Jag har en hypotes som går ut på att politiskt korrekta människor visserligen ofta har något slags koppling till välfärdsstaten – det välfärdsindustriella komplexet – vilket jag envist hävdat många gånger tidigare. Men nu verkar det krävas ytterligare minst ett rekvisit för att utvecklas till en bona fide PK-person.

Häromdagen hamnade jag i en gradvis alltmer animerad middagsdiskussion. Sådana kan numera efter min erfarenhet handla om en av tre saker: 1. att invandringen är för stor (och verkar ha parkerat sig vid ungefär 120 000 nya uppehållstillstånd året), 2. att de kriminella inte fått läsa några böcker och just därför blivit kriminella, hör här bara vad som drabbade Lillemor, av dialekten i radion att döma boende i Bohuslän (jag ska inte säga att Lillemors  lättrogenhetet inför bedragaren hade något att göra med att Lillemor var uppfödd på en ö men kanske gjorde det saken värre att Lillemor var spelsugnare än de flesta och kunde inte låta bli att satsa 10 000 kronor när hon förlorat 100 kronor; det fattaruväl att inte kan vinna tillbaka pengarna om du inte satsar förklarade Oliver, Lillemors privata speltränare, samt 3. att samtalet ofelbart glider in på middagsgästernas tilltagande krämpor. Det senare kan man inte göra annat åt än att förklara sig själv odödlig och sedan fylla på sitt vita vin.

Mycket olika rörelser både kallas och kallar sig liberala. I Amerika har ”the liberals” länge representerat vänstern. På andra platser och vid andra tidpunkter har de räknats till både centern och högern. I Ryssland är det liberaldemokratiska partiet ett ultranationalistiskt stödhjul till Putin, i Japan är det konservativt.

Den som vill ha osminkad information om hur det står till med den svenska offentliga sektorns ekonomi kan fråga min portugisiskafröken som bor i Rio de Janeiro. Hon har aldrig varit i Sverige och är därför obesmittad av den svenska diskurs enligt vilken alla offentliga, anslagsfinansierade verksamheter alltid har för lite pengar och därför alltid går på knäna.

Djupsinniga människor har genom årtusendena ägnat mycket tid åt att försöka förstå saker – tänk bara på Platon och Darwin – utan att för den skull själv begripa något bättre (i varje fall inte Platon). Ändå händer det hela tiden saker och ting som må vara bra eller dåliga för mänsklighetens bekvämlighet men inte har ett dugg med Platon och andra djupingar att göra. Till exempel har mänskligheten i alla tider haft behov av effektiva stridsvagnar men det var först kring förra sekelskiftet som det lagom till första världskriget som det till mänsklighetens förvåning började tillverkas praktiskt användbara don. Hur gick det till?

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Härintill finns en artikel av Lennart Waara om familjen Myrdal, särskilt sonen Jan, död sedan många år. Jag tar mig för pannan när jag läser artikeln eftersom jag håller Waara för en förnuftig karl men Jan Myrdal för en uppblåst, självgod, förljugen, pretentiös, bortskämd och inbilsk typ. Är det samme Jan Myrdal Waara och jag lärt känna?

En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.