Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Den här texten publicerade jag för nästan sex år sedan. Jag bara beskrev ett skeende som var uppenbart för alla som brydde sig om att titta (vilket undantog de styrande politikerna). Min avslutande fundering gällde om Sverige skulle utvecklas på samma vis som Brasilien som när det gäller brottslighet och allmänt sönderfall tråkigt nog är ett föregångsland för Sverige. Så här långt har det inte gått men vi är nog tyvärr på väg.
En massiv invandring från muslimska länder i Mellanöstern/Afrika till Sverige har som bekant pågått sedan 1980-talet.
Våra politikers integrationspolitik har uteslutande gått ut på att genom årliga mångmiljonbidrag till muslimska församlingar/studieförbund och moskébyggen uppmuntra de inflyttade muslimerna att förstärka sin muslimska identitet och därigenom fjärma sig så långt det bara går från det svenska sekulära samhället.
Kenya har under den nuvarande presidenten William Ruto vänt sig österut. I slutet av maj besöktes landet av Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.
Ruto har deklarerat att han vill minska användningen av amerikanska dollar i Kenyas utrikeshandel.
Enligt en undersökning av DN/Ipsos menar en majoritet av svenskarna – 51 procent – att det är småaktigt av oss att inte göra muslimerna till viljes och förbjuda koranbränningar när de nu tar så illa vid sig av vad de anser vara en skymf mot deras heliga bok och därmed mot all världens muslimer. På sätt och vis går det att förstå ty det är nog inte många svenskar som hade planerat att elda upp en Koran. Ett eldningsförbud skulle nog inte besvära det svenska samhället så mycket.
Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget (som vi inte kvickt och lätt kan ändra till dess motsats om det skulle knipa; minns hur enkelt det var för politikerna att utan särskilda konsultationer med medborgarna upphäva den svenska neutralitetspolitiken och i stället engagera sig helhjärtat för att söka medlemskap i Nato – vilket i dagarna tycks ha krönts med framgång så detta borde vara ett triumfens och glädjens ögonblick snarare än ett tillfälle att ställa frågor, vilket jag gör i alla fall.)
Nu när den (allsmäktige?) Erdogan godkänt Sverige som medlem i Nato kommer sannolikt de välorkestrerade islamistiska protesterna mot vår nation att rinna ut i sanden. Som förhållandevis neutral i den här frågan tycker jag det är ganska komiskt att de som bränt flaggor och hotat oss fått den här käftsmällen i form av ett Nato-ja. Dessutom är jag föga imponerad av den där neutraliteten som vi slagit oss för bröstet över så långt tillbaka någon kan minnas.
Koraner bränns. Svenska och andra politiker blir bekymrade. Efter några vederbörliga bugningar inför vår yttrandefrihet, tillkommen under Frihetstiden men avskaffad av en enväldig kung, Gustaf III, anser de att denna av dem högaktade frihet bör inskränkas. Därigenom skulle nämligen Sverige skyddas från de många miljoner muslimer som uppger sig vara kränkta, muslimer som lever i länder i vilka tortyr, dödsstraff och annat vedervärdigt praktiseras av deras egna regimer, företrädare för denna avskyvärda s.k. religion islam.
Mitt budskap i denna krönika har framförts tidigare, kanske rentav flera gånger, men till min häpnad finns det fortfarande folk som inte tagit del av ärendet och naturligtvis i ännu mindre utsträckning begripit det. Ändå är det ganska enkelt och vad jag kan begripa rätt viktigt så jag tar det igen.
I dagarna har SVT lagt upp en ny brittisk TV-serie på SVT Play. I hatets mitt (The Walk-In) handlar om en människorättsaktivist som infiltrerar en högerextrem organisation, i svallvågorna efter Brexit, och stoppar ett mordförsök på en Labourpolitiker. Det är välspelat, välregisserat och spännande men det är ändå svårt att se den och jag ska berätta varför.
I politiken är en del frågor så jobbiga att man helst inte bryr sig om dem eller kanske väljer att försöka lösa något annat problem i stället. Så tycks det vara med skolan som haft svåra men negligerade problem i årtionden. Men nu ska det ske en uppryckning. Den förra regeringen tillsatte en friskoleutredning som den nuvarande regeringen skruvat upp några snäpp för att göra mer heltäckande. Skolminister Lotta Edholm säger att ”drivkrafterna och incitamentsstrukturerna” måste ändras eftersom det finns ”inbyggda fel i friskolesystemet och det har funnits en naivitet gällande friskolorna”.
En yngre släkting följde med skräckblandad fascination rapporteringen kring ’domedagsglaciären’ i Antarktis. Han meddelade myndigt i vintras att vattennivån i haven kan komma att stiga tre meter, så mycket att kuststäder runt om på jorden kan komma att stå under vatten redan till denna sommar. Det var en hel del ’kan’ som i hans egen och medias tolkning omvandlats till konkreta hot. Han visade satellitbilder från NASA, som tillsammans inte minst med SVT, spred det hotfulla budskapet.
Den grasserande svenska rasismen skördar ständigt nya offer.
Människor som valt att flytta hit, eller vars föräldrar valt just Sverige som ett bra land att flytta till från Mellanöstern och Afrika, har här behandlats styvmoderligt, förlorat sin bestämmanderätt över sina egna öden och fråntagits inte bara sina rättigheter och möjligheter utan även sin mänskliga värdighet.
