Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.

Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.

Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.

Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:

Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)

En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.

Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.

Livet är inte rättvist och det fanns från början inga ambitioner i den riktningen. Matteusevangeliet 25:29 kommer med en uttömmande förklaring: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. (Men hav tröst, du lilla hop, ty rättvisan ska springa fram som en frisk källa vid Kristi återkomst. Håll ut bara.)

Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de […]

Varningarna för att den artificiella intelligensen ska ta alla jobb hörs numera allt oftare. Själv är jag inte särskilt oroad eftersom vi vet hur det gått med motsvarande varningssignaler från de automatiska vävstolarna och framåt: folk hittar på något annat att göra. Men det hindrar inte att frågan är värd att tas på allvar. Någon gång kanske det händer på riktigt att maskinerna tar kommandot över utvecklingen. Innovationssamhället, som hotar att göra människorna överflödiga och sedan gör dem nödvändiga igen, har trots allt bara några hundra år på nacken. Hur länge ska människorna orka hålla på att uppfinna saker bara för att den fria marknadsekonomin kräver sådan dynamik för att hålla hjulen igång?

Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.

Jag har aldrig sett en hungrig katts lystna lovar kring en het gröt och ej heller känt kattens ångest över att slitas mellan hungern och risken att bränna morrhåren. Men jag har desto noggrannare studerat svensk samhällsdebatt och kan av detta dra slutsatser om hur svårt det är att närma sig brännheta och farliga ämnen.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.

Antag att två länder, som vi kan kalla USA och Sverige, av skäl som bara ett fåtal människor, jag till exempel, är förmätna nog att påstå sig kunna förklara, under de senaste tio åren blivit besatta av två varianter av samma psykiska defekt. Hos oss kallas defekten politisk korrekthet, i USA heter den wokism. Missbildningen i detta tankegods är att dess läror inte kan stå på egna ben utan kräver politiska ingrepp, alltså statliga regler och bidrag, för att överleva. Till exempel har myndigheterna i USA bestämt att folk av olika ras ska vara proportionellt representerade bland de intagna till högrankade universitet. Detta tillstånd uppstår inte av sig självt utan kräver politiska insatser. Politiskt korrekta teser förutsätter därför för sitt förverkligande att politiker tillväller sig mer makt så att de kan bestämma saker som inte uppstår naturligt. PK-ismen är på så vis politikerväldets skräddarsydda ideologi precis som socialismen var arbetarklassens. (Har du förstått nu? Du kan räkna med att frågan kommer på provet.)

Någonstans gjorde Honoré de Balzac följande bekymrade observation om samhället:

Det svåraste som finns i den förbidande (förbida betyder ”afvakta det kommande” eller ”afbida tiden” läste jag i en ordbok från 1870) politiken, det är att veta när en makt, som lutar mot sitt fall, verkligen skall falla.

Det är bara lite mer än tre veckor kvar till presidentvalet i USA. Det känns mer ödesmättat än motsvarande svenska tillställningar eftersom svenska regimskiftet sällan får några märkbara effekter på den förda politiken eftersom alla partier och därmed politiker hos oss har samma uppdragsgivare, nämligen den offentliga sektorn, och därför, enligt den sociologiska grundlag som förkunnar att folk som lever under samma villkor tenderar att bli likadana och liksom fiskstim röra sig åt samma håll utom när de gemensamt, på någon sorts kommando, byter riktning. Se exempelvis hur snabbt och konfliktfritt Sverige kunde slinka in i Nato.

För femhundra år sedan fanns en kung Serendip på Ceylon. Han
sände ut sina tre söner i världen på någon sorts uppdrag som jag aldrig begripit.
Glädjande nog har inte heller andra människor begripit och därför har begreppet
serendipitet med tiden förenklats och kommit att betyda ”egenskapen att hitta
bra saker som man inte visste att man letade efter”. I morse fick jag oväntat
en rejäl släng av serendipitet.

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Vi är vana vid att expertisen – i varje fall på vissa områden – vacklar än hit, än dit. Av någon anledning som jag senare, i mån av tid, ska utreda så är experternas vankelmod avsevärt större inom de sociala vetenskaperna än inom STEM-sektorn. De vanliga diagnoskatalogerna över neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utvecklas i rasande fart och kommer ständigt ut i nya upplagor. Idag används i Sverige ICD (International Classification of Diseases) version 10 och neuropsykiatrikerna förbereder sig för att konvertera till version 11. Man kan jämföra med Pythagoras sats som inte behövt uppdateras på snart tre årtusenden.

I mars 2003 anföll USA Irak vilket rimligtvis hade att göra med terroristattackerna på World Trade Center i New York ett och ett halvt år tidigare. USA vred sig fortfarande som en rasande, plågad och framför allt urförbannad drake som med eld ville utrota allt som stod i vägen för dess herravälde. Många har andra eller kompletterande förklaringar såsom till exempel att USA ville komma åt den irakiska oljan och för all del – vem skulle tacka nej till Mellanösterns näst största oljereserver? – men jag som är uppfostrad till att även se USA från den ljusa sidan vet att krigsföretaget hade en del godsinta ambitioner i enlighet med tidevarvets neo-konservativa doktriner.

Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.

Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?

Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.