Valborg och 1 maj är över och förbi och för första gången sen helgdagen infördes (tror jag i alla fall) gick 1 maj av stapeln utan att socialdemokraterna var ute på gator och torg och demonstrerade mot sin egen politik. Det är i sanning märkliga tider vi lever i.

Ibland undrar jag om det är något allvarligt fel på svenska folket, rent generellt. Det bär mig verkligen emot att antyda det, för jag älskar mitt kulturarv och min historia, men faktum är att jag ser ytterst lite av den gamla stammens förnuftiga människor när jag ser mig omkring i samhället idag. Och ännu värre verkar det ha blivit sedan coronaviruset smög sig hit från Kina.

Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.

Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.

-Vad finns det nu för åtgärdspaket för dem som har det allra svårast – de som har jobbat svart, är papperslösa och som officiellt inte finns i Sverige? frågar Karin Wiborn, generalsekreterare, i uppfordrande och gråtmild ton.

Ja, vad finns det egentligen för stödpaket för dem som uppehåller sig olagligt i ett land och arbetar svart? Än så länge inget alls, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Och varför i hela friden skulle det finnas det?

Glöm vetenskap och vaccin. Det är kvinnorna som ska stoppa coronaviruset och frälsa världen. Det är budskapet från bland andra CNN och USA Today, som i flera TV-inslag och artiklar på senare tid hyllat de kvinnliga ledarna runt om i världen.

Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern lyfts fram som en av de stora förebilderna. Endast 17 personer av landets knappa 5 miljoner invånare har hittills dött av corona. Att Australien, med nära 25 miljoner invånare och 78 döda, har ett i stort sett lika positivt facit utelämnas helt. Scott Morrison är ju inte kvinna. Och det är just det kvinnliga som är nyckelordet här. Ungefär som om det är könet som avgör om en ledare är kompetent eller ej – och ungefär som om man redan nu skulle kunna avgöra att de länder som hittills lyckats hålla epidemin under kontroll kommer att kunna fortsätta göra det.

Häromdagen skrev jag om Göingeflickorna och slagdängan Kära mor, som ansågs så farlig för folkhemmets folkuppfostran att den bannlystes av regimradion. Det har fått mig att fundera mer på det Sverige som växte fram under socialdemokraternas tid, och på det Sverige vi lämnade bakom oss.

När regeringen förklarade att de hade slopat karensdagen i samband med coronakrisen gjorde de stor sak av sin handlingskraft och sitt ansvarstagande. Nu skulle alla människor få råd att stanna hemma om de var sjuka och på sätt skulle man kunna begränsa smittspridningen. Men den slopade karensdagen var ingenting annat än en lögn.

För ett par år sedan hade jag den stora glädjen att få se Göingeflickorna uppträda, och inte var som helst minsann utan i deras hemby Boalt där hembygdsföreningen firade jubileum. Trots att den forna trion numera är en duo, och trots att den ena av dem kämpade med förkylning och heshet, så var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade till och med glädjen att få ta en selfie med dem, något som jag sällan eller aldrig är lockad av i vanliga fall.

Det är svårt att sätta ord på fenomenet Göingeflickorna och deras betydelse för den svenska kulturen. Mitt i ett postmodernt land, som ägnade sig åt politiskt folkhemsbygge, slog dessa tre systrar, klädda i folkdräkt, igenom med buller och bång med schlagers som fick människor att minnas den röda stugan, åkrarna och lördagskvällen på dansbanan. De var faktiskt så populära hos allmänheten att deras största hit, Kära mor, bannlystes av Sverige radio 1961 när den gavs ut.

Just nu fylls flödet på sociala medier av röster om ett absurt tweet signerat Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I vad som sannolikt var ett försök att vara humoristisk skrev hon – som för övrigt titulerar sig ”female supremacist” på sitt Twitterkonto – att det var ett ”Högt spel av Boris ändå att få coronaviruset och hamna på iva etc, bara så han kan lägga ut fina filmer som får en att glömma all annan skit han hållit på med.”

