Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

Någon dag efter sjunde oktober 2023, dagen för Hamas skändliga våldtäkt mot världsjudendomen i allmänhet och den israeliska regeringen i synnerhet, skrev jag en text om de sannolika kortsiktiga – eller kanske medelsiktiga; det är inte så lätt att veta vad som är vad men jag menade konsekvenserna fram till typ nu av detta illdåd.

Så länge jag har något att säga till om i det här landet så ska med intellektuella menas sådana som försörjer sig på att arbeta med ord. Med ord? säger en vän med en förfärad blick på mig. Du menar sådana där fjollor som skriver lyrik och sonetter? frågar han. Tror du att man kan försörja sig med sådant?

När löftesrika mänskliga relationer ska stadfästas uppskattas det av publiken om åtminstone de ena parten med ett saligt leende redovisar sådana stämningsrika känslor som kan ha gripit parterna under processen och den ena parten inte kunnat avstå från att utropa exempelvis ”det sa bara klick!” och därmed övertygat folk på hörhåll att förbindelsen lovade gott.

Man kan förvisso ha olika uppfattningar i NATO-frågan men ett sådant beslut passar inte för folkomröstning. Det är precis av denna anledning som de flesta fungerande länder har en parlamentarisk demokrati. Det svenska problemet är att det valda parlamentet har brister i sin kompetens genom att alltför många av dess delegater har begränsningar i såväl utbildning som relevant erfarenhet även om den kognitiva förmågan kan ligga över medelvärdet.

Hösten 1992 införde Vaxholms kommun (med mig som stolt projektledare) det första skolpengssystemet i Sverige. Det var inte jag som uppfunnit konceptet utan den store ekonomen Milton Friedman, men det var jag som tillsammans med några dussin svenska pedagoger hade anpassat upplägget efter svenska förhållanden så att det så enkelt effektivt som möjligt skulle gå att skruva in (”implementera” heter det nog numera) i en svensk kommun.

Två bemärkta, tyska filosofer är särskilt obegripliga, Hegel och Kant. En gång fick jag i uppgift av en professor att sammanfatta en textsida av Kant. Det gick jag bet på. På liknande nesliga sätt har jag i följande text blandat ihop de två filosoferna och därmed åstadkommit en berättelse som bara delvis är sann. Om du bara kommer ihåg att det var Hegel som hade ugglan och Kant som bodde i Königsberg så kommer du att klara varje tentamen.

På Birger Jarlsgatan i Stockholm ligger den sunkiga men otvungna kvartersbiografen Zita som påstår sig vara Folkets Bio. Där finns tre salonger om ungefär tjugofem nedsuttna fåtöljer vardera varav hälften är upptagna av pensionärer, mest skolfolk tror jag, som ska se den tyska filmen ”Lärarrummet” som sedan någon månad visas på scener av typ Folkets Bio som förmodligen aldrig lockar Folket självt vilket är synd eftersom ”Lärarrummet”, enligt min bedömning, trots att filmen handlar om Tyskland, med en skicklig slaktares eller kirurgs hela precision snittar upp åskådningsobjektet skolan och förevisar inte bara dess förljugna självbild utan också dess – och när jag säger ”dess” så menar jag hela skolsystemets oförmåga att stå emot det senaste halvseklets giftiga idégods, alltså PK-ismen, som så lömskt trängt in i våra länders utbildningsvärld och där satt igång en hotfull kedjereaktion av samhällsfarligt tänkande.

Som jag så många gånger har skrutit med på dessa sidor är jag en sorts rasist, nämligen prosemit. Det betyder att jag har fördelaktiga fördomar om semiter, inte araber kanske, men judar. Men Herregud, säger många helt förskräckt, du kan väl inte dra alla judar över en kam! Judar är väl som alla andra människor, en del är bra, andra är dåliga! Nej, säger jag, det är inte den allmänna meningen om judar i vårt land. Jaså, minsann, säger samtalspartnern överlägset ty han känner på sig att jag håller på att trassla mig in i ett resonemang som han står redo att avslöja som rasistiskt.