
När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället.




Det är frågan som jag ställer mig efter att ha fått kontakt med en mamma till en nu 28-årig son, som för fem år sedan, när han studerade på Handelshögskolan i Stockholm, var utbytesstudent i ett år i en annan del av världen. Där träffade han en några år yngre kanadensisk kvinna, tillika utbytesstudent, och de förälskade sig i varandra. Hans flickvän gjorde sin utbildning klar på plats, men har sedan inte kunnat få uppehållstillstånd för att varaktigt kunna leva med sin partner i Stockholm.
I en ny
I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung. I artikelserien En gång straffad, alltid straffad vill hon hjälpa en ung återfallsförbrytare som ska komma ut från ”kåken”, att byta livsbana. Men hon räcker inte till.
I dagarna kommer den somaliskfödda frihetskämpen Ayaan Hirsi Ali ut med boken
Nyligen råkade jag se ett inslag på
Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.


För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text
Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.
I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen
Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.
Jag har gjort några korta nedslag i SVT:s nyhetsförmedling vad avser asyl, migration och dess konsekvenser, exempel som jag menar är representativa. Den femte oktober uppgav SVT Text i en rubrik att 98 500 asylsökande har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) sedan asylkrisen 2015. Det stämmer inte. Det rör sig om dubbelt så många: 195 176 uppehållstillstånd beviljades till asylsökande mellan januari 2015 till och med september 2020, om man kollar Migrationsverkets hemsida
En vän till mig som är en etablerad författare lade ut en blänkare på Facebook om Författarförbundets senaste medlemstidning: ”Tidningen Författaren tar SD-hatet till nya nivåer. Spännande! Vad blir nästa steg?” Anledningen är en artikel signerad av medias ofta utvalde expert vad gäller SD, fascism och nazism, författaren Henrik Arnstad. Under rubriken
I helgen var jag i Köpenhamn för att ta emot det danska tryckfrihetssällskapets
En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.
Av min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg, som har kontakter inom rättsväsendet och tidigare som etnologiprofessor hade romer som specialitet, får jag reda på att denna grupp sedan länge har specialiserat sig på åldringsrån. Uppskattningsvis 90 procent av sådana brott begås av förövare med romsk härkomst, berättar åklagare och jurister i förtroende. Anledningen till att jag nämner detta, är att det är en särskild grym verksamhet. Den riktar sig mot en värnlös grupp på vars axlar vi står, när det gäller uppbyggnaden av det välfärdssamhälle som nu håller på att raseras på snart sagt alla fronter.
Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.
Nyligen skrev Anders Leijon i en 
Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.
Patrik Engellau skrev nyligen en viktig text
Söderkis och i blygsammare sammanhang gammal fotbollsspelare, som jag är, kan jag inte låta bli att följa mina favoritlag Hammarby och engelska Leicester. På södermalmslagets matcher har jag gått sedan 1960, då de spelade på den numera nedlagda nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. Ser jag på lagbilder från den tiden så är det bara svenska namn. Nu, efter sportens globalisering, är dessa snarare undantag, vilket också gäller för motståndarna. Allsvenskan känns allt mindre som ett relevant namn.