Coronakris eller ej, men lättkränktheten tar inte paus även om mycket övrigt i samhället gör det. Det blev Glenn Hysén varse när han gjorde det mest förbjudna, nämligen skämtade om Gud. Nej, förlåt mig, det är ju faktiskt inte alls förbjudet att skämta om Gud. Så länge det inte riktar sig mot islam, förstås. Då måste det finnas ”gränser” tycker de lättkränkta, som fotbollsspelaren Hosam Aiesh, 24.

– Respektlöst. Det finns saker man inte skojar om, säger den 24-årige Blåvittspelaren i Expressen efter att Glenn Hysén dragit ett islamskämt på Twitter.

KULTUR Påskharen är en mytologisk figur som påminner en smula om julens tomtefigur; istället för julklappar ger den bort ”påskpresenter” i form av ägg, godis och leksaker till barnen. Till skillnad från många andra av påskens symboler, som exempelvis ägget, har påskharen inte särskilt gamla anor och här i Sverige har han aldrig fått fäste. I hemlandet Tyskland är dock denne figur starkt förknippad med påskens traditioner och har varit det ända sedan slutet av 1600-talet. Han kommer med ägg som han gömmer i trädgården, eller på andra spännande platser, och som barnen sedan får söka reda på på påskdagen.

På grund av coronavirusets ekonomiska effekter har regeringen föreslagit ett förstärkt ekonomiskt stöd till mediebranschen. Aldrig är en saklig nyhetsrapportering så viktig som i kristider, menar man. Det verkar alltså som om de fina journalisterna slipper bli swishhoror, när allt kommer omkring. Bidragshoror, möjligen, men inte swishhoror, pris ske Gud.

De kan alltså i lugn och ro fortsätta att kränka kollegor som klarar sig utan bidrag från staten. Men när det gäller den där sakliga nyhetsrapporteringen lämnar de bidragsbehövande medierna en hel del övrigt att önska. En påfallande stor del av den fina journalistiken handlar nämligen om att skrämmas, skambelägga och ställa grupper mot varandra.

Allas vår Fredrik Reinfeldt, som efter sin förödande politiska karriär nu dyker upp i alla sammanhang där han på ett eller annat sätt kan tjäna en hacka eller få en dos uppmärksamhet, har givetvis också yttrat sig om coronaviruset och dess effekter. I en (låst) intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan varnade han för att coronakrisen kan leda till ”folklig ilska”.

”Livsdrömmar som går i kras, människor som har svårt att klara sin försörjning och mat för dagen, människor som blir förtvivlade och ilskna.” säger han. Det vill säga, coronakrisen kan alltså få ungefär samma följder som hans egen tid som statsminister. Fredrik Reinfeldt lade grunden till den kollektiva uppgivenhet som präglar det svenska samhället idag, och banade väg för det ”vi och dom”-tänkande som ännu råder och där landets egna medborgare (och skattebetalare) ständigt får se sig överkörda i namn av hittepåvärdegrunden.

KULTUR En av våra mest utbredd påsktraditioner är att pynta hem och trädgård med påskris. Men varifrån kommer seden?

Att pynta med påskris är en av våra vanligaste seder kring påsk. Björkris prytt med fjädrar, små prydnadsägg och påskkärringar är en kär tradition som förekommit i delar av Sverige ända sedan 1700-talet, även om det var först på 1930-talet det blev riktigt vanligt över hela landet. Från början var dock inte påskriset en prydnad – utan något man använda för att piska sig med.

Seden med påskrisning har flera tänkbara anor. Vissa anser att det är en mycket gammal, förkristen tradition. I boken Majstång och julgran skriver Vera Forsberg:

KULTUR I generationer har barn klätt ut sig till påskkärringar och vandrat runt med påskbrev på vägen till Blåkulla. Vi ler och belönar dem med godsaker, kanske minns vi vår egen barndoms påskfiranden. Men Blåkulla har inte alltid förknippats med söta påskgummor och påskgubbar. Det fanns en tid då Blåkulla var blodigt allvar och då hundratals människor – främst kvinnor – miste livet för vidskepelsens skull.

