För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.

En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.

Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.

Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.

En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk […]

Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de […]

Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.

Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.

Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.

Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:

Miljon-, miljard-, biljon- och de övriga tusentalsnollorna brukar strula till de enklaste beräkningar, men jag tror följande stämmer även om slutresultatet känns förödande. Det handlar om vad vi, alltså vi vanliga fullskattebetalande svenskar, ytterligare ska betala för det påstått framgångsrika men, enligt de biståndsmottagande u-länderna, totalt otillräckliga klimatförhandlingsresultat som uppnåddes vid COP20-mötet i Azerbajdzjan nu sistlidna helg.

Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.

I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.

Självklart är jag medveten om att det inte är god ton att visa någon sorts nyfikenhet över de samhällsexperiment som presidentvalde Trump för närvarande tycks vara i färd med att iscensätta annat än om syftet med nyfikenheten är att visa vilken skada experimenten kommer att åsamka resten av världen, inte minst de illiterata bonnläppar som röstade på fanskapet. Trots det kan jag inte låta bli att tänka något litet på vilka förändringar som kanske kan inträffa i USA och hur dessa skulle kunna påverka Sverige – även om jag är väluppfostrad nog att utgå ifrån att Elon Musk, som ska bekämpa byråkratin, med säkerhet kommer att misslyckas.

Det är märkvärdigt med vilken frenesi svenska folket, i varje fall den del av dem som jag råkar träffa, avskyr Donald Trump. Hatet är imponerande inte bara i sin vildsinthet utan även för att så många av den presidentvaldes svenska fiender inte anser sig behöva sätta sig in i Trumps idéer och program, exempelvis genom att lyssna på tal och intervjuer ”eftersom han ändå bara ljuger när han inte uppviglar till statskupp”.

Det finns nog inga tankegångar och ideologifrön som – hur bisarra och samhällsfientliga de än må förefalla samtiden – inte kan slipas och vidareutvecklas till full social acceptans i de mest respektabla kretsar om det bara finns ett gryende intresse som ligger bakom och trycker på. Om man för hundrafemtio år sedan i en välskriven debattartikel hade föreslagit statligt finansierade könsbyten på omyndiga barn så hade man antagligen blivit satt på fästning.

En av de få saker alla människor har gemensamt är att vi måste hitta metoder att försörja oss. En del metoder visar sig vara så framgångsrika att de blir nästan generellt tillämpliga, till exempel jordbruket för några hundra år sedan som i Sverige direkt gav föda till nästan hela befolkningen. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och ett stort antal alternativa och mycket användbara födkrokar utvecklades.

Det amerikanska presidentvalet den femte november bidrog till att rensa luften ty politikerna, framför allt Trump, fick större frihet att säga vad de menade (eftersom de väljare som särskilt skulle reta sig på vad som kunde framkomma redan hade röstat). Gradvis bör vi kunna se vad förpoststriderna under valkampen egentligen handlade om.

För ungefär trettio år sedan inbjöds jag av den kreative och vetgirige docenten Bo Persson att medverka i ett seminarium om överlevande misslyckanden. Arrangören ville veta vad i vårt samhälle det kan vara som tillåter en del uppenbara, och i vissa fall storslagna, misslyckanden att år för år, nästan uteslutande på skattebetalarnas bekostnad, upprepa sina fiaskon.

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Jag tror att det någon gång funnits praktisk nytta av de politiska ideologier som utvecklats sedan Den Nya Tidens början på 1600-talet eller däromkring, det vill säga idériktningar som liberalismen, monarkismen (den absoluta kungamakten) och sedermera socialismen. Ideologierna var i sig själva ett slags politiska handlingsprogram. Liberaler ville ha frihandel, det hördes redan på beteckningen. Marxismen ansåg sig rent vetenskapligt kunna förklara att kapitalismen skulle förtära sig själv varför socialister började planera förstatligande av produktionsmedlen.

Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit […]

När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.

Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.

Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.

Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.

Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

• att vi är rasister

• att vi använder för mycket energi, vilket leder till jordens undergång