) så smiter jag nu från arbetet och återpublicerar följande tioåriga text (publicerad 2015 här) för att påminna om vad vi är för slags folk.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)

August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.

I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.

Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
 

Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):

Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.

Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.

Frugan och jag hamnade på ett barndop under ett träd i den skira försommarmiljön. Försommarmiljön var det inget fel på men jag fick som vanligt anledning att irritera mig på Svenska kyrkans tilltag, särskilt psalm 289 som nästan alla utom jag verkar sätta särskilt högt med tanke på att den förekommer på praktiskt taget varenda kyrklig förrättning som jag besökt på länge, dop, bröllop eller begravning. Nog ska 289:an med varenda gång.

I serien irriterande men kanske inte fullt bevisade tecken på att det var bättre förr vill jag härmed besvära med ett konkret exempel. (En vän föreslog att det mest uppenbara exemplet var den krönika som du just håller på att läsa som, enligt honom, är särskilt dålig. Mådä, sa jag, men detta är i så fall ett indicium på min tes, ty mina kreativa processer har under den senaste veckan varit störda av att mailprogrammet inte fungerat. Varken in eller ut. Tekniken är snabb och billig när den fungerar vilket den i mitt fall endast stötvis gör.)

Igår publicerade Bitte Assarmo, högt aktad skribent på dessa sidor, en krönika som hon helt fräckt titulerade ”Det var bättre förr”. Hon motiverade med egna erfarenheter under några decennier och försåg  texten med tillräckligt många reservationer för att visa att hon kunde ha fel.

Jag har aldrig besökt eller ens sett en trollfabrik. Detta är genant att behöva erkänna för en person som utger sig för att vara daglig ledare för en blogg som påstår sig ”skapa samtidens självförståelse”. Däremot har jag jobbat på tankesmedjor eller think tanks som väl är ungefär samma skrot och korn: man anlitar personer som man anser tänker klokt, skriver hyggligt och i bästa fall inte begär någon ersättning och säger åt dem att publicera efter bästa förmåga. Sedan får man se hur det går.

Sverige brukar skryta med att ha varit det första landet i världen som införde yttrandefriheten, det vill säga principen att överheten inte ska få hindra folk att framföra sina åsikter. Denna storslagna förordning antogs år 1766 när Gustaf III var kung. (Gustaf III var en ambivalent konung i det mesta han företog sig. Han lät sig hyllas av sådana som Voltaire för sitt liberala synsätt vad gällde yttrandefriheten men sedan tog kungens kluvenhet över och han förbjöd yttrandefriheten. Å andra sidan införde han en kanske ännu starkare liberal frihet några år senare när han berövade adeln förlorade dess ensamrätt till olika statliga ämbeten (vilket i serien överraskningar innebar att kungen genomförde det väsentliga i franska revolutionen några månader före Bastiljens fall varefter adelsmannen Anckarström hämnades på den charmige, vankelmodige kungen).

Av en ren händelse hamnade jag igår och i förrgår vid nyskrivna reportage om krigsläget i Ukrainas näst största stad, Charkiv, nära den ryska gränsen, dels i Dagens Nyheter, dels i Svenska Dagbladet, dels i The Wall Street Journal. Jag hade hoppats att journalisterna skulle berätta helt väsensskilda historier så att jag skulle kunna ondgöra mig över falska nyheter och trollfabriker, men så beviljat fick jag det alltså inte.

Det är svårt att med någon tillförsikt skapa sig en övertygelse i politiska frågor där man inte fötts in i ett ställningstagande och sedan stannat där som till exempel att barn som förut växte upp i socialdemokratiska familjer ofta fortsatte som någon sorts vänstersympatisörer (och vice versa).

De senast dagarna har Sverige plågats av en storm ett vattenglas som troligen inte är någon storm eller ens ett vattenglas. Det handlar alltså om trollfabriksstriden inom den svenska regeringen. ”Den svenska regeringen består av 3 + 1 = 4 så kallade borgerliga partier”, förklarar jag för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. ”Man hade antagit att de före valet skulle ha samlats för att enas om en fyraårig uppryckningspolitik för Sverige.”

Om någon annan än jag själv hade berättat den här historien för en sådan som jag – notoriskt klentrogen i fråga om påstått garanterat sanna försäkringar från vanliga mediakanaler – så hade jag nog, min skepsis till trots, undrat om inte Jesus, när allt kom omkring, hade väckt många döda till livet, du vet Lasarus och Jairos dotter, och i vilket fall som helst förvandlat vatten till vin vid bröllopet i Kana.

TV4:s program ”Kalla fakta” har, det kan väl inte vara någon hemlighet som det är oartigt att avslöja, wallraffat hos Sverigedemokraterna på jakt efter för partiet genanta nyheter som kan ligga det i fatet inför nästa riksdagsval. Günther Wallraff var en tysk journalist som uppfann det journalistiska tricket att ta anställning hos sin fiende för att sedan avslöja vederbörandes oetiska och smutsiga beteende.