Alla ska hjälpas åt i kristider. Och alla ska ta eget ansvar. För äldre, över 70, innebär det att de helst inte ska ha några sociala kontakter överhuvudtaget – men det går ju bra ändå, för har de inte anhöriga som kan hjälpa till att handla hem mat åt dem tillhandahåller ju många butiker hemleverans. Dessutom hjälper kommunerna till.

Det är i alla fall så samhället är tänkt att fungera, om man lyssnar till Löfven och andra beslutsfattare när de står i TV och orerar. Men hur fungerar det i verkligheten för samhällets äldsta, de som visat sig vara allra mest utsatta för coronaviruset?

KULTUR Kärt barn har många namn – så också den vecka som föregår Påsken. Passionsveckan, Stilla veckan och Dymmelveckan är några av namnen på den – dock inte påskveckan, som många tror. Påskveckan är namnet på veckan efter påsk.

Att veckan före påsk kallas Stilla veckan är egentligen inte särskilt konstigt. Det är den vecka som föregår Påskens stora kristna mysterium, och det är också den vecka då man av tradition skulle visa extra stor vördnad för Gud. Man skulle helt enkelt vara stilla och lugn.

KULTUR Genom åren har jag samlat på mig en ansenlig mängd fotoalbum. Oftast står de och samlar damm men härom dagen bläddrade jag lite i några av dem, för första gången på länge. Och en av de bilder som väckte flest minnen var en bild av mig själv som tonåring med spretig punkfrisyr.

Idag tror många att punken var en enorm gräsrotsrörelse som samlade tusentals unga i kampen för solidaritet och kärlek. Att hela södra Stockholm pulserade av punkig vitalitet och att varenda tonåring hängde på Oasens ungdomsgård i Rågsved. Att punken var kärleksfull och inkluderande. Det är en ren historieförfalskning. Punken var, när den först såg dagens ljus, en högst marginaliserad rörelse som gick de flesta spårlöst förbi.

De senaste dagarna har det fokuserats en del på att ett antal personer med somaliskt ursprung har dött av coronaviruset, och flera tidningar har också antytt att det beror på att Folkhälsomyndigheten har underlåtit att informera denna grupp och, får man förmoda, andra grupper som har ett annat modersmål än svenska.

Bara några dagar efter att regeringen utfärdat ett förbud mot att vistas fler än 50 personer i grupp demonstrerade ett 70-tal palestinier i Göteborg för att protestera mot att de inte fått uppehållstillstånd.

Redan det faktum att man visar sådan brist på respekt för de lagar som stiftas när Sverige är i kris är i sig en indikation på att man inte alls borde få uppehållstillstånd här. Men minst lika stötande är polisens uppträdande i samband med demonstrationen. Polisen, vars uppgift är att stå upp för våra lagar och skydda allmänheten, lät nämligen det hela fortgå.

Samhällsbyggarna kan komma att lämnas åt sitt öde när coronasmittan sprids allt mer i Sverige. I en extrem situation kommer man nämligen att prioritera unga och friska framför äldre. I praktiken innebär det att yngre icke-medborgare, och till och med illegala invandrare, kan komma att prioriteras före äldre medborgare, som betalat skatt ett helt yrkesliv och byggt upp välfärden.

Socialstyrelsen har satt upp regler för hur de sjuka ska prioriteras, och framgår med all önskvärd tydlighet att de som finansierat vården i decennier (och fortfarande gör det med skatterna från sin pension) inte längre har självklar rätt att ta del av den.

Det är märkligt hur allt kan förändras på kort tid. De senaste veckorna har allt fler drabbats av minskade inkomster i coronakrisens spår – småföretagare och deras anställda, men även större företag. Varje dag blir fler arbetslösa, för varje dag blir framtiden alltmer oviss. Och i rutan står, dag ut och dag in, Anders Tegnell och spår framtiden utan att inge vare sig pondus eller förtroende.