I den här texten ska jag resonera om invandrares brottslighet. Jag säger inget om hur stor andel av invandrarna som på något sätt är kriminella ty det vet jag inget om fast jag gärna skulle vilja veta. Jag nöjer mig med att konstatera att Sverige har ett stort och kanske växande problem på den här punkten. Därför ska jag resonera. Men jag inte är särskilt insatt i materien och fördenskull kanske åtminstone delvis baserar resonemanget på fördomar. Ursäkta i så fall.
Från SR P4 Malmöhus:
”Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin tycker att mycket måste göras för att anpassa landets häkten för unga personer.”
I boken ”Inställd apokalyps” skriver den tidigare miljöaktivisten och numera FN-experten Michael Shellenberger om den urspårade miljörörelsen. Samtidigt som den blåser upp problem till apokalyptiska proportioner, tror den sig finna lösningar i enkla symbolhandlingar. Ett exempel är korståget mot plasten.
Klockan är nu fyra på eftermiddagen och jag har just fått samma eftertänksamma fråga för tredje gången idag från av varandra oberoende personer. Frågan är varför ingen satt stopp för alla dumheter.
Ett kulturprogram i P1 har den stolta titeln Fosterlandet och leds av kulturskribenten Po Tidholm. Tidholm anger redan i inledningen av det avsnitt som handlar om Skansen programmets inriktning:
Lennart Bengtsson, som är en förnuftig karl, skrev nyligen att det krävs kunskap för att gå emot tidsandan, särskilt, skulle jag tillägga, när tidsandan är så envis, stark och överväldigande som när det gäller det förmodade klimathotet. Men jag tror att det är värre än så. Hur mycket vetenskap man än anlitar och hur mycket kunskap man än samlar på sig så räcker det inte för att stå upprätt när tidsandans tromber anfaller.
Hädelseförbud har blivit den nya trenden bland politiker och journalister och allt fler gör gemensam sak med den muslimska världens gaphalsar. Regeringen bara liksom måste ju ändra lagen, trumpetade den tidigare justitieministern Thomas Bodström grötmyndigt i Aktuellt för ett par dagar sedan, eftersom det är en ”provokatioooon”.
Jag har aldrig hört vare sig Bodström eller någon annan fördöma provokationer mot andra religiösa grupper, men det är tydligen skillnad på folk och folk. Inte heller har han eller någon annan av de reaktionära förbudsivrarna klargjort vad de tycker är ett lämpligt straff för den som gör något så oförlåtligt som att kränka fredens religion. Jag har därför några förslag:
I USA finns det tre institutioner som bestämmer: Högsta domstolen, presidenten och kongressen. De senaste årtiondena har Högsta domstolen tagit över. De har överlägset mest makt. Högsta domstolen har beslutat att skötsamma amerikaner får ha skjutvapen så de kan försvara sig om någon vill våldta, misshandla eller mörda dem. Det spelar ingen roll om du bor i en liberal stad. Du har en gudagiven rätt att kunna försvara dig mot onda människor.
Inbördeskriget i Amerika antändes av demokrater. Koreakriget påbörjades av Harry Truman som var demokrat. Demokraten John F Kennedy inledde Vietnamkriget.
För en tid sedan skrev jag om advokaten Ewa Wressmark som ansåg att hennes klient, en dömd våldtäktsman, hade ”maximal otur” som begick brottet efter att han fyllt 18 år – trots att alla tänkande människor naturligtvis skulle anse att den enda i sammanhanget som maximal otur var offret, som råkade ut för Wressmarks klient och hans kumpaner. Nu går även advokat Johan Fernvall ut i pressen och gråter över sin klients utsatthet.
Flera gånger har jag läst gårdagens krönika ”Varför gör de så där?” av Anders Leion. Något stör mig i texten. Det är inte det att han skulle ha fel. Han har tvärtom så rätt, så rätt. Ingen vettig människa skulle med gott samvete kunna ha några invändningar. Och ändå.
Kulturkrockarna blir allt tydligare i Sverige, på allt fler områden. Gamla sanningar från 60- och 70-talet lever kvar, som att det skulle vara förknippat med en känsla av skuld och skam att leva på bidrag.
Min senaste text föranledde någon att avge följande kommentar: ”Ur vad hämtar detta uppror sin kraft?” Det är en mycket vanlig fundering som yttras av många efter de allt talrikare upploppen. I Frankrike, i Sverige och på annat håll.
De statliga medierna, genom SVT, och regeringen, genom UD, gör gemensam sak gentemot enskilda personer som väljer att protestera mot islam genom att bränna en koran och därmed utnyttjar sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.
I Frankrike rasar upploppen. Man talar återigen om ”integration”. Då menar man att befolkningen med arabisk och afrikansk bakgrund ska integreras i den franska kulturen.
Detta är dock osannolikt. Det skulle kräva att den utveckling som pågått i mer än femtio år skulle tvärvända.
För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.
“Jag är indignerad och känner avsmak inför dessa handlingar”. Så säger påve Franciskus om koranbränningen i Sverige i en intervju för Förenade Arabemiratens dagstidning Al-Ittihad. Om hatet mot svenska folket, stormningen av Sveriges ambassad och brännandet av vår nationsflagga säger han intet.
Den här texten av Ilan Sadé publicerades här inför Almedalsveckan 2016 och återges nu på nytt efter begäran från läsekretsen.
Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning.
DET GODA SAMHÄLLET 