1938 upptäcktes enorma oljetillgångar under den saudiska ökensanden, och något årtionde senare hade ett fattigt beduinfolk förvandlats till stormrika oljemagnater. Shablonbilden av en oljeshejk på 60-talet var en fet herre i nattskjorta, som bytt kamelerna mot Rolls Royce-bilar, levde i lyxiga harem och byggde spektakulära palats i öknen. Povel Ramel sammanfattar tidsandan så här.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

Samma svenska vänstermänniskor som varnade för katoliker 1992 är numera bästa vänner med islamister.

Zeitgeist, som Hegel benämnde det, kallar vi på svenska för tidsandan. Hegel plockade upp ett begrepp som redan användes i Tyskland runt år 1800 och definierade det åt eftervärlden. Hur som helst har denna benämning av något som är tämligen svårdefinierat funnit både plats och skapat sig utrymme under tiden som följt.

Som vi skrev om här på Det Goda Samhället igår är det nu en drös med kändisar som skrivit på ett upprop mot Israels medverkan i Eurovision. Enligt Expressen ska namnlistan publiceras i sin helhet i morgon, måndag, men redan nu kan vi utläsa av tidningens bildspel att Malena Ernman, Alba August och Titityo finns bland undertecknarna.

Det finns bara ett sätt att se på det här ställningstagandet, nämligen att de här människorna inte anser att judar har samma rätt att försvara sig som andra folk.

Att slå ner på svensk kaffekultur tycks vara den nya klimat-trenden i public service. Efter att Sveriges Radio i måndags publicerade en kort notis om hur ”den svenska fikakulturen” (och märk väl; just den svenska – inte den kaffekultur som finns i andra länder) förstör klimatet har man nu ett 13 minuter långt inslag i Studio Ett på samma ämne. Den anklagande rubriken lyder: Är svenskarna beredda att ge upp kaffet för klimatet?

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Det är ett evinnerligt klankande på våra politiker. Det är tjatigt och ganska meningslöst: Sådana är väl alla politiker? Kanske. Finns det några exempel som motsäger denna dystra uppfattning? Kanske. Jämför själv denna åsikt, grundad i de erfarenheter våra svenska politiker gett oss, med alla nio kandidaters uppträdande i en debatt inför det finska presidentvalet.

Här har Sara Skyttedal verkligen ansträngt sig. Pressat in sig i en korvskinnsliknande vit designoverall, satt på sig både högklackade lackskor och långa svepande lösögonfransar för att i SVT:s ”30 minuter” berätta SIN trovärdiga version av vad som egentligen hänt inom KD, en fråga som upptar en hel värld. Och så faller allt på hennes sätt att språkligt föra fram sina argument.

Det är snart dags att fira tioårsjubiléet av det svenska erkännandet av Palestina. Jag fattade aldrig vad det var för mening med det erkännandet men kom så småningom fram till att regeringen ville ha internationellt beröm för sin påstått progressiva politik. Det progressiva låg i att utropa sig till humanitär stormakt och därefter hylla skurkstater som just Palestina och dessas väpnade avdelningar som just Hamas. Samt, förstås, att ge dem bistånd.

Hösten 2017 skakades västvärlden av #metoo och mängder av kvinnor trädde fram och berättade att de blivit utsatta för övergrepp av män i maktställning. Bilan gick i alla branscher, i Sverige gick det till och med så långt som till självmord i åtminstone ett känt fall. Så här i efterhand undrar jag hur mycket av allt det som avslöjades under #metoos fana som är sant. Hur många av dessa kvinnor har själva utnyttjat sin attraktionskraft för att får fördelar?

När Kajsa Ekis Ekman klargjorde att hon anser Hamas vara en välgörenhetsorganisation blev det kraftiga reaktioner på sociala medier. Men hennes försök att nyansera och normalisera terrororganisationen Hamas kommer inte ur ett vacuum. Den svenska vänstern har aldrig tagit avstånd från den här typen av organisationer utan har romantiserat terror och våld sedan begynnelsen. Ekis Ekman uttrycker alltså bara en mycket vanlig åsikt inom vänstern, bland de som kallar sig ”intellektuella”. En åsikt som i hög grad bottnar i ett djupt förakt för vanligt folk.