Jag vet. Det är ovärdigt att kritisera Anders Tegnell. Det har Folkhälsomyndighetens generaldiektör Johan Carlson klargjort. Men faktum är att det mest ovärdiga är att en myndighet kräver att allmänheten ska förhålla sig okritisk till allt som förutspås.

Ett tal till nationen kan vara så mycket. Ett av de mest klassiska är Winston Churchills tal till britterna den 4 juni 1940, efter händelserna i Dunkerque, det tal som brukar kallas ”We shall fight on the beaches”. Samtidigt som han var tvungen att förhålla sig till ett förödande nederlag, och en möjlig nazistisk invasion, fick det inte förekomma något som helst tvivel om att de allierade skulle vinna kriget. En omöjlig ekvation, kan tyckas, men Churchill klarade det galant och lyckades ingjuta hopp, mod och kraft i ett folk som befann sig på randen till katastrof.

Mediebranschen är i panik. Annonsintäkterna rasar, frilansjournalister står utan uppdrag och oron sprider sig. Därför vill Tidningsutgivarna, TU, och Journalistförbundet att regeringen vidtar åtgärder för att dämpa det ekonomiska bakslaget. Vad som nu behövs är ett riktat stöd till mediebranschen, menar Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet.

Efter att ha frilansat som skribent i över 30 år är jag väl medveten om osäkerheten i branschen. Vissa månader var det knappt inkomsterna räckte till hyran – månaden därefter blev det en rejäl slant över när alla löpande utgifter var betalda. Och det är inte alltid lätt att hantera en sådan osäkerhet i vardagen, särskilt inte om man har familj. Samtidigt innebär det förstås en enorm frihet, om man bara kan få det att gå runt.

Knappt har jag läst den katolske biskopens coronatext, och tagit mig för pannan över budskapet att viruset är sänt från Gud för att människor bättre ska tillgodogöra sig det kristna budskapet, förrän jag får anledning att ta mig för pannan än en gång. Nu är det tyska fotbollslandslagets huvudtränare Joachim Löw som tar till orda, och som har ungefär samma budskap – fast denna gång är coronaviruset inte Guds straff utan jordens.

”Världen upplever en kollektiv utbränning. Det verkar som att jorden försvarar sig mot mänskligheten, som alltid tror att den kan göra allt och vet allt.” sa fotbollstränaren.

OPINION När coronaviruset lamslår Sverige är det intressant att se hur kyrkorna hanterar krisen. Både svenska respektive katolska kyrkan iakttar de föreskrifter som kommit från Folkhälsomyndigheten, vissa kyrkor erbjuder gudstjänst via nätet och en del församlingar erbjuder också hjälp och stöd till människor i riskgrupp, som inte vågar ge sig ut och handla mat.

OPINION Sitter här och arbetar på hemmakontoret (vilket, om sanningen ska fram, inte är något annat än ett litet hörn av av köket) och funderar över hur allt förändrats på kort tid. Coronaviruset har fullkomligt lamslagit Sverige, det märks inte minst på butikernas hyllor där toalettpapper, torrvaror och konserver lyser med sin frånvaro.

KULTUR En av mitt livs största filmupplevelser var när jag var på bio och såg Utvandrarna och Nybyggarna. Jag var nio respektive tio år när de hade premiär med ett års mellanrum och jag såg filmerna tillsammans med mina föräldrar.

OPINION Jag lyssnade nyligen på en radiodokumentär som handlade om Tjernobylkatastrofen 1986. Som varandes medelålders har jag förstås den fruktansvärda händelsen i klart minne, och i somras aktualiserades det av miniserien Chernobyl som visades på HBO. Nu, när nyhetssändningarna fylls av coronaviruset, kom jag att tänka på den undergångsstämning som låg som en skugga över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl – men också på hur det hela hanterades av de politiker som då befann sig i beslutsfattande ställning.