Jag återkommer till Jamal El-Haj och hans helt öppna islamism inom ramen för socialdemokraternas politik i riksdagen.

Han skyddas och försvaras med näbbar, klor och illa spelad gråt, vrede och upprördhet av sin socialdemokratiska partiledare Magdalena Andersson. Det enda jag kan säga om hennes patetiska framträdande i partiledardebatten mot Ulf Kristersson är att det knappast var någon Oscarsvinnare.

En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Sveriges Radio ska skära ner. 180 tjänster ska bort och 100 personer varslas, enligt Göteborgsposten. Flera program ska också läggas ner, som exempelvis Radio Swedens program på kurdiska, tigrinja och ryska. Och det är förstås bekymmersamt, om du frågar Lorin Ibrahim, producent på Radio Sweden kurdiska:

”För vår publik tror jag att det kommer att komma som en chock”

Kriget gör många, ockå kvinnor, till offer. Som framgår av texterna från Ukraina och från Berlin 1945 löper de stor risk att bli våldtagna. I jämförelse med männen har de ändå mycket större chans att överleva. Berättelsen från Berlin visar att kvinnorna också är medvetna om detta. Utifrån denna vetskap väljer många av dem, som dagboksskriverskan från Berlin, att låta sig våldtas för att denna pragmatism skall rädda dem från grymmare våld. Denna taktik har använts gång på gång under historien.

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

1938 upptäcktes enorma oljetillgångar under den saudiska ökensanden, och något årtionde senare hade ett fattigt beduinfolk förvandlats till stormrika oljemagnater. Shablonbilden av en oljeshejk på 60-talet var en fet herre i nattskjorta, som bytt kamelerna mot Rolls Royce-bilar, levde i lyxiga harem och byggde spektakulära palats i öknen. Povel Ramel sammanfattar tidsandan så här.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

Samma svenska vänstermänniskor som varnade för katoliker 1992 är numera bästa vänner med islamister.

Zeitgeist, som Hegel benämnde det, kallar vi på svenska för tidsandan. Hegel plockade upp ett begrepp som redan användes i Tyskland runt år 1800 och definierade det åt eftervärlden. Hur som helst har denna benämning av något som är tämligen svårdefinierat funnit både plats och skapat sig utrymme under tiden som följt.

Som vi skrev om här på Det Goda Samhället igår är det nu en drös med kändisar som skrivit på ett upprop mot Israels medverkan i Eurovision. Enligt Expressen ska namnlistan publiceras i sin helhet i morgon, måndag, men redan nu kan vi utläsa av tidningens bildspel att Malena Ernman, Alba August och Titityo finns bland undertecknarna.

Det finns bara ett sätt att se på det här ställningstagandet, nämligen att de här människorna inte anser att judar har samma rätt att försvara sig som andra folk.

Att slå ner på svensk kaffekultur tycks vara den nya klimat-trenden i public service. Efter att Sveriges Radio i måndags publicerade en kort notis om hur ”den svenska fikakulturen” (och märk väl; just den svenska – inte den kaffekultur som finns i andra länder) förstör klimatet har man nu ett 13 minuter långt inslag i Studio Ett på samma ämne. Den anklagande rubriken lyder: Är svenskarna beredda att ge upp kaffet för klimatet?

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Det är ett evinnerligt klankande på våra politiker. Det är tjatigt och ganska meningslöst: Sådana är väl alla politiker? Kanske. Finns det några exempel som motsäger denna dystra uppfattning? Kanske. Jämför själv denna åsikt, grundad i de erfarenheter våra svenska politiker gett oss, med alla nio kandidaters uppträdande i en debatt inför det finska presidentvalet.

Här har Sara Skyttedal verkligen ansträngt sig. Pressat in sig i en korvskinnsliknande vit designoverall, satt på sig både högklackade lackskor och långa svepande lösögonfransar för att i SVT:s ”30 minuter” berätta SIN trovärdiga version av vad som egentligen hänt inom KD, en fråga som upptar en hel värld. Och så faller allt på hennes sätt att språkligt föra fram sina argument.