Sverige brukar skryta med att ha varit det första landet i världen som införde yttrandefriheten, det vill säga principen att överheten inte ska få hindra folk att framföra sina åsikter. Denna storslagna förordning antogs år 1766 när Gustaf III var kung. (Gustaf III var en ambivalent konung i det mesta han företog sig. Han lät sig hyllas av sådana som Voltaire för sitt liberala synsätt vad gällde yttrandefriheten men sedan tog kungens kluvenhet över och han förbjöd yttrandefriheten. Å andra sidan införde han en kanske ännu starkare liberal frihet några år senare när han berövade adeln förlorade dess ensamrätt till olika statliga ämbeten (vilket i serien överraskningar innebar att kungen genomförde det väsentliga i franska revolutionen några månader före Bastiljens fall varefter adelsmannen Anckarström hämnades på den charmige, vankelmodige kungen).

Av en ren händelse hamnade jag igår och i förrgår vid nyskrivna reportage om krigsläget i Ukrainas näst största stad, Charkiv, nära den ryska gränsen, dels i Dagens Nyheter, dels i Svenska Dagbladet, dels i The Wall Street Journal. Jag hade hoppats att journalisterna skulle berätta helt väsensskilda historier så att jag skulle kunna ondgöra mig över falska nyheter och trollfabriker, men så beviljat fick jag det alltså inte.

Det är svårt att med någon tillförsikt skapa sig en övertygelse i politiska frågor där man inte fötts in i ett ställningstagande och sedan stannat där som till exempel att barn som förut växte upp i socialdemokratiska familjer ofta fortsatte som någon sorts vänstersympatisörer (och vice versa).

De senast dagarna har Sverige plågats av en storm ett vattenglas som troligen inte är någon storm eller ens ett vattenglas. Det handlar alltså om trollfabriksstriden inom den svenska regeringen. ”Den svenska regeringen består av 3 + 1 = 4 så kallade borgerliga partier”, förklarar jag för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. ”Man hade antagit att de före valet skulle ha samlats för att enas om en fyraårig uppryckningspolitik för Sverige.”

Om någon annan än jag själv hade berättat den här historien för en sådan som jag – notoriskt klentrogen i fråga om påstått garanterat sanna försäkringar från vanliga mediakanaler – så hade jag nog, min skepsis till trots, undrat om inte Jesus, när allt kom omkring, hade väckt många döda till livet, du vet Lasarus och Jairos dotter, och i vilket fall som helst förvandlat vatten till vin vid bröllopet i Kana.

TV4:s program ”Kalla fakta” har, det kan väl inte vara någon hemlighet som det är oartigt att avslöja, wallraffat hos Sverigedemokraterna på jakt efter för partiet genanta nyheter som kan ligga det i fatet inför nästa riksdagsval. Günther Wallraff var en tysk journalist som uppfann det journalistiska tricket att ta anställning hos sin fiende för att sedan avslöja vederbörandes oetiska och smutsiga beteende.

Den persiske prinsen Serendip växte upp på ön med samma namn (som senare bytte benämning till Ceylon och Sri Lanka) där folk tydligen var födda med tur ty begreppet serendipitet kom så småningom att betyda egenskapen att hitta bra saker som man inte ens förstod att man letade efter. Det ofta återgivna illustrerande exemplet är förstås Alexander Fleming och penecillinet.

Det känns osäkert att sakna en fast och tillförlitlig tro. Om du inte förstår vad jag menar så ägna en tanke åt övertygade religiösa människor. De är ofta stabilt förankrade i sina övertygelser fastän de har svårt att övertyga tvivlare och agnostiker som jag om riktigheten (vad nu det betyder) i sina förvissningar.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att vi inte behöver någon. Dumboms grej var inte minst att dra stolliga slutsatser, till exempel:

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.

I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.